Jag tycker Storbritanniens kolonialminister Malcolm Macdonalds tal på julafton 1938 väl belyser Palestina-frågans svårigheter.
Citat:
Det andra folket. som är invecklat den bittra kontroversen, är araberna. De leva sedan många århundraden i landet. Varken när Balfour-deklarationen kungjordes eller när mandatet upprättades, blevo de tillfrågade. Under alla efterkrigsåren ha de med ständigt återkommande förbittrade protester åsett denna fredliga invasion av ett främmande folk. De ha sett på hur judarna köpt upp deras land, hur de judiska kolonierna bredde ut sig över landet. De nödgades erkänna den överlägsna energin, skickligheten och välståndet hos detta underbara folk: och araberna blevo rädda. 1933 kommo 30,000 judar in ilandet, 1934 var det 42.000 och 1935 redan 61,000. Araberna frågade sig, när denna ström skulle bjudas halt, om den över huvud taget längre kunde bjudas halt. De fruktade, att det skulle bli deras öde att i sitt eget fädernesland ekonomiskt, politiskt och kommersiellt behärskas av detta energiska, nyinkomna folk. Vore jag en arab, skulle jag också blivit orolig.
Om vi önska att över huvud taget komma till enighet i denna fråga. måste vi även kunna sätta oss in i arabernas ståndpunkt, icke blott i judarnas. Jag vet, att många människor betrakta arabernas motstånd som enbart en banditrörelse. Naturligtvis är det sant att många av de araber, som tagit ivrigast del i oroligheterna, höra till det värsta slaget av banditer. Genom nedslaktandet av oskyldiga i Tiberias och en mängd andra avskyvärda våldsakter ha de dragit skam över arabernas sak. Det är också sant, att många som anslutit sig till banden tvungits därtill genom terror. Dock ligger det mer än detta i den arabiska rörelsen. Vi måste erkänna att mänga av deltagarna i Palestina-arabernas rörelse äro besjälade av äkta patriotism. Hur orätt de än ha, hur vilseledda de än äro, hur olycklig deras politik än är, ha många av dem dock känt sig manade att offra sina liv för sitt land.
Jag veta att detta icke är allt. De som för 20 år sedan skredo till verket för att upprätta ett judiskt Nationalhem i Palestina voro besjälade av en stor idé, och denna idé har sedan utkristalliserats till en underbar skapelseakt. Jag frågar mig mången om dessa människor visste. att det mellan Jordan och Medelhavet redan på den tiden levde mer än 600,000 araber. De visste det säkerligen icke. De kunde heller icke ana, att just genom judarnas ankomst den arabiska befolkningen hastigt skulle tillväxa. Judarna förde med sig pengar, erfarenhet, arbetskraft och Och hög levnadsstandard; av allt detta drogo araberna fördel. Moderna hälsovårdsinstitutioner gåvo icke blott judarna utan även araberna ökad säkerhet. Sedan 1922 har den arabiska befolkningen i Palestina vuxit från 600.000 till 990.000 personer. På ytterligare 20 år kan den beräknas ha uppgått till 1,500,000 personer. Därav kan kan man draga två slutsatser: för det första måste detta kullkasta beräkningarna om hur många judar som kunna koloniseras, utan att skada arabernas läge.
Araberna kunna å andra sidan icke säga att judarna tränga ut dem ur landet. Hade exempelvis sedan 1918 ingen enda jude kommit lill Palestina, skulle den arabiska befolkningen ännu i dag icke ha överstigit 600.000. Arabiska män och kvinnor som ännu i dag äro livet, skulle ha gått under på grund av de dåliga förhållandena; arabiska barn ha kommit till världen, som under andra omständigheter aldrig skullc ha skådat dagens ljus. Och allt detta medan judarna kommit till Palestina med sin moderna hälsovård, sin företagaranda och ännu mycket mera. Det är icke blott judarna som dragit fördel av Balfourdeklarationen, i själva verket ha araberna haft en oerhörd nytta av den, om de också icke vilja medgiva det.
