Rättshaverist - En livsstil?

Äh, folk kallar ju mig rättshaverist. Mest tror jag det är för att jag inte lyder, jag läser på, gnäller, klagar... Och får ofta rätt innan det ens är en process, har aldrig processat.

Vi hade en diskussion om detta, vad vi kom fram till var att en rättshaverist förlotrer. Driver förlustmål. Även om han har fel och vinner är han inte haverist, han vann ju. Men folk som ständigt ligger i konflikter som förloras, de är då personlighetsstörda rättshaverister.

Jag brukar välja enklare vägar, ett bolag har nu lurat mig, jag har kalkylerat hur jag ska vara brottslig mot dem så det kostar minst 10ggr mer utan risk för lagföring...hehehe...
Bov, inte haverist!

Ja det var en intressant läsning om "morbrodern". Han låter som ett extremt fall, t o m för att vara rättshaverist. Jag tror inte det är helt typiskt att man även ger sig på nära släktingar och t o m bedriver processer mot sina egna barn. Han har naturligtvis en personlighetsstörning, om han sen också lider av psykisk sjukdom är en intressant, men svårbesvarad fråga. Jag gillar egentligen inte freudianska resonemang, men det är nästan att det känns som att han håller ett närmast hysteriskt tempo för att tränga tillbaka en ångest som skulle bryta fram om han nån gång satte sig ner och funderade över hur hans liv blivit och hur han egentligen mår.

Vilka komponenter bildar då en rättshaverist? Personligen tror jag att det måste finnas en grund i själva den medfödda personligheten till att börja med. Tror att en hel del av dem har Aspergers syndrom, eller åtminstone klara personlighetsdrag som faller inom autismspektrumet. Typiskt för många rättshaverister är ju att de hakar upp sig på detaljer och gör bokstavstolkningar av allt. I andra fall kanske det handlar om människor med paranoida inslag (=ser lätt sig själv som ett offer för andras intriger) och som dessutom är lättkränkta (de båda sakerna hänger nog oftast ihop iofs). Sen påverkas det här förstås av de värderingar man får under sin uppväxt. Som nån skrev: Har man fått lära sig att alltid "stå på sig" och aldrig ge sig om man tycker att man har rätt så är det ju inte konstigt om man inte kan släppa en händelse där man anser sig ha blivit felbehandlad. Sen är det en annan sak att jag tror att de båda sakerna ofta hänger ihop. Om din pappa har predikat för dig att aldrig glömma en oförrätt så har han sannolikt själv en sån personlighet, eftersom vi människor tenderar att göra en dygd av nödvändigheten. Som rättshaverist in spe får du då alltså både en ärftlig och miljömässig påverkan.

"Långsinthet" är nog också en viktig, för att inte säga avgörande komponent och den sitter i min bok till 85-90% i den medfödda personligheten. Vissa människor är som jag: Hastigt uppflammande arga och kan önska olycka och död över nån som kör in framför en i rondellen och tvingar en att tvärbromsa. Men sen sjunker det undan. Jag har ett antal gånger noterat bilnummer i syfte att på något vis låta idioten som körde den få veta att de lever. Men när jag kommer hem en kvart eller halvtimme senare har ilskan sjunkit undan och jag skiter i hela saken. Jag brukar inte ens kunna hålla kvar ilska när jag känner att jag borde. Andra är tvärtom: De tiger och tar emot länge, men när de väl blir arga så sitter känslan i länge, länge. Med tanke på de stora mängder energi rättshaveristen oftast lägger på sina processer så är det svårt att tänka sig att den skulle orka om den inte höll kvar en mycket påtaglig känsla av kränkning och oförrätt inuti sig.

Sen tror jag faktiskt att de flesta rättshaverister faktiskt oftast från början har drabbats av en orättvisa eller felaktig hantering av något slag. Man kan säga att grunden för beteendet finns i personligheten, men det utlöses av något som även en "vanlig människa" skulle känna sig felaktigt eller åtminstone illa behandlad av. Problemet är att när gnistan väl är tänd så eskalerar det hela sen vidare tills man i de extrema fallen ger sig på nästan allt och alla man kan hitta minsta lilla skäl till.

Det är helt riktigt att rättshaveristerna utgör ett stort problem för myndigheter. Regelverket är ju sådant att man inte bara kan slänga deras ständiga inlagor, utan måste sätta folk på att utreda dem, besvara dem eller yttra sig till högre instans. På den tiden jag jobbade i en position där jag ibland stötte på dem så kunde även det rent praktiska utgöra ett problem: Vissa av dem lämnade in kartongvis med material som de ansåg hörde till deras sak; reklamblad, tidningsartiklar, kopior av beslut i helt andra ärenden och gud vet allt. Vi hade inte ens arkivmappar där det fick plats.

