varför de språk/dialekter vi pratar i Sverige har olika ställning

Som rubriken lyder så vill jag veta varför de språk/dialekter vi pratar i Sverige har olika ställning.

När det gäller skånskan så är det ju stor skillnad på white trash skånskan som de talar i Trelleborg jämfört med överklass skånskan man talar i Lund.

Vet inte vad du menar med "olika ställning". Menar du varför vissa dialekter anses finare än andra? Jag tycker de flesta dialekter är trevliga men det finns en dialekt som jag helt enkelt inte förstår och det är en viss skånsk dialekt (Malmö?). Jag kan förstå vissa av dialekterna i Skåne men inte alla. Jag lägger ingen värdering i detta men hör jag inte vad som sägs blir det besvärligt.

Vill mest påpeka att det mesta som talas i Lund är någon knappt lyssningsbar form av pidgin-skånska där språket har blandats upp med allehanda skit som asiaterna norrifrån har släpat med sig. Ren akademikerskånska är det förmodligen en minoritet som talar idag. Men ja, den har hög status, och kan väl bäst illustreras med lundaprofilen Sten Broman:

http://www.youtube.com/watch?v=7B6YV9IjycQ

Angående TS´ frågeställning hänger det väl uppenbarligen mest ihop med vem som talar vilken dialekt? Om "fint folk" talar en dialekt får den ofta hög status. Och omvänt - folk som vill vara högstatus anpassar sig och slipar bort sin egen dialekt, i den mån den inte passar i högstatusmallen. Lustigt dock att det är så få dialekter som har en hög status. Kan någon tänka sig en Broman på värmländska? Eller östgötska?

Sen kan man ju diskutera vad som är status också? Det som är status hos yngre människor idag är ju ofta starkt influerat av knegardialekter som skiljer sig rejält från klassisk högstatusdialekt (jfr engelskan övergång från Oxford till Estuary English eller lågköpenhamnskan inflytande på dagens riksdanska).