Vad fick Sovjet att backa vid Kubakrisen?

Fast domedagsbomber är rätt värdelösa om de inte kan levereras.

Och Sovjet hade inte särskilt många effektiva ICBM på den tiden, och få långdistansbombplan.
Man satsade hellre på billigare medeldistansteknik avsedda att användas mot Europa.

Nej Sovjet hade inga användbara "domedagsbomber" i oktober 1962.

I oktober 1961 hade de 1st "domedagsbomb"
som kunde levereras av 1st specialombyggt propellerflygplan.

1962 så var det sovjetiska bombflyget begränsade till propellerflygplan
om de skulle verka mot huvuddelen av USA
och deras ombyggda Tu-95 kunde inte nå dit ö.h.t.
med den 27 ton tunga "Tsar bomba".

Kennedykampanjen var ytterst oroade över vad de kallade för "the missile gap", alltså att Sovjet skulle vara överlägsna USA i missilkapacitet. I likhet med "the bomber gap" några år tidigare visade det sig att det fanns ett ganska markant "gap", men till USA:s fördel.

Ajdå, där hade Sovjet lyckats med propaganden när det gäller mig åtminstone. Med tanke på hur Sovjet betedde sig under den perioden så hade man ju trott att de börjat massproducera atomvapen då. Hela diskussionen i samband med Sovjets kollaps med atomvapnen var alltså onödig?

Spionen Oleg Penkovskij lämnade information om sovjets kärnvapen till USA, det hade betydelse för USA:s agerande under krisen.

Jag tror inte att det går att peka ut enskilda faktorer som orsakerna till att Sovjet backade, när de ställdes inför Kubakrisens klimax. Att starta krig gör man kanske av endast en orsak, men man bedriver krig utifrån många faktorer som många, eller alla måste vara gynnsamma om den krigförande ska kunna räkna med något resultat av krigförandet.

Vad gäller Kubakrisen, så tror jag att några av dessa faktorer i sammanhang, vägde tungt i Chrustjevs beslut att inte tillåta en väpnad konflikt med USA; trots att Fidel Castro ville ha krig och propagerade för det i sina tal och i möten med ryska utsända (bl.a. i samtal med ryska militärer) och diplomater.

1) Logistiken. Kuba ligger långt från de forna Sovjetiska territorierna. All materiel och personal skulle behöva fraktas låååångt för att kunna göra nytta på Kuba. Dessutom skulle transporterna gå genom områden som totalt dominerades av NATO-anslutna länder, där Sovjet absolut inte kunde garantera säkerheten för det som fraktades.

2) Underrättelsemöjligheter. Såsom det verkar, i mina ögon, hade USA bättre kommunikationssystem och underrättelsesystem, både globalt, regionalt och lokalt sett. USA hade, gällande Kuba, bättre möjligheter att spaningsflyga och radiospana på lokal och regional nivå än vad Sovjet någonsin kunde ha i den regionen. Dessutom verkar det som att USAs globala förmåga att övervaka sovjetiska krigsrörelser och kontinuerligt samla information om rent praktiska händelser, var bättre än Sovjets. Detta beroende på bl.a. geografiska och tekniska aspekter. Med andra ord: för mig verkar det som att USA hade bättre funktioner och möjligheter i sitt informationssamlande om den sovjetiska krigsmaktens göranden och låtanden, än de sovjetiska motsvarigheterna någonsin kunde få i det läget. Detta trots en massa östspioner här och var i NATO-länderna jorden runt.

3) Sociala system inom krigsmakten. Sovjet hade många kärnvapen och säkerligen fanatiska generaler och soldater, men antagligen hade den sovjetiska krigsmaskinen redan då de problem som avslöjades när järnridån föll: korruption, materiell och kulturell egennytta hos befälen, svår pennalism och etniska motsättningar bland soldaterna m.m. Betänk då också hur de sociala förhållandena kan ha varit i träng- och underhållsförbanden. De är minst lika viktiga som de stridande och är dessa i dåligt socialt skick, kan det få förödande konsekvenser för krigandets resultat. Även om det placerades ut elitförband på Kuba, som skulle skydda och och övervaka missilinstallationerna, var de alldeles för få och med alldeles för lite materiel, för att vid ett krigstillstånd kunna avgöra något annat ett enskilt slag. Jag tror helt enkelt att Sovjets krigsmakt absolut var farlig, men inte socialt sett hållbar för ett rejält och längre krigstillstånd.

4) Teknik. Helt enkelt för att NATO-länderna hade fler enheter med genomsnittligt bättre teknisk kapacitet, än vad Sovjet kunde mönstra. På vissa enskilda områden hade Sovjet teknisk och mängdmässig överlägsenhet, men i det stora hela tror jag inte detta kunde mäta sig med NATOs materiella resurser och nivåer. Farligt för väst? Visst! Men enligt mig inte krigsavgörande.

Detta är de fyra områden som jag tror var de viktigaste som påverkade Chrustjevs beslut att inte riskera krig med USA och NATO. Det som återstår är då frågan om kärnvapnen och visst: Det kanske råder delade meningar om ifall USA eller Sovjet hade flest kärnladdningar, bäst raketer och bäst möjligheter att bomba den ene eller den andre, men då hade inte frågan om Sovjets stöd till KUBA blivit löst.

Jag tror att både Kennedy och Chrustjev insåg hur helhetsbilden såg ut och att hela karusellen i slutändan enbart var politisk och syftade till publicitet - att skaffa anhängare och åhörare - men ackompanjerades av ett domedagsmuller som skrämde skiten ur alla utom två. (.....?)

De enda två inblandade, som jag känner till, som oreserverat var för krig, var Fidel Castro - av ren och skär naivitet, dumhet och politisk oförmåga - samt Curtis LeMay, som av blåröd aggressivitet och sin cowboysyn på världen, tyckte att ett litet krig skulle lösa många problem för USA.