Give me liberty of give me death!?

Give me liberty or give me death! Patrick Henry, frihetskämpe i revolutionära USA anno 1776 som yrkade på att Virginia skulle bryta sig lös ifrån Storbritannien.

Det är i citatet i sig som jag finner intressant. Lite diffus frågeställning kanske, men here it goes.

Skulle ni vara beredda att dö för att få (enligt er egen definition) ''frihet''? Eller hur långt skulle ni vara beredda att gå? Skatteplanering, sabotage mot myndigheter, mord på frihetskränkande politiker osv. Men, för att ni ska vara beredda att kämpa för er ''frihet'', hur starkt måste det statliga förtrycket bli? Förbjudande av yttrandefriheten, skyhöga skatter, internering av oliktänkande osv.

Hur starkt måste det statliga förtrycket bli för att ni ska välja att sätta er i motvärn och hur långt är ni beredda att gå för uppnå er frihet?

Frihet är som du säger ett mycket vagt begrepp.

Jag anser inte att det finns något helt totalt fritt land i världen.

Men om jag skulle bli utsatt för brott mot de mänskliga rättigheterna så skulle jag kunna tänka mig att dö för saken.

För att ge ett exempel, så skulle ett förbud mot yttrandefriheten skulle jag i det "långa loppet" kunna tänka mig dö för saken.

Jag hade t.ex. fortsatt att tala fritt och ägnat mig åt civil olydnad. Om polisen då skulle komma och kidnappa eller misshandla mig så skulle jag försvarat mig precis som mot vilken maffiaorganisation som helst. Så det beror helt på situationen.
Men om jag skulle begå ett "riktigt brott" som t.ex. skulle stjäla någonting och polisen skulle komma så skulle jag lugnt följt med.

Hmm. Det är väldigt svårt att förklara märker jag nu. Skulle du själv kunna ge något exempel?

Det är relativt till vad jag har att förlora. Har staten tagit allt, så har jag lite att förlora, och därmed blir radikalare metoder motiverade. Samt att vad staten använder pengarna till påverkar. Hade svenska staten idag tagit folkets alla tillgångar trots det inte är krig, så är radikala metoder mycket motiverat.

Detta kan vi även se har varit fallen historiskt. I krig så accepterar folk en intill total stat, och vid ekonomiska problem utan krig så ökar risken för revolutioner.

Frihet eller död är ju ingen mening med att diskutera. Är jag död så är jag ju fullständigt ofri. Möjligtvis kan man ju diskutera om man skulle vilja ge sitt liv för någon annans frihet, men även det har jag svårt att tänka mig. Jag går nog en hel del på Objektivismens tankar om självuppoffring.

Att i frihetens namn däremot begå en hel del -av staten definierade som- allvarliga brott ser jag inget problem med. Gränsen går nog snarast vid att inte skada eller kränka andra människors negativa rättigheter eller yttrandefrihet. Jag finner det fruktansvärt det som vänsterpacket ägnar sig åt när de tystar sina meningsmotståndare. Det må vara genom motdemonstrationer, nyckelskramlande eller lögner och undanhållande av fakta i media. Jag tycker att (tom.) ett kommunistiskt äckel har rätt att säga vad han/hon vill, jag förbehåller mig rätten att inte lyssna!

Att skada staten, däremot, är väl snarast önskvärt för att försöka komma tillrätta med de värsta vidrigheterna som överheten försöker tvinga på oss.

Jag har redan börjat slå tillbaks men jag gör det genom att så frön av tvivel på statens förträfflighet i min bekantskapskrets. Väpnad revolution lär aldrig bli någon lyckad väg mot frihet. Det bästa stället att slå är mot folks hjärnor, att få "vanliga människor" att inse att staten/politikerna/polisen är fienden. Den stora klumpen, kanske 90% av svenskarna, som är "vanliga" och tycker att riksdagen gör ett helt ok jobb oavsett vilket parti som råkar vara flest, det är de som måste övertygas. Vi som utgör den libertarianska kärnan i landet (kanske 100 personer?) är helt menlösa och ofarliga och det vet nog alla. Men kan vi bara få majoriteten att gå lite mer åt vårt håll tror jag mycket är vunnet.

