nysvenska rörelsen

Intessant ändå. Vilken del av den nationella rörelsen har de som målgrupp för verksamheten? Eller är det mer att ett gammalt garde försöker hålla lågan vid liv?

Jag är inte nationell, utan klassisk liberal, ni är mina främsta meningsmotståndare, men jag försöker ha en intellektuell hederlighet när jag analyserar samhället. nysvenska rörelsen är statsvetenskapligt intressant då rörelsen är så gammal. Det finns en inneboende potential att bidra med intellektuell dimension i den nationella rörelsen som jag annars menar har en retorik anpassad för arbetarklass, vilket är en minskande målgrupp.

En politisk rörelse, som misslyckades komplett i Sverige under 20- och 30-talen, då korporativismen i fascistisk och nazistisk form ändå var i ropet i Europa, lär inte göra någon större succé hos oss nu heller med facit tillgängligt.
Nazism har tillsammans med fascism och kommunism hamnat på historiens skräphög.

Så är det förhoppningsvis, dock är din beskrivning förenklad. nysvenskarna har ju som sagt aldrig varit ett parti, utan en metapolitisk rörelse. Jag menar att det finns en tydlig linje mellan den omläggningen Engdahl gjorde under efterkrigstiden och Sverigedemokraternas bildande, så helt utan inflytande kan man inte säga att nysvenskarna varit.

En del nysvenska namn dök upp på ledande poster i SD och dess förstadium BSS. Längre tillbaka hade nysvenskarna prövat samverkan med mer "gammalkonservativa" organisationen Sveriges Nationella Förbund, som också såg korporativismen som ett politiskt alternativ. Dock - samarbetet tycks inte ha varit alltför lyckosamt och de båda organisationerna levde vidare som politiska sekter var för sig.
Överhuvudtaget är det utomordentligt besvärligt att långvarigt hålla igång en "metapolitisk" rörelse om denna inte samtidigt har karaktären av intresseorganisation, som t ex på sin tid Bondeförbundet och jordbrukskooperationen. Eller också sossarnas samband till LO.
Dock begreppet metapolitik är utomordentligt luddigt. Kanske det oftast används av politiska sekter, som gärna vill stärka självförtroendet och framstå som mer inflytelserika, än vad de faktiskt är.
Som ett kuriosum kan nämnas att en av de första fasciströrelserna, som redan på 1920-talet ville omvandla Sverige i kooperativ riktning enligt italienskt mönster, helt naivt hoppades på samverkan med syndikaliströrelsen SAC, som också ville ha en slags fackligt baserad kooperativism - låt vara ickestatlig sådan. I begynnelsen framträdde nämligen fascismen - liksom fortfarande syndikalismen - som en antikapitalistisk rörelse. Detta kan ha bidragit till att NSR och SNF inte kunde samverka utan förblev sekter var för sig.

Det du syftar på är vad jag förstår EN person, som lämnade NsR av politiska skäl redan på 60-talet , typ 30 år innan SD bildades.

Åter igen kommer du med påståenden som saknar stöd i verkligheten.

Jag vet inte vad han menar men min analys är följande: efter kriget utvecklades två linjer som för enkelhetens skull kan symboliseras av två personer, Engdahl och Oredsson. Den sistnämnde valde att beloppa en nazitysk symbolik och fortsatte omfamna nationalsocialismen. Från honom finns det en tydlig linje till VAM, och med lite god vilja kan man leda den vidare till motståndsrörelsen.

Engdahl valde en annan väg och sökte ny symbolik och nya idéer. På 70-talet lät han meddela att rasfrågan skulle stå åt sidan, i alla fall retoriskt tillförmån för en retorik av skadligheten i influenser från främmande kulturen. Jag vill mena att den omläggning i vilket fall bidrog till att lägga jordmånen för att BSS och sedermera SD kunde växa fram.

Ja Engdaghls linje skiljde sig från Oredssons, men Engdahl hade svårt med nazister redan innan krigsslutet. Dock är ju BSS/SD en politisk linje som har inget eller litet att göra med Engdahl (även Folkpartiet har utsett en minister som var medlem i NsR, SD:s koppling till NsR är väl ungefär lika stor och betydelsefull som Liberalernas). Och någon NS-symbolik i bildspråk tror jag inte man kan beskylla Engdahls rörelser för, inte vad jag sett i alla fall.

