Hur är ni som har en bipolär (eller borderline) sjukdom?

Jag har läst runt på forumet. Jag har läst runt på google. Jag har kort och gott i 3-4 timmar nu, tagit en lätt djupdykning i vad det innebär att ha en bipolär sjukdom.

Men, jag blir fortfarande inte klokare känner jag.

Givetvis så känner jag igen mig i beskrivningarna för dom olika symptomen av sjukdomen (typ alla). Men det gör ju dom flesta när man läser runt om olika sjukdomar/besvär samtidigt som man "känner efter". Dock tyckte jag att vissa liknelser (i faktatexterna) och vissa meningar, med det exakta ordvalet, överstämde perfekt på mig själv.

Så för att reda ut lite, både för mig själv och för andra "hobby-hypokondriker": Kan inte ni som har en fastställd diagnos av antingen bipolär eller borderline (eller båda för den delen) beskriva lite mer vad som är signifikant för er diagnos?

Alltså, vad utmärkte att ni fick denna diagnos och inte ansågs vara "normala"?
(Jag vill inte trampa på någons tår, utan det jag menar med "normala" är att alla kan väl vara lite uppe och lite nere?! Vissa mer än andra, men jag kan erkänna att jag själv kan skifta lite mer än gemene man)

Lägg gärna tid på detaljer när ni svarar. Det är just det som får mig att bli galen när det kommer till alla dessa beskrivningar som jag kan finna. Fast dessa är ju som sagt generella beskrivningar också. Jag tror nämligen att mitt enda sätt, att få en riktig bild av sjukdomen, är att få en klar beskrivning av vad den innebär från någon som redan har den.

Jag skulle verkligen uppskatta om någon hade lust och tid att hjälpa mig, genom att beskriva sig själv. (Beskriv hur den är att ha, hur du blir, hur du va innan diagnosen, alltså vad som utmärker dig som sjuk..)

Tack på förhand!

//Civing

Hej jag har inte någon störning själv, men levde med en man som var/är bipolär.

Han saknade totalt ansvarskänslor mot andra människor, han kunde lur och bedra precis vem som helst, på vilket sätt som helst. Han hade ingen kontroll på pengar de var som luft, han "köpte" saker på kredit, som senare polisen kom och hämtade, men han hade ingen som helst ångest för detta.
Han bedrog mig på flera sätt, lögner, svek och tyvärr otrohet, och ingen ånger.
Lättare mytoman, kunde ljuga om vad som helst, kalla det vita lögner för o slippa undan ansvar.
Hela tiden saker på gång, nya vänner, nya jobb, nya saker o köpa, nya fester.
Hade en inre oro, en inre stress, när han var manisk. Då fanns det inget stopp ville han en helg till Stockholm åkte han dit med eller utan mig med eller utan pengar..
Sen kom depressionen.. Han gick in totalt i väggen blev inlagd på psyk i 14 dagar.
Det var då han fick diagnosen. Det var först då de gjorde utvärdering på honom.

Hoppas det kan fe dig lite svar iaf.

Om du vill ha en hobbydiagnos så får du väl berätta lite om dina symptom!

Jag har borderline, det är jobbigt vissa dagar.
Det som händer är att jag inte vet vart eller vem jag riktigt är, eftersom att allt detta skiftar extremt mycket och fort.
Vissa dagar eller tidpunkter kan jag vara otroligt glad, och andra otroligt tom och ledsen, utan att veta varför. Jag har otroligt svårt att veta vart man har sig själv och det blir ofta så att man försöker tvinga fram ett sätt att vara på, som att spela ett spel.
Under dom glada perioderna har jag otroligt lätt att prata och man känner sig väldigt upprymd och hetsig och under dom mindre bra perioderna väldigt off, och man tappar intresset för allt och alla.
Relationer är jag inte bra på, eftersom att jag ser "svart och vitt", dvs jag kan ena sekunden älska någon för att efter en timme bli äcklad, då oxå utan anledning. Jag har fått utbrott och tappat kontrollen för småsaker när något litet går fel, alternativt att jag blir väldigt nerstämd.
Det kan vara för små skitsaker, som att någon har sagt att vi ska dra någonstans men sen ställt in det. Då bildas en tom och tung känsla som för mig utspelar sig i att jag blir arg eller aggressiv.

