Bota borderline - varför går det inte?

Jag har förstått vilket elände borderline är för den som har det. Min upplevelse är att ett grundproblem är skräcken för ensamhet, som leder till att personen börjar leta tecken i ett förhållande på att motparten kommer lämna, små eller inbillade tecken leder till att skräcken slår till och raseriutbrottet är ett faktum.

Min egen naiva gissning till hur man botar detta tillstånd hade varit att göra det på samma sätt som man botar andra fobier, för t ex ormar, spindlar etc. Stegvis exponering.

Ta en borderlinare och börja provocera fram reaktionerna. Först på ett väldigt milt sätt, t ex bara en allmän diskussion om ensamma människor eller hur relationer kan ta slut. Sen när den milda nivån inte längre ger någon reaktion gå vidare till starkare stimuli, be t ex borderlinaren föreställa sig partnern ha sex med en annan person.

Varför funkar inte det här? Det funkar ju med orm och spindelskräck? Efter ett tag lär sig hjärnan att hotet är tomt.

Är det för att skräckreaktionen i borderline helt enkelt aldrig går bort?
Är det för att varje skräckreaktion raderar det känslomässiga minnet av det föregående?
Är det för att skräckreaktionen är så oförutsägbar att den inte går att göra i en stege?
Är det helt enkelt så plågsamt för patienten att det inte går att genomföra?
Är det en för dyr behandling att sätta en terapeut på att tio timmar om dagen provocera fram skräckreaktioner av lämplig grad?
Har någon provat?

Du botar alla kluster b störningar genom rutioner som får en tung aspergares att verka fria. Inget får eller ska kunna händaq. Trist. Inga möjligheter att bli kåt, emotionell, inget sånt, omedebart straff sen kör man som Cameron (läs om MK Ultra) om de inte bättrar sig.

Känslor och driv är problemet. Att kunna sitta i tristess i supermindfulness är målet.

Knalla till en läkare och be att få Xanor eller någon annan benzo utskriven så ska du se att det förhoppningsvis kommer bli bättre

Borderline ÄR ingen sjukdom (fråga din läkare eller kolla 1177.se eller andra källor) men lösningen är att möta sina känslor och det är oftast en långdragen och smärtsam process. Ett enkelt och vanligt alternativ är att börja missbruka eller ta antidepressiva som ett bot på symptomen av grundproblemet.

Sjuk, som i det vanliga svenska ordet, har betydelsen inte frisk. Personlighetsstörningar är definitivt sjukdomar.

På fackspråk gör man däremot uppdelningen sjuk/störd.

Dessutom, den dagen vi faktiskt förstår BPD kan det mycket väl visa sig att det faktiskt är en sjukdom, även enligt definitionen av facktermen sjukdom. Det är fullt rimligt att yttre upplevelser kan ge upphov till inre sjukdomar som t ex permanenta kemiska obalanser.

Självklart så se till att dian yttre upplevelser är...ja. typ plocka en blomma, som mest spännande. Kanske sjunga lite i en kör. Gift dig, köp ett cyanidpiler som du lovar att ta om du är otrogen, fear hjälper, vet du att du får såna helvetiska långa konsekvenser, då...ta som fängelse, de är för mjuka, folk får vara människor, de ska isoleras och manipuleras. Sånt fixar sällan kluster b-störda.
Se det som ett evigt migrän, inga yttre "upplevelser" som kan ge känslostormar. Trist liv? Jepp. Så välj.

Ja, borderline klassas som sjukdom.

Nej, du botar inte ångest hos någon med borderline genom att trigga fram den för att sen "försäkra" personen att ångesten är grundlös. Däremot bygger nya, goda erfarenheter upp tryggheten inifrån och ut. Metoden som fungerar är alltså den motsatta. Att inte trigga ångesten samt att, då den ändå dyker upp, fortsätta uppträda tryggt och pålitligt. Visa att man ser ångesten men att man inte går igång på den.

Svårt - särskilt för andra som också är obalanserade på ett eller annat sätt.

Man ska också komma ihåg att Borderline ofta har en tidig bakgrund hos de som är drabbade. Att det finns ofta ett trauma i botten, trauman från tidig barndom. Det kan handla om incest, vanvård, misshandel, missbrukande föräldrar, föräldrar med anknytningsproblem. Sådana situationen skapar ångest hos ett barn, och finns inga förstående vuxna där som kan hjälpa barnet att hantera starka känslor av skräck och ångest tar barnet hand om det själv -viket det inte är moget för. Sedan finns detta outvecklade sätt att hantera och stå ut med svåra känslor ( samt en ofta oerhört låg självkänsla ) kvar hos den vuxna med borderline. Att gradvis utsätta en person med skräck för just ångest för ännu mer ångest är helt förkastligt och oetiskt, det skulle ju bara göra allt värre.

Det mest logiska är att istället lära hur man kan hantera hotande känslor, och bygga upp självkänsla - även hos den som saknar grundtrygghet. Sen om det ska ses som sjukdom eller ej, det anses vara en behandlingsbar personlighetsstörning. Men behandling tar tid, och alla kan inte blir helt "friska", men många kan bli bättre med rätt hjälp.

Det där har jag hört många många gånger. Man BLIR till slut obalanserad av att vara tillsammans med en borderliner. En borderliner tolkar det såklart istället som att personen måste ha varit instabil från början och det är därför förhållandet nu har gått åt pipan.

