Bordellaffären och dess eventuella koppling till Mordet på Olof Palme

Eftersom ämnet griper in i svensk politik under Palmes tid som statsminister borde det finnas material tillgängligt.

Lägger in Carl Perssons PM och utdrag ur Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok 'Männen, makten och mörkläggningen' i kommande inlägg.

Genomgående i denna debatt blandar man ihop bordellens förekomst och allvaret i denna, vilken ingen förnekat utom Ebbe Carlsson och i viss mån åklagaren Erik Östberg, med frågan vilka kunderna egentligen var. Två frågor som i över tre decennier har har sammanblandats väl.

Rikspolischefens promemoria till Olof Palme

PM 1976-08-20

Angående Doris Hopp, dömd till 2 års fängelse för grovt koppleri.

Från utredningen har inhämtats följande:
I samband med förundersökningen rörande Doris Hopp brottsliga verksamhet har framkommit uppgifter om personer i hög samhällsställning, som varit hennes kunder och som genom sina höga befattningar kan komma att utgöra en säkerhetsrisk och/eller bli utsatta för utpressning.

Doris Hopp anhölls 11.5.1976 som skäligen misstänkt för grovt koppleri. Utredningen ledde till att Tingsrätten i Stockholm den 23.5.1976 dömde henne till 2 års fängelse och beslagtagna 200 000 kr förverkades.

Domen överklagades genom hennes offentlige försvarare, advokaten Leif Silbersky. Doris Hopp kom härigenom att kvarstanna i häktet i avvaktan på hovrättsförhandlingarna.

Utredningen inriktades - enligt chefsåklagaren Eric Östbergs intentioner - på att största möjliga hänsyn skulle tagas till kundernas anonymitet. I stället hölls omfattande förhör med så många prostituerade kvinnor i Doris Hopp:s stall som möjligt för att kunna bevisa omfattningen av hennes stora koppleriverksamhet. Således har ett 30-tal kvinnor i alla åldrar hörts och bestyrkt omfattningen av Doris Hopp:s grova brottslighet. I förundersökningsprotokollet finns endast upptaget namnen på de prostituerade kvinnorna under det att något kundregister icke förekommer, allt enligt direktiv från chefsåklagare Östberg.

Spaningsresultatet visade att en stor del av Sveriges s k kändisvärld är representerade som kunder hos Doris Hopp och hennes stall. Doris Hopp:s öppenhjärtiga berättelser för utredarna om hennes allra intimaste kunder har varit av den arten att man kunnat ifrågasätta sanningshalten, då hon lite raljant nämnt namn som justitieminister Lennart Geijer, centerledaren Thorbjörn Fälldin, en kvinnlig riksdagsledamot - med vilken Doris Hopp skulle ha levt ett lesbiskt förhållande - en bankchef, två landshövdingar, (alla de här personerna namnges men Aftonbladet har valt att anonymisera dem) samt någon (icke namngiven) inom RPS ledningsfunktion.

I avvaktan på hovrättsförhandlingarna, som upptogs den 17 augusti 1976, har åter de aktuella namnen uppmärksammats delvis genom ett tips, att Doris Hopp även utnyttjat minderåriga flickor i sin verksamhet. Uppgifterna ledde till att man tvingades återupptaga förundersökningen, varvid förhör hållits med flickorna, som bekräftade att de år 1974 bl a arbetade för Doris Hopp och då var 14 resp 15 år gamla. De kom att introduceras av en känd radio- och TV-röst. Två kunder kallades till förhör med anledning av flickornas berättelser och en av kunderna - i dessa kretsar kallad Stövelknekten - frågade frankt utredningspersonalen om de också kallat tidigare i denna promemoria namngivet statsråd. Mannen sade "när ni träffar honom fråga om han fortfarande har trasiga undertröjor".

Efter förhöret med "Stövelknekten" tillfrågades Doris Hopp om statsrådet, varvid hon bekräftade att hon haft mannen som kund men senare sökt och lyckats intressera honom för en yngre väninna. Vid detta samtal med Doris Hopp upprepade hon de tidigare namngivna personerna som hennes allra intimaste kunder.

"Stövelknektens" uppgifter och Doris Hopp:s bekräftelse om statsrådet är ägnade att väcka en viss tilltro enligt utredarna. Utredningen har i övrigt icke ägnat intresse åt att leda dessa uppgifter i bevis, då brott icke styrkts. Den säkerhetshotande aspekten i kombination med utpressningsrisken torde dock icke helt kunna uteslutas, då det dessutom är bekräftat av Doris Hopp att hon tillika haft flera kunder från utländska ambassader.