Med droger så har jag svårt att sluta, t.ex. alkohol. jag kan helt enkelt inte ta det lugnt. Det känns som att det alltid finns lite att fylla ut.
Jag sviker ofta folk, jag slutar helt enkelt bry mig och blir ofta avundsjuk.
Sömnen är skit iom att tankar flyger fram och tillbaka. Antingen känner jag mig så glad att jag inte vill/behöver sova, och andra nätter ligger jag och tänker på saker vilket gör att jag blir stressad.

Vad det beror på har med uppväxten att göra, att aldrig bli accepterad eller uppskattad. Inte vad folk har visat. Det har bildat en typ av otrygghet som gör att jag inte vill bli lämnad, även om jag ibland hatar personen. Istället letar jag fel och tillslut dumpar/slutar prata med personen så jag inte behöver känna mig sårad själv.

Jag är otroligt impulsiv och tänker ofta efteråt, som att åka iväg någonstans, ta något olägligt osv.
Jag kan även vara väldigt manipulativ mot personer som visar sig svaga.

Hoppas det har hjälpt dig, och ställ gärna fler frågor!
Mvh aetamyror

Har en borderlinediagnos tillsammans med depression, svår ångestproblematik och fobisk personlighetsstörning (detta går ju ofta "in" i varandra och samspelar. väldigt vanligt med samsjuklighet vid borderline). Tänkte förklara utifrån alla kriterier jag själv uppfyller, vad det innebär för mig.

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
har EXTREM separationsångest. fantiserar ofta ihop separationer. så om t ex killen jag dejtar svarar kort på sms någon dag så kan jag få för mig att han har bestämt sig för att vi ska sluta ses. får ofta panik och extrem ångest och mår så dåligt att jag vill dö utav sådana saker (tanken på separation från folk jag tycker om). därför kan jag ofta rucka extremt mycket på vad jag själv vill eller tänker, göra saker för t ex honom eller andra jag tycker om, för att dom ska "tycka om mig" och inte vilja lämna mig.

har även problem med att jag konstant tror att jag ska bli lämnad. oftast slutar det med att jag själv stöter bort personen eller lämnar den för att jag ska slippa känna att JAG har blivit lämnad eller sårad.


2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

har väldigt lätt för att börja tycka om killar och nya vänner. känner extremt starka känslor fort. kan tänka att detta är mannen i mitt liv, eller en ny själsfrände, på någon vecka eller två. total idealisering utav den människan. efter ett tag går detta över och då pendlar jag mellan att tycka människan är perfekt och sedan utan egentlig anledning, (kan vara småsaker, typ hur någon låter när den nyser, sättet den går på (ja, du hör ju själv) eller någon annan liten småsak jag hänger upp mig på i en diskussion) känner jag extrem avsky, hat och äckel gentemot personen. kan bli väldigt elak och nedvärderande då. ser fel som inte finns. kan störa mig på att någon är ful eller vad som helst, och fem minuter senare känna att det är världens bästa person som är så otroligt fin. lite svårt att förklara.

detta gör att jag har väldigt svårt att behålla relationer till både killar och vänner. mina "äldsta" vänner har jag känt i ca två år, och dom umgås jag inte särskilt ofta med. har intensiva relationer i några månader som sedan avbryts då de flesta inte orkar med detta beteende.


3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla

är olika människor beroende på vem jag umgås med. eftersom jag själv har otroligt låt självkänsla och självbild (detta kan dock pendla, men oftast är den på botten), samt ingen riktig identitetskänsla, så är jag den person jag tror att den andra människan VILL att jag ska vara. känner innerst inne att jag inte vet vem jag är.

4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).

har väldigt svårt att hålla i pengar. lever ett sexuellt destruktivt liv (använder det som något slags ångestdämpande. har väldigt MYCKET sex. har haft sex med många olika personer. beskrivs ofta som en "otrolig tjej i sängen" (något jag har märkt är utmärkande för borderlinetjejer..), använder ofta just sex för att snärja en person). dricker alkohol för att dämpa ångest, samlar på min medicin och tar för mycket på en gång istället för att t ex sova i några dygn när jag inte orkar med ångesten. brukar droger då och då. hetsäter/äter inte alls. det händer väldigt mycket i mitt liv, är inte särskilt "rädd om mig" som folk skulle beskriva det. en rätt kaotisk livsstil helt enkelt.


