Historien har fått alldeles för stort egenvärde

Jag har alltid haft en motvilja mot att det ofta läggs så stor vikt på historien i sig och har alltid haft svårt för både historiaämnet och t ex svenskans litteraturhistoria.

Av historien kan och ska vi lära oss saker. Historien består dock av andra människor än de som lever idag. Fokuset ska ligga på nuet och framtiden. Kunskap om historien ska användas som ett medel för att förstå nuet och skapa en bättre framtid, inte ses som något som är av stor vikt i sig.

Historieundervisning borde därför alltid utgå från nuet och framtiden och bör alltid sättas in i en kontext annan än historisk sådan. Det egna ämnet Historia kan slopas och istället utökar vi de andra ämnena. Främst blir det ju då samhälle. Det är när vi diskuterar vårt statsskick som vi lär oss om Gustav Vasa, vi lär oss om andra världskriget när vi diskuterar dagens krig osv. Antalet historietimmar behöver inte nödvändigtvis minska, men vi kan lägga mindre vikt vid ovidkommande detaljer som inte är direkt relevanta för vare sig nuet eller framtiden (annat än i frågesport).

Svenskundervisningens litteraturhistoria kan även den göras om. Där kör man en rak anakronistisk redogörelse och missar att koppla den till nutiden och att tydliggöra varför det lärs ut. Den får ett egenvärde som jag inte riktigt förstår.

Tycker ni att jag har en poäng med det hela? De jag har diskuterat med har inte samma problem med att acceptera den rådande synen på historia, så jag antar att det är mig det är "fel" på.

Svårigheten är att det blir väldigt subjektivt hur historien har påverkat dagens samhälle. Ska vi uppmärksamma Gustav Vasa när vi diskuterar dagens statsskick, måste vi definiera varför Gustav Vasa har betydelse för det.

Jag håller med. Jag tycker att det är aslöjligt med folk som är stolta över "att ha tagit över halva europa på 1600- och 1700-talet. Det har ju ingen relevans idag, till dagens Sverige hur "bra" "vi" var då. Att ta cred för något ens förfäder gjort bevisar ju bara hur lite man själv åstakommit att vara stolt över. Däremot så kan den historien lära oss t.ex. att det länge har varit viktigt att ha inflyytande över östersjöregionen, vilket det är än idag.

Att läsa historia för historieläsandets skull känns meningslöst, även om det är intressant.

Jag förstår din poäng. Historien har givetvis inget egenvärde i sig, eftersom det är en förgången tid som inte går att ändra. Men precis som du påpekar kan historien användas för att förstå nuet och skapa en bättre framtid.

Dock håller jag inte med om att historieundervisningen ska utgå ifrån nuet och framtiden av den enkla anledningen att historien inte kan förstås på något annat sätt än i sitt historiska sammanhang. Det går heller inte att utelämna faktorer som kan tyckas vara oväsentliga, eftersom vi då blandar in våra egna värderingar. Historien är för komplex för att vi någonsin ska kunna förstå varför en viss händelse utspelade sig. Därför bör varje människa ta del av den historiska informationen skild från den samtida tolkningen.

För att kunna göra det som TS påstår så behövs ju en väldigt stor kunskap inom historia. Har man inte det kan man inte göra det urval som TS vill att man skall göra av historien i andra ämnen.

Vidare utgör vår historia en del av en självbild, både som individ, som land, som del av Europa osv. Spelar det någon roll om judar utrotades under andra världskriget eller inte, om utgången av kriget blev den samma? Den historiska kunskapen utgör, i alla fall för mig, en stor del av hur jag resonerar och tar ställning till saker så som politik osv.

Tar man bort den historiska kunskapen är man på sätt och vis tom. Det på samma sätt som man är tom om man är senildement.