"Det är för att du är obalanserad som du blir så sårad när jag är arg."

"Jag mår dåligt och blir arg av att du är obalanserad och opålitlig."

"Vadå fem minuter? Jag har ju sagt till dig att jag inte gillar när du kommer för sent, då får du väl ändå skylla dig själv när du gör det ändå och struntar i mig!"

"Man väljer själv om man blir sårad eller arg. Du behöver inte bli det bara för att du inte gillar mitt beteende."

"Du har narcissistiska drag."


Som borderliner kan jag i och för sig förstå om man till slut får för sig att var och varannan person är känslomässigt obalanserad, för efter några månaders förhållande är ju alla det. Det är klart det då är lätt att få intrycket att när man väl lär känna folk så är de obalanserade. Nej det är de i allmänhet inte, de _blir_ det efter några månaders relation med en borderliner.

Mitt ex hade en hemsk barndom. Enligt hennes egen beskrivning gissar jag (ja det är bara en gissning) att hennes pappa hade borderline.

Om jag tänker mig hur jag mådde efter 5 månader. och istället sätter mig in i att jag är tre år gammal och råkar ut för samma sak, så har jag väldigt lätt att förstå att man kan gå sönder ungefär hur mycket som helst. Hur ska man kunna finna trygghet i en förälder med borderline? Hur ska man kunna lära sig samspelet mellan känslor, tankar, orsak och verkan? Vad ska man göra med den skräck man rimligen kommer känna många gånger? Vad ska man göra med känslan att mamma/pappa verkar hata mig, åtminstone ibland? Många gånger går det ju bra, men enkelt kan det inte vara.

Har någons sett någon undersökning av hur barn till BPD-föräldrar mår?

Här hittade jag en ny forskningsartikel där man säger sig visat att stegvis exponering har god effekt på BPD:
http://www.news-medical.net/news/201...l-setting.aspx

Jag tänker mig borderline som å ena sidan känslor och sätt att reagera i vardagen. En vardag som i grunden egentligen kan vara ganska lik många andras. Med jobb och relationer, med- och motgångar. Man svänger starkt i stämning utifrån vad som händer under dagen, vilken input och respons man får ifrån andra människor osv.

Ångest kan finnas närvarande och styra många beslut och reaktioner under dagens lopp utan att folk förstår så mycket av det. Inte ens man själv. Man vänjer sig vid hur man fungerar och andra vänjer sig också. Borderline har troligen funnits där längre än man minns så det finns förmodligen inget konkret att jämföra med för egen del. Kanske upplever man sig misslyckad i jämförelse med alla dem som verkar hantera allting så bra. Man kan hantera sina tillkortakommanden på olika sätt. En del dricker för mycket kanske eller straffar sig själv på något annat sätt.

Å andra sidan kan starka känslor av vanmakt leda till utåtagerande. Tydligt självskadande eller självmordsförsök. Troligen i en omedveten önskan om att kunna kommunicera de svåra känslorna till andra. Ett rop på hjälp som man brukar säga. Kanske har man skaffat sig beteenden som involverar andra. Klängighet, intrigerande eller angrepp av det slag du beskriver i ditt inlägg.

Men det är de inre upplevelserna och svårigheterna med hålla ihop sig själv och sin självbild som är borderline. Inte utåtagerandet i sig. Det är symtom. Alla med borderline beter sig inte som svin. Däremot mår alla med borderline dåligt inombords. Det sägs att borderline växer bort med åldern, men det som händer är att unga människor växer upp och mognar i sitt beteende. Man lär sig att hålla smärtan på insidan helt enkelt. Och så tror alla att man därmed mår bra. För folk i gemen förstår sällan att där finns mer att förstå än precis det som de ser med sina ögon.

Jag tror inte "vanliga" människor förstår mer av hur deras känslor styr dem än vad borderliners gör. Vad vi alla än gör så känns det vettigt när vi gör det, det är först efteråt vi inser hur korkat det var och hur vi påverkades av stundens känslor. Skillnaden är bara att borderliners har mycket starkare känslor i många situationer.

Jag undrar hur mycket som faktiskt kommer från skräcken att bli övergiven. Jag vet själv hur jag reagerar dagarna efter jag upptäckt otrohet och blivit lämnad. Jag har extremt starka känslosvall som pendlar mellan ilska och kärlek, gentemot den partner som just lämnat mig. En stunden vill jag be henne dra åt h-e och aldrig komma tillbaka, några minuter senare kan jag känna intensiv kärlek och vilja ha henne tillbaka till varje pris som helst. Är det inte precis så borderliners också reagerar?

Ensamhetskänslor ger också mig ångest och när jag själv får påtaglig ångest orkar jag inte bry mig så mycket om omgivningens behov, jag orkar mest bara prioritera mina egna behov. Är det inte så borderlienrs också gör?

Den känns också naturligt att få identitetsproblem om man under lång tid har kraftiga känslosvall. Känslorna kör över ens egna jag. Jag tycker att jag känner igen även det efter ett par tunga tillfällen i livet. Självkänslan får sig en smäll.

Jag tror som du, när folk med borderline blir bättre med åldern så handlar det nog ofta om att de lärt sig hålla smärtan på insidan. Mår de verkligen bättre? Lite antagligen, eftersom de inte riktigt lika ofta hamnar i relationskatastrofer, men den största effekten är nog ofta att smärtan blir mer osynlig för omgivningen. Det blir omöjligt för omgivningen att begripa smärtan på insidan.