2012-11-27, 21:44
#1
Ålder: 21
Vikt/Längd: Runt 70, samt 177
Längd: En halvtimma.
Drogerfarenheter: I princip allt utom DMT...
Tjacket var vitt, ett mellanting klet och pulver. Ansamlat i stora klumpar. 5an levererades i plasten från ett ciggpaket, något som inte hindrade doften från att fylla min etta med sovalkov och kokvrå.
Min vän tillreder en lösning om drygt 2gram löst på 8 meter vatten. En lösning vi ska dela på två. Efter en halv minuts frenetiskt omrörande i lösningskoppen har det mesta löst sig, förutom ett par små korn på bottnen, min vän tar fram en bit bomull ur sin plåtlåda där han förvarar nålar, pumpar, knark och då uppenbarligen även filter. Han meckar ihop ett filter genom att rulla en liten bit bomull mellan tummen och pekfingret, släpper ner den lilla bomullsbiten som växer till dubbel storlek i tjacklösningen. Han dyker ner i plåtlådan igen och fiskar upp en 5-meters pump och en gul, lång nål. Min vän drar upp ca 1 meter luft i pumpen innan han för pumpens pip mot filtret, trycker ut luften så det ser ut som om att det kokar i lösningen, 4 meter drar han totalt upp i pumpen. Han meckar sedan på en gul nål vilket förvandlar hela anordningen till ett verktyg med mördarpotential.
Min vän har otroligt stora vener, vilket bidrar till att han snabbt får svar och med den gula nålen på har han lika snabbt injicerat sina 4 meter, samtidigt som han drar ut nålen och sätter en bomulls bit för injektionsstället utbrister han i ett svagt stön; ”Smakar starkt!” säger han innan han räcker det blodiga verktyget till mig och lutar sig tillbaka. Jag går ut och tvättar kanyl och pump, vi brukar tvätta varandras verktyg för att låta den som precis injicerat bara softa och njuta av kicken, en mycket uppskattad tradition.
Medans jag står och tvättar verktyget kommer min vän ut i badrummet, han visslar och kungör för effekterna av förut nämnda panna. Jag är vid det här laget väldigt sugen men räds första injektionen något, dels för att min orange korta kanyl är använd många gånger och därför börjat bli slö och dels för att jag på sista tiden börjat bli nålrädd, dessa omständigheter, tillsammans med mina sjukligt små vener leder till att min vän får injicera första pannan åt mig. Han får svar direkt och injicerar de kvarvarande 4 meterna i stadig men jämn takt. Snart är det gjort men innan han tryckt kolven i bottnen har kicken börjat infinna sig.
Kicken;
Den första påminnelsen om att det är Amfetamin i sprutan uppkommer konstigt nog i munnen; en stark smak av Amfetamin som direkt fyller hela min mun. Ett par mikrosekunder efter hoppar hjärtat till och reagerar precis som en bil gör då man växlar ner från 5an till 3an i hög hastighet, jag känner direkt att det är en stadig panna. Jag börjar andas ljudligt samtidigt som stora svettdroppar blommar fram kring mina händer likt dagg på sommaren. Min vän har gått ifrån att sitta på huk framför mig, till att nu ha rest sig upp, beskådat mig i ett par sekunder och är nu påväg ut med min orange nål och vår gemensamma pump till toaletten. ”Snutnojjan göör sig pååååmind!” säger han på bred småländska samtidigt som han försvinner in på badrummet.
Kicken fortsätter stegra, samtidigt som hjärtat börjar pumpa med ohälsosam rytm stiger ruset i min kropp som om jag fylldes likt en tillbringare, från bottnen och upp, när det når ryggslutet börjar det gestaltas som en stark rysning längs med hela ryggraden, snart är tillbringaren överfull och rysningen når slutet på ryggraden och går upp i mitt huvud. Färgerna lyser genast upp och helt plötsligt känner jag mig ”normal” och närvarande.
Detta med att jag känner mig ”normal” är svårt att beskriva, kanske har det med min ADHD diagnos att göra, men det finns säkert de som förstår vad jag menar. Ruset ligger inte som ett skal runt kroppen som ett alkoholrus gör, där kan du distansera dig från ruset och skilja på vad som är du och vad som är rus. Detta är för mig omöjligt på bra Amfetamin, speciellt intravenöst. Det är egentligen inte tal om något rus för min del, det bara ÄR. Ett välmående fyller mig, inte som på alkohol, GHB eller opiater, utan ska jag jämföra det med någon annan drog är väl Bensodiazepiner det närmaste jag kommer. Det är inte tal om något genuint välmående, däremot är det än mindre tal om att börja må dåligt, det är en omöjlighet.
Slösurfandet som förut var outhärdligt i väntan på Amfetaminet blir plötsligt väldigt lockande och jag bestämmer mig för att skriva en kort deklaration på hur jag upplever kicken på Amfetamin intravenöst. Min vän får ett samtal och försvinner iväg för att ordna ett par Iktorivil 2mg samt ett par OxyNorm för att landa tryggt och säkert imorgon, kraschen på 5gram Amfetamin intravenöst under en natt kan annars bli aningen utdragen och långtråkig.
Här är vi nu, min vän bör komma tillbaka vilken sekund som helst, och jag måste hitta något annat att göra än att skriva om kicken på Amfetamin. Jag ska gå och rita.
Beskriv gärna hur NI upplever KICKEN på Amfetamin Intravenöst, och det skulle vara spännande om någon kände igen sig i detta med att man blir "normal".