Det viktigaste vi kan lära oss av vår historia är att allting förändras och väldigt lite består. Kan vi möta alla förändringar utan att ha den förståelse för detta som historiekunskaper ger?
Historiekunskaper och kunskaper om andra kulturer är viktiga för att sätta vår kultur, våra värderingar, vårt sätt att tänka i ett perspektiv. Den ger oss förmågan att ifrågasätta invanda tankemönster och ger oss bättre möjligheter att möta förändringar och t.o.m. skapa nödvändiga förändringar.

Historia är inte enbart vetenskapen om det förgångna. Det är minst lika mycket studier av förändring. Förändringar som är helt avgörande för att kunna förstå vår samtid och kunna arbeta för en bättre framtid. Ofta är det väldigt subjektivt vad som är viktigt att veta och inte veta, och därför är det i sig väldigt viktigt att människor/elever får reda på grunderna för att själv kunna bilda sig en uppfattning. Historien är väldigt ofta sammanhängande också, i synnerhet militärhistoriskt. Det räcker inte att enbart förklara varför andra världskriget bröt ut, utan att gå in på första världskriget, o.s.v.

Jag ser det helt annorlunda. Historiens främsta syfte är inte att lära oss något om vår nutid, utan ett tecken på vår civilisation. Vi sturderar inte historia för att vårt samhälle har oerhörd nytta av denna kunskap, utan främst för att det är intressant.

Egentligen skulle vi klara oss utan detta, men eftersom vi är en högre stående art kan vi spendera tid på att göra saker som inte bara är livsnödvändiga.

Kan det inte vara både och? Ungefär som med utforskandet av universum, från början gjorde man det bara för att det var intressant, men nu har det lett till att vi har användbara kommunikationssateliter mm. Skillnaden mellan historia och rymdforskning är väl dock att tillämpningen av historiekunskapen är så beroende av politisk ideologi.

Instämmer delvis. Visst har du rätt i att vi människor, åtminstone i den delen av världen som är välutvecklad, har möjlighet att studera historia bara för vårt eget nöjes skull, men jag tror att det är att underskatta historiens betydelse. Måhända är jag något naiv, men jag tror faktiskt att man kan lära av historien genom att studera den, åtminstone vad gäller mer begränsade områden. Dessutom skulle man ju kunna argumentera för att mycken empirisk kunskap i samhället ju faktiskt bygger på antingen observationer av historien, eller är ett direkt arv från gamla tider.

Jag tycker bernard har en rätt bra poäng, även om jag skulle formulerat det annorlunda. Vi bör vara intresserade av vår historia av samma anledningar som vi bör vara intresserade av konst, litteratur, musik och så vidare. Inte för att det på något sätt är livsnödvändigt, utan för att det gör livet roligare och mer intressant. Att ha koll på historiska skeenden och förstå var man kommer ifrån ger helt enkelt livskvalité.

Sen är det ju en annan fråga vad skolan ska göra. Personligen skulle jag vilja se att fokus flyttas från kungar och krig till ett mer idéhistoriskt perspektiv. Istället för att läraren går igenom världshistorien kronologiskt för att i slutet av varje lektion säga "...och detta är viktigt för att..." så skulle jag vilja att man utgick från ett visst tema. Sen går läraren igenom historien utifrån detta tema, ger några exempel (som anknyter till den "traditionella" historieundervisningen) för att slutligen landa i samhällskunskapen. På så sätt ökar förståelsen för att vi lever i en pågående process snarare än vid historiens slut, samtidigt som frågan "varför lär vi oss det här?" blir helt meningslös.

Historia är ett viktigt ämne för att förstå varifrån mänskligheten kom och hur den utvecklades till att bli vad den är i dag. Historia är ett vetenskapligt ämne som ingår i den akademiska världen, och har ett självklart egenvärde som inte alls behöver begränsas till ett "applied" (praktiskt) perspektiv som TS föreskriver.

Vetenskap har egenvärde, och om man vill tillämpa historia till ett progressivt syfte, så go ahead. Men att förstå hur civilisationen uppstod och utvecklades ingår i en vettig allmänbildning som varje sund människa bör ha för att förstå sin plats i världen och i tiden.