Rotationssymmetrisk kropp med tröghetsmomentet I och massan 0?

Jag kommer inte orka läsa alla sidor men om jag förstår det hela rätt så börjar det med en fråga om I sen generaliserar Theta detta med att titta på motsvarigheten inom elektrodynamik. Den stora skillnaden är att vi tillåter negativa laddningar tillskillnad mot negativ massa. Då kan man skapa något som har noll laddning men har ett andra moment som är nollskillt sen eskaselerar denna tråden i hurvida fyskier är strigenta inom matematik vilket är allmännt känt att vi inte är.

Kan någon säga om denna sammanfattning är rimlig eller om jag har missat något i intrigen ?

Skillnaden med negativa laddningar är ju intressant men inte relevant här. Det är (som du säger) tack vare den skillnaden som man kan konstruera system som saknar mono-, di-, qadru- osv. moment som ändå har nollskillda högre moment. Det enda relevanta för denna tråd är dock hur man tillåter något oändligt litet cancelera något oändligt stort på samma sätt som TS vill göra.

Att fysiker ofta är matematiskt oprecisa är väl ungefär ett lika kontroversiellt påstående som att det finns fysiker på jorden. Problemet här är dock att BengtZz saknar den nödvändiga förståelsen för begreppen som diskuteras och därför dömer ut fysikers matematikkunskaper. Det funkar faktiskt inte riktigt. Jag erkänner gärna när det finns luckor i mina kunskaper (som när jag försökte hjälpa TS med hans tentauppgift), men att bli förolämpad för att man faktiskt kan mera är inte speciellt trevligt.

Tänkte också på detta (står ett par sidor längre bak) om så är fallet så ligger ju bengan rätt risigt till eftersom han falsifiering då helt uppenbart inte gäller.

Tills vidare håller jag den för sann dock.

Vad håller du sann Bengtz utsaga eller tröghetsmomentet för en foton är nollskillt. Det som är problematiskt med fotonen är att man måste hålla tungan rätt i mun när man talar om massor. Jag baserar dock detta på att rörelsemängdsmomentet beskrivs både av rxp och Iw och då pratar man om en tensor helt ist för ett av diagonalelementen som diskuteras i tråden.

Bengtzz invändning håller jag för sann, hittar inga fel i bevisföringen.

Tanke:

[;m = \sum_i^N m_i;],
dvs vi får massan hos en kropp genom att summera alla massor den är uppbyggd av eller för kontinuerliga kroppar blir detta en integral.
m och m_i måste vara positiva, dock kan vi fortfarande skapa punktmassor med dirac deltan.
[; I =\sum_i^N r_i^2m_i;],
dvs en summa av positiva tal denna kan då endast vara noll om r_i eller m_i är noll för alla i.

Implikationen av att m = 0 är att alla m_i = noll är att I måste vara noll, vilket borde vara vad Bengtz menar.

Jag tycker dock inte det är rimligt att tala om gränsvärden eftersom m = 0 <=> m_i = 0 för alla i och eftersom r borde vara i R så kommer även I vara noll.

Detta bör nog strykas då man behöver definiera en rotation av en punk vilket inte är möjligt.

Har du helt rätt i. Mitt minne sviker mig då det var ett tag sen nu, och dessutom kan jag typ inga svenska ord för matematik eller fysik längre :/

Enbart om funktionen är kontinuerlig, vilket är exakt vad jag skriver... Gränsvärdet är samma som funktionsvärdet i alla punkter om och endast om funktionen är kontinuerlig, läs t.ex. boken du tog bild på. Är den inte det, eller om punkten inte ingår i funktionens definitionsmängd behöver gränsvärdet inte säga något om funktionsvärdet. Vilket jag sagt förr, och vilket definitivt är sant.
Det jag pratar om här är att vi ibland kan, om vi vill, definiera om vår funktion så att den blir kontinuerlig. Detta är inget vi måste göra.
Okej, du sa "vi kan inte utöka definitionsmängden" ett par gånger där, och det sjönk ändå inte in. Låt mig förklara varför. Se om du följer med på logiken:

• Definitionsmängd: mängden element funktionen är definierad för.
• Börja med I definierad på (0, inf)
• Definiera sen I(0)=0 säg, som du sa att vi kunde göra, vilket jag helt håller med om.
• Nu är I definierad även i 0! Tittar vi på vår definition av definitionsmängd ser vi att den nu inkluderar ytterligare ett element!
• Alltså har vi utökat definitionsmängden.

Tydligt nog för dig?

Sen, jag kan utmärkt gå med på att sätta I(0)=0, det känns rimligt ur ett fysiskt perspektiv. Men i så fall är ju I inte kontinuerlig eftersom vi har lim[x ->0] I(x) = 1 != I(0) = 0. Det är då sant att I går mot 1 då x går mot 0, samtidigt som I(0)=0. Detta är inte motsägelsefullt.

Betrakta inte operationen "division med noll" som inversen av "*0", utan som en ny konstig operation vi kan göra på ändliga tal. Låt både "*0" och "division med noll" sakna inverser. Detta är vad jag menade. Spelar dock ingen större roll, om du förstår och går med på det jag förklarar ovan tycker jag diskussionen är ganska uttömd.

Precis, men då är svaret på TS tyvärr: Nej. Vilket är det bengan argumenterat för hela tiden ^^

Det kan vara så! Men jag menar att med den definitionen ni har bestämt kan vi inte studera fotoner. För det skulle innebära att x = 0 eftersom m = 0 därmed är r² icke definierat för alla fotoner, vilket inte är bra. Då får vi använda en annan matematisk definition av I. Med denna definition vi har nu kan vi inte ens studera fotoner.

Tack! Äntligen får jag medhåll, vilket jag förtjänar eftersom jag faktiskt har skrivit ett bevis som änsålänge inte är falsifierat. Men det skulle ju kunna vara så att vi lyckas falsifiera det snart. Men någon sådan information har inte dykt upp än dock.

Han säger att principen om ideal dipol är ekvivalent med den vetenskapliga frågeställning som TS illustrerar. Däremot beskriver inte fysikerna hur r och q rör sig mot inf och 0. Det är detta som är relevant. Om vi skulle hitta ett annat sätt att beskriva hur m och r rör sig mot noll i TS exempel kanske vi skulle kunna finna rimlighet i att säga att I = 1 när m→0.

Som det ser ut nu:
Vi kom då tillsammans på en enkel definition, denna definition för hur både m och r² rör sig mot 0 verkade dock innehålla motsägelser. Alltså måste definitionen förkastas.

Något i den stilen. Jag sa ju direkt att om m = 0 så är I = 0 och inget annat. Vi förflyttade ju dock frågeställningen enligt TS begäran för att studera när m→0.

Det var TS som ville införa gränsvärden eftersom vi snabbt konstaterade att I = 0 när m = 0. Vi tittade på när I går i gräns då m→0.