Trevlig kväll!
Vikt/Längd: Runt 70, samt 177
Längd: En halvtimma.
Drogerfarenheter: I princip allt utom DMT...
Tjacket var vitt, ett mellanting klet och pulver. Ansamlat i stora klumpar. 5an levererades i plasten från ett ciggpaket, något som inte hindrade doften från att fylla min etta med sovalkov och kokvrå.
Min vän tillreder en lösning om drygt 2gram löst på 8 meter vatten. En lösning vi ska dela på två. Efter en halv minuts frenetiskt omrörande i lösningskoppen har det mesta löst sig, förutom ett par små korn på bottnen, min vän tar fram en bit bomull ur sin plåtlåda där han förvarar nålar, pumpar, knark och då uppenbarligen även filter. Han meckar ihop ett filter genom att rulla en liten bit bomull mellan tummen och pekfingret, släpper ner den lilla bomullsbiten som växer till dubbel storlek i tjacklösningen. Han dyker ner i plåtlådan igen och fiskar upp en 5-meters pump och en gul, lång nål. Min vän drar upp ca 1 meter luft i pumpen innan han för pumpens pip mot filtret, trycker ut luften så det ser ut som om att det kokar i lösningen, 4 meter drar han totalt upp i pumpen. Han meckar sedan på en gul nål vilket förvandlar hela anordningen till ett verktyg med mördarpotential.
Min vän har otroligt stora vener, vilket bidrar till att han snabbt får svar och med den gula nålen på har han lika snabbt injicerat sina 4 meter, samtidigt som han drar ut nålen och sätter en bomulls bit för injektionsstället utbrister han i ett svagt stön; ”Smakar starkt!” säger han innan han räcker det blodiga verktyget till mig och lutar sig tillbaka. Jag går ut och tvättar kanyl och pump, vi brukar tvätta varandras verktyg för att låta den som precis injicerat bara softa och njuta av kicken, en mycket uppskattad tradition.
Medans jag står och tvättar verktyget kommer min vän ut i badrummet, han visslar och kungör för effekterna av förut nämnda panna. Jag är vid det här laget väldigt sugen men räds första injektionen något, dels för att min orange korta kanyl är använd många gånger och därför börjat bli slö och dels för att jag på sista tiden börjat bli nålrädd, dessa omständigheter, tillsammans med mina sjukligt små vener leder till att min vän får injicera första pannan åt mig. Han får svar direkt och injicerar de kvarvarande 4 meterna i stadig men jämn takt. Snart är det gjort men innan han tryckt kolven i bottnen har kicken börjat infinna sig.
Kicken;
Den första påminnelsen om att det är Amfetamin i sprutan uppkommer konstigt nog i munnen; en stark smak av Amfetamin som direkt fyller hela min mun. Ett par mikrosekunder efter hoppar hjärtat till och reagerar precis som en bil gör då man växlar ner från 5an till 3an i hög hastighet, jag känner direkt att det är en stadig panna. Jag börjar andas ljudligt samtidigt som stora svettdroppar blommar fram kring mina händer likt dagg på sommaren. Min vän har gått ifrån att sitta på huk framför mig, till att nu ha rest sig upp, beskådat mig i ett par sekunder och är nu påväg ut med min orange nål och vår gemensamma pump till toaletten. ”Snutnojjan göör sig pååååmind!” säger han på bred småländska samtidigt som han försvinner in på badrummet.
Kicken fortsätter stegra, samtidigt som hjärtat börjar pumpa med ohälsosam rytm stiger ruset i min kropp som om jag fylldes likt en tillbringare, från bottnen och upp, när det når ryggslutet börjar det gestaltas som en stark rysning längs med hela ryggraden, snart är tillbringaren överfull och rysningen når slutet på ryggraden och går upp i mitt huvud. Färgerna lyser genast upp och helt plötsligt känner jag mig ”normal” och närvarande.
Detta med att jag känner mig ”normal” är svårt att beskriva, kanske har det med min ADHD diagnos att göra, men det finns säkert de som förstår vad jag menar. Ruset ligger inte som ett skal runt kroppen som ett alkoholrus gör, där kan du distansera dig från ruset och skilja på vad som är du och vad som är rus. Detta är för mig omöjligt på bra Amfetamin, speciellt intravenöst. Det är egentligen inte tal om något rus för min del, det bara ÄR. Ett välmående fyller mig, inte som på alkohol, GHB eller opiater, utan ska jag jämföra det med någon annan drog är väl Bensodiazepiner det närmaste jag kommer. Det är inte tal om något genuint välmående, däremot är det än mindre tal om att börja må dåligt, det är en omöjlighet.
Slösurfandet som förut var outhärdligt i väntan på Amfetaminet blir plötsligt väldigt lockande och jag bestämmer mig för att skriva en kort deklaration på hur jag upplever kicken på Amfetamin intravenöst. Min vän får ett samtal och försvinner iväg för att ordna ett par Iktorivil 2mg samt ett par OxyNorm för att landa tryggt och säkert imorgon, kraschen på 5gram Amfetamin intravenöst under en natt kan annars bli aningen utdragen och långtråkig.
Här är vi nu, min vän bör komma tillbaka vilken sekund som helst, och jag måste hitta något annat att göra än att skriva om kicken på Amfetamin. Jag ska gå och rita.
Beskriv gärna hur NI upplever KICKEN på Amfetamin Intravenöst, och det skulle vara spännande om någon kände igen sig i detta med att man blir "normal".
Trevlig kväll!