Vidare är ju denna Expo version av Engdahl, att han plötsligt fick för sig att kasta rasbegreppet över bord en dag 1979 och där efter skapades SD, inte mer sanning än Steig Larssons fantasifulla och verklighetsfrämmande sci fi-deckare. Engdahl var alltid mycket kritisk mot rasbegreppet (dess relevans, inte dess existens), långt innan kriget skrev han sådana texter. Vidare så försvann det aldrig. Intill sin död så försvarade han punkt 29 I NyR:s 30 punktersprogram och sa flera gånger offentligt "Det är den sista punkten vi förändrar eller tar bort", även om detta nog var mycket retorik för att han fick så mycket kritik för just Punkt 29 som kallades "rasbiologisk".

Och NsR har inte en idag ändrat eller tagit bort Punkt 29, så mycket för Expo-Larssons deckarfantasier och dess politiska relevans i verkligheten.

Här lyser din politiska okunskap igenom igen. Det som fick en del svenska fascister (inte alla, och sammanlagt va de ju inte många hundra som mes heller) att åtminstone teoretiskt öppna dörren för syndikalistiska grupper hade inget alls med Italien att göra. Tvärtom, kopplingen man ansåg sig se var ju engelsk sk Gillesocialism (ur syndikalismens barndom), en politisk inriktning som hade noll stöd av Mussolini (i alla fall efter han blivit statschef).

Åter igen, du påstår så ofta saker som du hittar på själv utan att kolla upp fakta först!

I just det av mig nämnda fallet utgick jag från en tidningsintervju med en lokal svensk fascistledare från 20-talet, dvs innan fascismen hamnat i hopplöst vanrykte i vårt land. Den italienska fascismen attraherade inledningsvis även en del vänsterintellektuella som längtade efter ett alternativ till liberalkapitalismen. Poeten Ezra Pound hörde exempelvis till dem. Herbert Tingsten har skrivit en del om den tidiga fascismens ideologiska beröringspunkter med syndikalismen. Men får inte glömma att självaste Mussolini hade ett förflutet som framstående vänstersocialist. Politiken rymde flera remarkabla irrgångar på den tiden. Syndikalismen har inte sitt direkta ursprung ur brittisk gillsesocialism även om en del beröringspunkter finns. Man brukar istället ange 1800-talsanarkismen (Bakunin och Proudhon) samt den franske 1900-talsfilosofen Sorel som syndikalismens andliga fäder. Syndikalismen likväl som fascismen har erkänt snåriga idérötter. Även du bör måhända studera ämnet ytterligare för bättre insikters vinnande.

Ska vi nu vara lite ärliga så berodde misslyckandet för fascistiska och nationalistiska organisationer under 1920 och 30 talet att mycket av deras
idéer togs upp och användes av den redan etablerade Socialdemokratin.
Därmed så fanns det inget utrymme för
sådana rörelser i Sverige. Har alltså primärt inget med någonslags folkligt
avståndstagande eller ointresse för sådana idéströmmningar att göra (även om jag förstår att du gärna vill tro det).

I själva verket var den svenska "fascismen" (om ens namnet är användbart i Sverige) inte speciellt styrd eller ens inspirerad (politiskt i alla fall) av Italiens fascism. Engdahl lutade sig som sagt åt gillesocialism, annars var ju George Sorel en stor tänkare för de få fascister vi fanns (se där, vi hamnar åter igen i syndikalism när vi talar svensk fascism). Men överlag är jag tveksam att jämföra det som kallades för fascism i Sverige med det som fanns i Sydeuropa, jag tycker det är för mycket skillnader för att tala om samma ideologi. Svensk fascism är nästan att se som en egen ideologi, om närstående både fascism, nationalsocialism och socialism i allmänhet.

Man behöver alltid veta mer, men ser man på "experter" på ämnet, från Expo till Falukuriren, så måste jag konstera att jag är osedvanligt inläst på ämnet. Men så är jag ju politiskt bildad också, vilket inte alltid är fallet i nämnda sällskap.

Sant, det är (förutom själva demokratitanken) imponerande svårt att hitta stora skiljelinjer mellan svensk fascism och tex SAP:s efterkrigsprogram.