5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadandehandlingar

har ett självskadebeteende på så vis att jag när jag har svår ångest brukar trycka nålar genom huden för att få smärtan inuti kroppen att förflyttas till en specifik fysisk punkt som faktiskt "går att ta på". har varit suicidal några ggr och inlagd pga detta.


6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)

mina känslolägen varierar flera gånger per dag. är ofta väldigt nedstämd, får väldigt lätt ångest (extrem, förlamande sådan) och blir väldigt lätt irriterad. ångesten då; det känns som att jag "känner saker" i luften ibland när jag umgås med folk, som ja.. kanske egentligen inte finns. men detta reagerar jag på, och kan få väldig ångest. kanske för att jag känner att jag har gjort något fel, att personen tycker att jag är fel/dum/ful/inte tillräckligt bra eller vad som helst.

tycker om att boka upp min vecka med att träffa vänner osv, men sedan när det väl är dags ställer jag nästan alltid in, eftersom att jag pendlar i humör hela tiden. oftast kommer då en ångestdipp som gör att jag inte klarar av att träffa dom/inte vill det, och så blir det en ond cirkel då folk tycker man är jobbig som hela tiden ställer in, inte vill träffa en, och så blir jag ledsen över att dom tycker så...


7. känner en kronisk tomhetskänsla

ja. inte så lätt att förklara det här. men en kronisk tomhet som man hela tiden försöker "fylla" med något. man jagar men man vet inte vad man jagar.


8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

har problem med impulskontroll och blir väldigt lätt arg för småsaker (kan vara vad som helst. sist att en kompis lämnade toalettlocket uppe trots att jag en gång sagt att jag vill att det ska vara nere hos mig) vilket resulterar i aggressionsutbrott som folk inte riktigt förstår sig på.. blir väldigt arg VÄLDIGT lätt. känner mig ofta förbannad och ilsken utan anledning.


9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

ofta paranoida tankegångar. t ex när jag har träffat några vänner, att så fort jag går därifrån så ska dom prata om mig. att jag är dum i huvudet, ful eller tråkig. får ofta för mig, t ex om folk inte svarar tillräckligt snabbt på ett sms, att dom hatar mig. en gång väntade jag på en kollega vid min buss (vi hade åkt den bussen ihop dagen innan, och skulle börja samma tid denna dag.), vi hade inte bestämt att vi skulle åka ihop eller ses eller något sådant. men hur som helst, han dök inte upp. detta tog jag som ett direkt påhopp mot mig. att han gjorde detta för att irritera mig eller få mig att se dum ut. blev väldigt arg. (han hade försovit sig... ). vågar inte gå ut på balkongen om det inte är mörkt ute för det känns som att folk nere på gatan tittar på mig och ser att jag mår dåligt.


edit: har väldigt väldigt svårt för att vara ensam också. kan må ganska bra när jag är med en vän eller en kille jag gillar. men så fort jag går därifrån och ska vara ensam ett tag får jag svår ångest och panik och vill bara dö. känner direkt att livsmeningen försvinner och jag bara sköljs över av en okontrollerbar ångest.

har också väldigt svårt att leva i nuet. kan inte det. kan sitta och föra en konversation med någon men samtidigt sitta och tänka på tre olika saker som ska hända antingen imorgon, nästa vecka osv. svårt att njuta. sitter t ex bara och tänker på hur det blir imorgon när vi måste skiljas åt etc.

har ett konstant "brus" i huvudet som jag ofta använder alkohol, narkotika eller mat för att dämpa. det är som att det är så mycket tankar och känslor som virvlar runt och fram och tillbaka, byter lägen, byter ämne, så himla mycket på en gång att hela jag blir helt matt och aldrig lyckas filtrera vad det är som pågår där inne. det är väldigt skönt när man väl får tyst på det där bruset, men det går inte om jag inte överdoserar mediciner, brukar narkotika eller dricker alkohol...


hoppas detta var till någon hjälp! det är svårt att förklara hur saker och ting känns tycker jag, men detta är några exempel som jag och min behandlare har pratat om.

Tack så hemskt mycket för era svar hittills, uppskattas verkligen! (om fler läser och har någon av diagnoserna, alt känner någon som har så fyll gärna på med fler!)

