Roy Andersson - "En duva satt på en gren [...]" (2014)

Jag såg (nästan) hela den här filmen för ett tag sedan. Roy Anderssons filmer (har väl visserligen bara sett en tidigare) är tyvärr ingenting för mig och det gäller även den här filmen. Jag kan förstå att vissa tycker att den här filmen har en viss charm och humor, men personligen tycker jag att den blev tjatig i längden. Jag är väl inte finkulturell nog för att uppskatta det subtila i den här sortens filmer eller något.

Huruvida man gillar denna film eller inte handlar inte om intellektualitet utan om temperament, om man har tålamod och förmåga till den enklaste formen av eftertanke. Men naturligtvis är det inget fel i om man behärskar både sin Beckett och sin Tati.

Dvs. om man är lite smartare än den vanliga pöbeln.

Ja, det var lite det som jag utläste av hans inlägg också. Faktum är att den här filmen inte var särskilt intelligent alls. Ja, det finns humor där. Ja, det finns djupare budskap att utläsa. Men det krävs inget geni för att tolka dessa budskap. På vissa sätt uppfattade jag den bara som vanlig humor/slapstick i finare förpackning á la Roy Anderssons säregna sätt att göra film. Mer imponerande stilmässigt än innehållsmässigt. Kan se framför mig hur ett gäng män i övre medelåldern sitter och sippar whiskey, röker cigarr och ger ifrån sig grymtningar och överklasskratt (''Ha-ha! Utsökt!'') i tron att de bevittnar någonting finkulturellt, när de i själva verket bara sitter och låtsasintelligensgrupprunkar åt Mr. Bean, fast med långa tagningar och i lite mer ''artsy'' förpackning. Det är mitt spontana intryck av filmen.

Det är inte budskapen det handlar om, inte humorn heller, eftersom allt, precis som du säger, är rätt enkelt, rent av banalt. Banaliteten verkar till och med vara ett statement. Istället handlar det om att inte hela tiden kräva omedelbar tillfredsställelse, att kunna njuta av det långsamma, av det välkomponerade, av hantverket som sådant. Därav eftertanken, förmågan att inte bli uttråkad av att ha tråkigt.

Varför babblar folk i tråden om finkultur?

Förstår inte riktigt hur man kan tolka Roys filmer som "vänstertrams"... Jag gillar hans filmer men har aldrig ens tänkt tanken om att det skulle ligga någon politisk värdering i dem. Han har ju en speciell stil med sitt statiska kameraarbete, långa tagningar och okonventionella berättarteknik (om man ens kan kalla det berättarteknik då filmerna i mångt och mycket saknar dramaturgi). Men nej, det krävs givetvis inget högre intellekt eller annat trams för att uppskatta hans filmer. Antingen gillar du dem eller inte. Jag uppskattar hans filmer av främst två anledningar, 1) flera av scenerna är hysteriskt roliga (Jag kan ta ölen-scenen i En duva satt... kan jag inte ens tänka på utan att börja fnissa) och 2) han lyckas på ett finurligt sätt fånga det vardagliga vilket gör det mycket enklare att identifiera sig med karaktärerna och deras situationer.

Jag vet inte hur blind man måste vara för att inte se hur tokvänster han är. Kan en film sakna dramaturgi?

Då är jag väl blind. Eller är man per automatik vänster för att man, på ett skämtsamt vis skall tilläggas, porträtterar Karl XII som bög?

Nja det kanske var felformulerat, men hans filmer saknar ju en berättelse i den traditionella bemärkelsen. Kan väl liknas vid antologier möjligtvis, eller har du någon bättre förklaring?

Titta på hur han skildrar företagare, eller människor med pengar öht. Ja om man nu inte blivit rik på att göra reklamfilmer en massa år förstås.

Jag tror att folk applicerar hans privata åsikter på hans filmskapande. Jag är fullt medveten om att Roy Andersson sympatiserar med vänstern privat, men jag kan inte påstå att jag tycker det skiner igenom i hans filmer. Och då ogillar jag ändå vänstern och dess anhängare rätt starkt...

Då har du kanske inte sett hans filmer då. Det kan inte bli så mycket tydligare. Framför allt inte i de senare filmerna. I En kärlekshistoria är det mer komplext, med mannen på ålderdomshemmet som säger "vänta bara till vi får en socialdemokratisk regering."