När rättshaverister skriver så är det som redan nämnts MYCKET text. Väldigt typiskt är ett närmast groteskt överutnyttjande av versaler, fetstil och understrykningar. Det är ju så enormt mycket i materialet som rättshaveristen tycker är enormt viktigt och därför måste lyftas fram. Att resultat blir att man i princip inte kan se skogen för alla trän begriper de inte. De skriver oftast ganska väl, om man bara ser till stavning och grammatik. Ser man till själva framställningen är det värre. Den är oftast osammanhängande, okronologisk och i total avsaknad av en disposition som åtminstone ger en hint om vad personen anser vara de centrala punkterna i sitt yrkande eller överklagan. Förmodligen speglar det i rätt hög grad personens egen, inre tankevärld.

Ok nog känner jag till några som jag tycker är praktexempel på rättshaverister men din morbror överstiger med råge allt jag någonsin hört talas om i detta intressanta ämne vilken oerhört stark drivkraft han måste ha att lyckas hålla ilskan vid liv år efter år nästan lite motvilligt imponerad :-)

Därför att då kallar vi dem inte rättshaverister utan helt vanliga medborgare som anmäler riktiga lagbrott.

Det där är lite intressant. Jag skulle nog tycka att det var skoj att hantera dessa fall. Man sätter helt enkelt upp en tid i kalendern så långt fram i tiden som är lagligt för en myndighet att handlägga ärendet, och sedan efter den långa tiden svarar man ganska kort och koncist antingen att man inte finner materialet tillräckligt komplett för att gå vidare med, eller så ringer man ett samtal till den berörda parten och svarar sedan något luddigt om att lagtexten kan tolkas på lite olika sätt.

Varje gång man svarar ser man till att dröja så länge man bara kan. Vore nästan skoj att se reaktionerna. Rättshaverist-haverist.

Samma metod använder man ibland i datorsäkerhet för att begränsa skadan av DDoS-attacker och liknande, googla på "tar pit" för detta fenomen.

Du måste skriva. Lagen, du vet.
Och sen om du försöker, ja, du vet, du sitter och tror en synål ska funka, nejnej, du ska få lastbilsflak med inlagor. Och går du inte igenom allt anmäls du och chefen korrekt för att ni inte skött jobbet. Dessutom så finns det otroligt många missnöjda. Jag kan ju bli gratis ombud. Hur många fall har du att hantera då? Du förstår, jag är inte rättshaverist, jag är uttröttare. Krossa organisationen. Målet är att du spelar på läpparna sjukskriven.

Så sker redan i alla case nästan. Men, problemet är idag att det inte finns straff för mydigheter som missköter sina lagliga åtaganden. Man kör ju en Reagan, drar ner och ökar underskottet, men det skiter väl jag i. Som anställd är du knappast rimlig att betala om du bara uppbär en administrativ post som "ska finnas" men inte gör vad du egentligen ska.

Men det är ju inte i enlighet med lagen. Detta är en uppgift folk har. Deras jobb enligt lag.

Jag tror att det är så att de får så väldigt små liv efter all tid processerna äter upp att det nästan BLIR som på liv och död - dessa småsaker blir deras allt i tillvaron, de har helt enkelt inget viktigare att ägna sig åt så därför får bråkandet och gnällandet högsta prioritet.


Mja fast alltså "rättshaverist" kommer från bl.a tyskans "rechthaber" och tolkningen/definitionen av begreppet är ungefär "rätts-havare", dvs en person som "upplever att han/hon hava rätt" hela tiden och bara MÅSTE agera på alla dessa små nonsens-fall där de upplever att det är de som har rätt, och andra har fel. Ordet har alltså inget att göra med att något "havererar" eller liknande, som man kanske lätt kan tro på hur det låter. Det räcker alltså att man är villig att börja klaga och processa (där mer "normalt folk" skulle ha låtit saken bero och gått vidare med sitt liv, det är ju just att man hela tiden bråkar om små skitsaker man inte kan släppa som definierar "sjukdomsbilden" så att säga) för att kvalificera in sig. Om man vinner målen eller inte saknar helt betydelse


Jag tror du har rätt om ångesten, att han absolut inte vill analysera sitt eget liv för djupt. Innan jag slutade prata med honom så hände det att jag stod och diskuterade nån sak med honom lite då och då och man märkte att han bara ville diskutera konkreta detaljer om saker och ting hela tiden, gärna prata om regler och hur han ansåg att vissa bröt mot dem osv. Sade man nåt som började beröra känslor eller mer privata subjektiva åsikter så drog han snabbt öronen åt sig, klippte av samtalet med nåt snabbt kortsvar och pep sen iväg för att ägna sig åt nåt annat. Hur han mådde var inget man fick prata eller fråga om, där tog det alltid tvärstopp.

