Är jag korkad eller är det något annat fel?

Hej!

Jag har börjat misstänka att jag är mindre intelligent än genomsnittet, kanske t.o.m har någon lätt utvecklingsstörning. Detta har jag misstänkt ungefär sedan högstadiet, och sedan jag slutat gymnasiet har det känts så allt mer och mer. Jag diagnosticerades med Aspergers syndrom när jag var kanske 6 år. Jag går på en teknologutbildning vid en av Sveriges större högskolor. Betygen har varit sådär, men kanske ändå bättre än vad man kunnat vänta sig. Lite obalans där.

Min absoluta svaghet ligger i att jag inte kan tänka själv. Det kan vara att t.ex. skriva en labrapport, laga cykeln, tänka ut en present åt mitt syskon, genom flera steg komma på vilka försäkringar jag behöver införskaffa, eller i princip vad som helst annars, rättare sagt vilka konstruktiva åtaganden som helst, vare sig det handlar om att bilda mig en åsikt eller att bygga grejer på slöjden, eller något annat där ingen sagt åt mig vad jag ska göra. Det blir bara konstigt, och jag blir oftast aldrig klar med det, om jag ens haft en tanke på det.
De enda grejer jag kan tänka ut själv är hur jag själv fungerar.

T.ex. när jag skulle inreda mitt nya korridorrum i somras så blev jag aldrig klar eftersom jag inte kunde föreställa mig hur jag ville ha det, jag fick liksom inga idéer för hur jag ville ha det, utan bara en känsla för typ "nä, illrosa stolar är fel" och de gånger jag försökt helt själv nu i höst blir det fel, som det ser ut nu har jag inte låtit några av mina korridorare få komma in där. Jag vet att någonting är fel, men inte vad som är fel, jag kan inte bilda mig en vettig uppfattning om det.

När jag t.ex. satt och skrev detta inlägg så kunde jag svårt att formulera mig, var tvungen att kolla på andra trådstarter här för att få någon slags mall att följa för hur en vettig trådstart ser ut. Annat gick bara inte.

Jag har sedan ungefär ett år tillbaka fått återkommande "meningslöshetsepisoder" där jag några dagar i taget kan känna mig uppgiven och meningslös, ofta med ångestkänslor, som om det är meningslöst att fullfölja min utbildning eftersom jag ändå inte kan föra min talan/föra en konversation/inte har några som helst idéer som en normalintelligent person så att min arbetsgivare ens kan fundera på att anställa mig. För att inte börja förlora mig själv har jag börjat gå till en kurator, men hon menar istället att jag verkar vara tämligen elak mot mig själv.

Ibland har jag funderat på ta ett Mensa-test för att motbevisa mina misstankar. Men ett högt resultat där ger mig ingen som helst glädje, eftersom min oförmåga i vardagen/sociala livet säger vad som behövs sägas. Efter att jag presterat oväntat bra på högskoleprovet i gymnasiet kände jag mig glad i några dagar, men mina andra begränsningar försvinner inte för det. Jag har ibland försökt använda HP-resultatet som någon slags uppmuntrare.

Några fler Flashbackare som kanske känner igen sig?

Min vän oroa dig inte, Skit i detta med Diagnoser och dylikt, Detta är bara till för att Klassifiera människor så man ska känna sig sämre på något sätt, Vi är människor alla är olika, Vissa bättre på saker än andra. De helt Normalt Oroa dig inte. Det finns mycket folk som är mycket dumma. Av ditt skrivande och dina formuleringar Märker jag inga konstigheter Du tänker för mycket kanske vad vet jag. Glöm inte alla är olika vissa bättre på saker än andra!

Jag kan känna igen mig lite i det du skriver, känner ibland att jag är lite likadan, men på andra fronter. Visst är somliga dummare än genomsnittet (rent statistiskt så måste det ju vara så), men förmodligen är du likvärdig med de flesta andra. Jag tror att du kanske ser du på världen på ett speciellt sätt i och med din Aspergers - åtminstone är det min teori om jag identifierar min egen erfarenhet med din beskrivning.

Jag misstänker att jag har en väldigt mild form av Aspbergers, dock inte så illa att det någonsin varit tal om att utreda det. Saken är den att jag verkar ha ett slags "tunnelseende" där jag är helt fascinerad av vissa ämnen och kan prata om dem i timtal och ser mängder av mönster och paralleller, och även när jag börjar göra något som jag tycker om så brukar jag oftast göra det till perfektion. Samtidigt så är det ibland helt "tomt" i huvudet när det gäller vissa alldagliga saker, typ kallprat om frågor som man aldrig har tänkt på innan. Det går lite trögt i början ibland, men oftast när jag får tänka efter och utveckla mina tankar så blir mina resonemang mycket djupare och mer utvecklade än vad många andra kan prestera. Det har något att göra med var man lägger sig på kurvan i Pareto-principen (80/20-regeln). Jag har hamnar väldigt lätt med att försöka bemästra topprocenten och har därför svårare än gemene man med att hantera "allt det vanliga". Perfektionism och därav obeslutsamhet kan tyvärr leda till att många saker blir ogjorda, t ex att dekorera sitt rum eftersom man vill hitta precis "rätt" lösning, vilket tar tid och energi och därför aldrig blir riktigt av. Det verkar som min hjärna är byggd för att reiterera ovanpå redan existerande mönster och lyckas utveckla dessa mångfalt, men har svårare för att börja på något "från scratch". Kanske så det funkar med dig också när du börjar skriva ett foruminlägg?

Nu vet jag inte om detta stämmer på dig, men det var åtminstone några saker jag reflekterade över när jag läste ditt mail.

I vilket fall så måste slutsatsen för alla vara att man ska försöka förstå vem man är, och alltid bygga ditt liv på dina styrkor, samtidigt som man sekundärt försöker överbrygga sina svagheter. Vägen som jag gick i många fall var att jag lade mest tid på att överbrygga mina svagheter, men inte tillräckligt mycket tid på mina styrkor, något som jag ångrar ibland. Så försök komma underfund med vad du är bra på och satsa på det - fundera inte för mycket över det andra - även om självmedvetenhet är bra.

Psykologi och psykiatri > Psykiska problem / Mod