Som det låter hittills så har jag antagligen inte någon av dessa sjukdomar. Visst kan jag ibland vara ganska manisk av mig och jag har gått igenom mycket skit, samt haft mina "dåliga dagar/perioder". Men utifrån vad ni har beskrivit så tror jag inte att jag skulle vara sjuk.

Men det är fortfarande intressant att sätta sig in i era situationer och få en "verklig" bild av vad det hela handlar om.

Jag tycker faktiskt riktigt synd om er, så jag bara måste fråga: När ni nu har fått den här diagnosen, blir eran situation bättre med tiden eller är det fortfarande lika jobbigt? (givetvis blir det bättre med medicinering osv.. men nu vet ni ju också varför ni är som ni är och kan kanske på så vis försöka kämpa emot tvångstankar, depressioner, destruktiva handlingar osv.. eller är det fortfarande lika svårt?)

Nästan allt du skrev stämmer in på mig också. Har funderat ett tag om jag är bipolär eller har borderline.

Kan du utveckla lite mer hur det är med de maniska/deprimerande perioderna?

Läkare har sagt att de tror jag är bipolär. De vill att jag ska äta medicin för det, men det vill inte jag. Det som har varit mest framträdande för mig är extremt oregelbunden dygnsrytm. När jag blir lite manisk är jag vaken ett par dygn; när jag blir lite depressiv sover jag mycket och har ingen energi. När jag är som mest uppe i varv tycker jag i princip allt är roligt och får extremt självförtoende, blir kreativ och får fotografiskt minne. Jag pendlar oftast snabbt mellan hypomani och lätt depressivt läge. Är hypomanisk två till tre dagar och sover knappt nått som leder till att jag kraschar och sedan blir lätt depressiv lika lång tid då jag inte har lust med nått och sover mest. Sedan efter jag är lätt depressiv blir jag "normal" i fyra till fem dagar innan jag börjar blir hypomanisk igen och så fortsätter det.

Har lärt mig att hantera detta bra med tiden då jag har ett lätt version av bipolär sjukdom. Tycker att vara bipolär är en fördel för mig. När jag blir depressiv så är jag ändå funktionsduglig och kan sköta jobb och studier även om jag har låg energi, motivation och tankekapacitet. Det som jag får ut av att vara hypomanisk överväger detta tycker. Andra personlightesdrag som jag tror beror på att jag är bipolär är att jag har svårt att bestämma mig för vad jag ska göra med mitt liv. Byter intressen ofta. Sen skriver jag under på mycket av det andra har tagit upp.

Läkare har sagt att de tror jag är bipolär. De vill att jag ska äta medicin för det, men det vill inte jag. Det som har varit mest framträdande för mig är extremt oregelbunden dygnsrytm. När jag blir lite manisk är jag vaken ett par dygn; när jag blir lite depressiv sover jag mycket och har ingen energi. När jag är som mest uppe i varv tycker jag i princip allt är roligt och får extremt självförtoende, blir kreativ och får fotografiskt minne. Jag pendlar oftast snabbt mellan hypomani och lätt depressivt läge. Är hypomanisk två till tre dagar och sover knappt nått som leder till att jag kraschar och sedan blir lätt depressiv lika lång tid då jag inte har lust med nått och sover mest. Sedan efter jag är lätt depressiv blir jag "normal" i fyra till fem dagar innan jag börjar blir hypomanisk igen och så fortsätter det.

Har lärt mig att hantera detta bra med tiden då jag har ett lätt version av bipolär sjukdom. Tycker att vara bipolär är en fördel för mig"


Detta beskriver många bland dem konstnärer och författare med bipolär sjukdom.
Testa gärna medicin ,men om du känner att den gör dej för neutral," får du ta det onda,depressionerna, med det goda..när det går mot mani men inte är där än..som din livs stil.

Att sakna Hypomani upplevs av många som värre än det övriga.Du är du.
Börjar det balla ur helt,ekonomi..socialt liv mm lär du märka det rätt fort.Då får du välja en annan strategi

Ts, du kanske har cyklotymi?

Diagnos är ett namn, en papperslapp som inte säjer något alls om människan bakom egentligen.

Tror faktiskt att jag har cyklotymi då mina besvär inte är svåra.