Bokstavstolkningarna och att sitta och klyva varje hårstrå som finns i jakt på "bevis" mot motparten är helt klart något även min morbror ägnar sig åt, och alla som har med honom att göra lär sig snabbt att alltid säga/skriva så lite det bara är möjligt, för annars går det som de säger i USA: "allt du säger kan *och kommer* att användas emot dig"


Det låter som att du har en MYCKET bra förståelse för hur även min morbror skriver sina luntor, det hörs och som sagt, jag känner stort medlidande för de domare och rådmän som måste sitta och läsa igenom skiten och försöka förstå vad som är vad. Något jag lade märke till var att han ofta tar med personer i texten utan att presentera dem, ungefär som att rätten också skulle känna dem - "och då när jag varit där så talade Göran om att Kajsa hade sagt att Arne..." osv. Och vilka var det då? Ja det får man aldrig veta.

Jag satt en gång med under både förberedelse och huvudförhandling i tingsrätt under ett mål han processade emot min mor som också delvis berörde mig, och det var något av det virrigaste jag nånsin lyssnat till. Det var som sagt inte det att han formulerade sig illa, utan bara det att det var omöjligt att försöka hålla fokus på någon som helst röd tråd i det han berättade. Även domaren höll på att lacka ur på honom, fick hela tiden rätta och styra om honom på rätt spår och blev nästan märkbart förbannad flera gånger över de ständiga utsvävningarna kring detaljer som inte ens hörde målet till.


Det låter som att du försöker hårdförneka det faktum att du på punkt och pricka exakt matchar definitionen för en typisk rättshaverist, men det gör du alltså, bara så du vet. Det är personer som uppvisar precis det beteende du själv beskriver som man definierar som rättshaverister, enbart med grund i hur de resonerar och agerar. Som sagt, om du bokstavligt talat någonsin processat i en tingsrätt eller om du vinner/förlorar dina ärenden har absolut 0.0% betydelse i definitionen av uttrycket

Nja, gör vi verkligen det? Om en person anmälde en annan för mord, förutsatt att det inte var sant?

Jag menar mer att merparten av oss alla skiter fullständigt i om Västerås kallar sig stad eller kommun. Det känns så oerhört meningslöst att lägga sig tid på en sån sak. Då borde man väl, när man ändå har läggningen för att bli rättshaverist, kunna hitta något "viktigare" att bråka om.
Jovisst, men se mitt exempel ovan. Det finns liksom ingen mening alls med att reta sig på det. Min fundering ligger kring varför det alltid är små detaljfrågor utan betydelse, såsom kommunens namn eller svampar i gräsmattan. Om nu processen är det viktiga borde väl det kunna hittas bättre saker att strida om? Eller är det kanske så att man börjar med någre viktiga processer som ger mersmak, varpå man klagar på allt.

Många kloka tankar i den här tråden.

"Morbror" är ett praktexempel på vad jag anser vara en rättshaverist. I min yrkesutövning har jag många gånger stött på liknande exempel. Det gemensamma är just mångordigheten och oförmågan att fokusera på vad som är relevant. Mycket ofta är det också omöjligt att få dem att begripa eller förstå något hur tydligt man än försöker förklara. Livsluften för dessa människor är helt enkelt processer och konflikter.

Tyvärr är lagstiftningen och rättspraxis sådan att domstolarna måste ta dem på allvar, varför de orsakar otroliga besvär och kostnader. Vissa domare och handläggare är t.o.m. livrädda för dem.

Själv anser jag att det är uppenbart att en typisk "rättshaverist" lider av en psykisk störning. Det förvånar mig inte heller att "morbror" har ett extremt kontrollbehov. Den mildaste graden av haverister är väl de som sätter upp arga lappar i tvättstugan och sedan finns det en glidande skala - varje kvarter eller bostadsrättsförening brukar ha sin "Hitler" som har åsikter om allt och skall sätta upp regler som allmänheten skall följa. Enligt min erfarenhet har dock den typiske rättshaveristen ofta någon gång drabbats av något som vem som helst skulle anse vara en orättvisa. Skillnaden mellan dem och den "normalt bittra" personen blir då att rättshaveristen blir fullständigt besatt av sitt lidande.