Jag vet att det år lönlöst att komma med dessa argument till araber, de äro döva och blinda inför den förbättrade levnadsstandarden, emedan de blott tänka på något annat: på sin frihet. De frukta att med tiden kommer de under de energiska, flitiga, till antalet städse växande judiska invånarnas politiska överhöghet. Vi engelsmän borde vara de sista i världen som skulle sakna förståelse för arabernas känslor; även vi skulle offra materiella fördelar om vår frihet svävade i fara. Men vi kunna heller icke ställa judarna under arabiskt herravälde. Så länge vi icke kunna undanröja arabernas fruktan för judisk över makt. måste vi räkna med en fientligt sinnad befolkning och måste fastlägga en del av vår armé i Palestina. Vi ha övertagit högtidliga förpliktelser gentemot båda befolkningselementen.
Om vi önska att över huvud taget komma till enighet i denna fråga. måste vi även kunna sätta oss in i arabernas ståndpunkt, icke blott i judarnas. Jag vet, att många människor betrakta arabernas motstånd som enbart en banditrörelse. Naturligtvis är det sant att många av de araber, som tagit ivrigast del i oroligheterna, höra till det värsta slaget av banditer. Genom nedslaktandet av oskyldiga i Tiberias och en mängd andra avskyvärda våldsakter ha de dragit skam över arabernas sak. Det är också sant, att många som anslutit sig till banden tvungits därtill genom terror. Dock ligger det mer än detta i den arabiska rörelsen. Vi måste erkänna att mänga av deltagarna i Palestina-arabernas rörelse äro besjälade av äkta patriotism. Hur orätt de än ha, hur vilseledda de än äro, hur olycklig deras politik än är, ha många av dem dock känt sig manade att offra sina liv för sitt land.
Jag veta att detta icke är allt. De som för 20 år sedan skredo till verket för att upprätta ett judiskt Nationalhem i Palestina voro besjälade av en stor idé, och denna idé har sedan utkristalliserats till en underbar skapelseakt. Jag frågar mig mången om dessa människor visste. att det mellan Jordan och Medelhavet redan på den tiden levde mer än 600,000 araber. De visste det säkerligen icke. De kunde heller icke ana, att just genom judarnas ankomst den arabiska befolkningen hastigt skulle tillväxa. Judarna förde med sig pengar, erfarenhet, arbetskraft och Och hög levnadsstandard; av allt detta drogo araberna fördel. Moderna hälsovårdsinstitutioner gåvo icke blott judarna utan även araberna ökad säkerhet. Sedan 1922 har den arabiska befolkningen i Palestina vuxit från 600.000 till 990.000 personer. På ytterligare 20 år kan den beräknas ha uppgått till 1,500,000 personer. Därav kan kan man draga två slutsatser: för det första måste detta kullkasta beräkningarna om hur många judar som kunna koloniseras, utan att skada arabernas läge.
Araberna kunna å andra sidan icke säga att judarna tränga ut dem ur landet. Hade exempelvis sedan 1918 ingen enda jude kommit lill Palestina, skulle den arabiska befolkningen ännu i dag icke ha överstigit 600.000. Arabiska män och kvinnor som ännu i dag äro livet, skulle ha gått under på grund av de dåliga förhållandena; arabiska barn ha kommit till världen, som under andra omständigheter aldrig skullc ha skådat dagens ljus. Och allt detta medan judarna kommit till Palestina med sin moderna hälsovård, sin företagaranda och ännu mycket mera. Det är icke blott judarna som dragit fördel av Balfourdeklarationen, i själva verket ha araberna haft en oerhörd nytta av den, om de också icke vilja medgiva det.
Jag vet att det år lönlöst att komma med dessa argument till araber, de äro döva och blinda inför den förbättrade levnadsstandarden, emedan de blott tänka på något annat: på sin frihet. De frukta att med tiden kommer de under de energiska, flitiga, till antalet städse växande judiska invånarnas politiska överhöghet. Vi engelsmän borde vara de sista i världen som skulle sakna förståelse för arabernas känslor; även vi skulle offra materiella fördelar om vår frihet svävade i fara. Men vi kunna heller icke ställa judarna under arabiskt herravälde. Så länge vi icke kunna undanröja arabernas fruktan för judisk över makt. måste vi räkna med en fientligt sinnad befolkning och måste fastlägga en del av vår armé i Palestina. Vi ha övertagit högtidliga förpliktelser gentemot båda befolkningselementen.