Sen är jag beredd att göra rätt så mycket olagligt i form av agorism och skattefusk/bidragsfusk men jag är ganska rädd för att åka fast så det gäller att det känns "värt det". Och just idag är det inte så mycket som känns värt risken.

Men OM allt plötsligt skulle bli helt hopplöst, t.ex. jag förlorar jobbet samtidigt som jag får cancerdiagnos med en månad kvar att leva, alla jag tycker om dör eller börjar hata mig av nån anledning osv, då skulle jag kanske knäppa nån eller spränga nåt bara för att det ska bli lite action här i tråklandet. Tyvärr vore det ju sabotage mot resten av frihetskämparna så jag skulle väl kanske få klä ut mig till vänsteranarkist eller nåt. Men det är ju VÄLDIGT hypotetiskt.

Pröva Akumetsu.

Annars instämmer jag i allt annat du skrev.

Jo, lyssnade på en bra föreläsning om hur de klassiska liberalerna såg på att göra motstånd mot staten. Kan vara värt att kika på. Gillade deras ansats att man skulle ge staten visst förståelse om att deras politik var ogillad genom civil olydnad och att man därefter skulle trappa uppmotståndet efter hur mycket problem staten orsakade. Jag har inte tänkt så mycket på var min egen brytpunkt ligger...hm...och om läget vore helt kört i övrigt skulle jag nog bara åkt ut och gett bort mdma till studenter och sedan frågat om de verkligen vill tvinga andra människor att leva efter deras önskemål, gett de några kluriga logiska pussel om epistemologi, kanske lite lektyr i ekonomi, och hoppas på det bästa.

Varför skulle någon libbe vilja offra någon droppe blod?

De satsar hellre på ineffektiva metoder och hoppas att Staten nedmonterar sig själv och ber till sin Gud att den inte ska återuppbyggas. Vilket den kommer att göra.

Min bekvämlighetsteori stämmer nog fortfarande. Så länge det är för oskönt att göra motstånd är libben en duktig medborgare, precis som vilken medborgare som helst.

Vad menar du att alternativet skulle vara? Skjuta en polis och spendera resten av sitt liv i fängelse?

Jag skulle kunna tänka mig att "rösta med fötterna" så att säga, d.v.s. flytta till ett frihetligare klimat med lägre skatter m.m. (Efter att ha utnyttjat den svenska välfärdsstaten maximalt naturligtvis, men bidrag, utbildning och allt vad det innebär )

Varför skulle man skjuta en polis?

Är inte det fullständigt självklart?

Har svårt att se att det uppkommer ett läge där det står mellan min död och samhällets frihet. Jag tror inte på att använda någon form av aggression för att nå ett libertarianskt samhälle, dels vore det inte rätt och dels skulle revolution ändå antagligen vara tämligen kontraproduktivt; utanför en ytterst marginaliserad del av samhället skulle jag bara väcka avsky om jag t.ex sköt Fredrik Reinfeldt.

Sen kan man kanske rättfärdiga en väpnad revolution som en förlängning av vårt självförsvar, men det skulle bara funka internt och inte inför den stora massan.

Vägra betala skatt och skjuta när staten försöker driva in då? Kanske, men det skulle förmodligen kosta mer än det smakar rent personligt, och folket skulle inte ta mitt parti. Däremot i sociala frågor tror jag man kan ha mer framgång med civil olydnad, samla ihop folk och rök på ordnat i grupp, gör ett jippo av att sälja sex där man visar att man kan göra det friviliigt utan tvång, halvoffentlig läkarassisterad dödshjälp osv. (Man behöver ju inte direkt ställa sig på ett torg eller utanför ett dagis och skjuta morfin i farmor..)

Annars tror jag som tur är för mitt eget skinn att bara utbildning och diskussion kan föra folk närmare libertarianism som helhet, tillsammans med att framtiden med ökat välstånd och arbetsdelning naturligt borde leda till ökade frihetliga tendenser. Så inga spillda blodsdroppar för mig, även om det som Göteborgare rycker i fingrarna att plocka upp en stege och smyga ut i natten med ett långt järnrör för att smälla trängselavgiftskamerorna. Det skulle nog nästan vara populärt här.

Gäller inte det varje rationell medborgare, givet att man inte likt en religiös tror på ett högre syfte bortom vår värld?