Litet rättshaverist är jag kanske själv - jag har faktiskt överklagat saker och processat utan hopp om att vinna utan enbart i syfte att djävlas med motparten och förorsaka honom kostnader. Det har då varit fråga om sådant som p-böter och expropriationsförfaranden, där min egen drivkraft i grunden närmast varit ilska över att lagstiftningen ser ut som den gör. Å andra sidan upplever jag att den "riktige" rättshaveristen rent faktiskt också är övertygad om att han faktiskt har rätt, både i sak och vad avser juridiken, och inte nödvändigtvis motiveras enbart av lusten att orsaka besvär och kostnader.

Absolut - det är min erfarenhet också. Det är inget spel, utan en förtvivlad kamp för att få sin rätt (om det handlar om personliga saker som "morbror") eller att ställa något allmänt "missförhållande" till rätta (Exemplet med Västerås Stad/Västerås kommun är väl ett närmast övertydligt exempel på det). Jag tror inte att en äkta rättshaverist i första hand tänker sig att motparten ska tvingas knäa under tyngden av material som lämnas in. Snarare är det nog samma mekanismer inblandade här som får personen att stryka under/fetstila/skriva med versaler i parti och minut: I rättshaveristens egen värld är nära nog ALLT relevant och måste därför också tas med i processen.

När jag tänker närmare på saken så finns det förstås rätt tydliga paralleller till äkta konspirationsteoretiker. En sådan har också en paranoid världsbild som tenderar att byggas på i allt tjockare lager med människor och händelser som är delar in Den Stora Konspirationen. Och det handlar inte bara om mängden, utan just detta att allting också tros hänga ihop i ett komplicerat nätverk. Jag kan tänka mig att denna "insikt" är självförstärkande på flera sätt: Dels blir det förstås enklare ju större din konspirationsväv är att hitta lösa trådändar i den dit du kan foga nya saker som du tycker "passar in" i din teori. Dels framstår också det egna teoribygget som alltmer fantastiskt och klarsynt ju större och mer invecklat det blir.

Problemet är att det är bara i rättshaveristens/konspirationsteoretikerns eget huvud som allting är så klart och tydligt. När vederbörande ska lägga fram sina teorier för omvärlden så finns ingen självklar utgångspunkt att börja i, eftersom allting sitter ihop i ett enda virrigt nystan av samband. Personen själv upplever det dock inte så - för honom framstår det lika tydligt och logiskt att börja i vilken godtycklig ände som helst och arbeta sig vidare inåt. Eftersom hjärnan inte gjort mycket annat än att syssla med detta under en längre tid så finns också en massa detaljer lätt åtkomliga att associera till. Men man har mist förmågan (om man nu nånsin hade den från början) att förstå hur det hela ser ut för någon som befinner sig utanför det egna huvudet. Ett jättetypiskt exempel är det VenomX drog upp i sitt svar till mig om "Göran och Kajsa och Arne" som bara dök upp sådär apropå i en av morbrorns utläggningar.

Sen tror jag också att personens egna krav på någon slags faktabevis för kopplingar mellan saker och ting sjunker ju längre in den kommer i sin egen teori. I början tror jag de flesta faktiskt söker konkreta bevis för sina slutsatser - även om det kanske inte är vad vi menar med riktiga bevis. När teorin växer sig större och starkare i personens psyke så blir det till slut bara egna associationer mellan saker (Agneta sa si den gången och Kalle sa så den gången - det bevisar att de är aktiva deltagare i sammansvärjningen mot mig). Kommen så långt tror jag att personen tyvärr oftast är närmast räddningslöst förlorad i sin egen världsbild. Om vi försöker påpeka - även väldigt artigt - att två lösryckta citat som påminner avlägset om varandra från två olika personer vid två olika tillfällen inte behöver betyda någonting och än mindre kan åberopas som "bevis" så blir vi förmodligen bara betraktade som medlöpare i konspirationen eller sammansvärjningen.

En sak som är intressant med rättshaverister är att de i regel (alltid?) ger sig på folk som de vet inte biter ifrån ordentligt. Man har ju aldrig hört talas om att någon bombarderar HA eller OG med stämningar och klagomål.

Siw Persson

Jag tror hon är lite av en rättshaverist...iallafall drag åt det hållet.
En galen kärring som satt i riksdagen för FP och som under en tid blev hyllad för sitt engagemang mot Mc gängen. Senare kom det ju dock fram uppgifter som visade på att hon var en väldigt sjuk person. Finns en tråd i skvallerforat för den som är intresserad av henne.
https://www.flashback.org/t191443

Bara en liten inflikning i tråden som är väldigt intressant att läsa!