I detta sammanhang bör tilläggas att tre polska kvinnor - YY, ZZ och UU, varav med säkerhet YY och ZZ ingick i Doris Hopp:s absoluta toppskikt som prostituerade - haft intima förhållanden, YY med (sekretessbelagt avsnitt) samt dessutom en sedan en tid pensionerad civilingenjör anställd vid FMV/F i en synnerligen känslig befattning och som oförbehållsamt erkänt sitt förhållande med YY, men förnekat att han utsatts för någon form av påtryckningar från den prostituerade kvinnans sida. De sista dagarnas publicitet i första hand i Expressen från de minderåriga flickornas skrämmande berättelser i Hovrätten om sina upplevelser och advokaten Silberskys snabba beslut att återtaga sin klients överklagande, har lett till omfattande spekulationer från framförallt veckopressens sida, där ordet SKANDAL ofta använts. Journalister söker just nu övertrumfa varandra i sina försök att mot stora penningsummor (50 000:- från tidningen SE) förmå de 30 kända prostituerade att lämna en fyllig bild av vad de verkligen upplevt och vilka personer som kan skandaliseras. Även politiskt aktivt tidningsfolk från Gnistan och Flamman har jagat flera av de i protokollen namngivna kvinnorna, vilka i sin tur vänt sig till utredningspersonalen och omtalat händelsen. Hur kvinnorna kommer att agera är f n okänt. Dock har en av de riktigt unga flickorna - intagen på flickhem - försäkrat för personalen där att hon kommer att mot en summa av 10 000 kr ställa upp för att lämna erforderliga upplysningar.

Ännu en säkerhetsaspekt torde beaktas, nämligen den att Doris Hopp förklarat sig ska skriva en bok om sitt liv - något som kan om det blir känt i kundkretsarna, tolkas som ett medel för att utan direkt utpressning tillskansa sig fortsatta stora penningsummor. Betecknade för Doris Hopp:s "indrivningsförfarande" kan nämnas att en Vd i byggbranschen nyligen ombetts av en väninnan till Doris Hopp att omgående inbetala de resterande 7 000 kr av det "årskontrakt" om 40 000 som hon nu icke själv kan avhämta. Doris Hopp har upplysningsvis nämnt att hon under sina år som prostituerad förtjänat ca 5 miljoner kr och att hon spelat bort 3,5 miljoner, varav 2,5 på Solvalla, resterande 1 miljon har hon förlorat på illegalt spel.

Handläggningen av förundersökningen har varit föremål för en granskande artikel i Expressen i månadsskiftet juli/augusti och som delvis utgjort underlag för en JO-anmälan från en norrköpingsbo som allmänt synes misstro rättsväsendet.

PM II 1976-08-20

Från utredningsmännen har inkommit ytterligare uppgifter i ärendet angående Doris Hopp.
Sedan gårdagens (760819) SE-artikel med ingående uppgifter från de prostituerades förhör hämtade från förundersökningsprotokollet, har några av kvinnorna redan hört av sig till utredarna i målet och i starkt förbittrade ordalag framfört att de känner sig förrådda under att deras kunder de s k torskarna går helt fria från publicitet.

En av de avslöjade kvinnorna Ulla-Britt (upptagen i SE-förteckningen som fru) har mycket upprörd berättat att hon genom att avslöja sin förnämsta kund kunde störta den sittande regeringen. Hon har uppgivit att hennes kund är justitieministern Lennart Geijer. Hon sa bl a att Geijer i något sammanhang har uttalat att "det var sista året han skulle vara kvar i regeringen". (Nästa stycke har utelämnats av Aftonbladet av pressetiska skäl.)

Den i SE igenkända "YY" är omnämnd i tidigare promemoria under namnet YY, har förklarat för utredarna att hon känner sig djupt kränkt över SE-artikeln och kommer mot betalning att avslöja sina prominenta kunder och således ställa till den skandal som icke synes kunna undvikas. Slutligen skall nämnas att utredarna vill nogsamt understryka att uppgifterna från de prostituerade är lämnade under affekt - förmodligen med den avsikt veckopressen avsett för att slå hål på den rättsskandal som tydligen är oundvikligt förestående. Reflexionen baserad inte minst på det förhållandet att en TV-producent förklarat att ett program runt de berörda frågorna är aktuellt.

Synpunkter av rikspolischefen

III PM 1976-08-20

Framhållas må
1) att vissa flickor tillhört även (sekretessbelagt avsnitt)
2) att utländska ambassadörer använt sig av samma flickor
3) att flera av de namngivna kunderna ur säkerhetssynpunkt och ur utpressningssynpunkt måste anses som ytterst viktiga personer
4) att den fru som sagt sig under senare tid ha betjänat justitieministern redan hotat med offentliggörande såvitt angår justitieministern
5) att av säkerhetsskäl måste klarläggas vem inom rikspolisstyrelsens ledning som ingår bland kunderna
6) att en åklagare synes ingå bland kunderna (här har Aftonbladet utelämnat utpekande uppgifter)
7) att den rättsliga handläggningen synes anmärkningsvärd bl a genom att man inte särskilt utrett och prövat åtalsfrågan beträffande samlagen med 14-åringarna
8) att hot om offentliggörande redan föreligger
9) att ett stort antal journalister synes arbeta med "fallet"
10) att en riksdagsman, ledamot i rikspolisstyrelsen, redan förhört sig hos rikspolisstyrelsen om namnen på de inblandade personerna.

Förslag:
Jag föreslår att regeringen omedelbart tillsätter en särskild undersökningskommission för att utreda vad som förekommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska den rättsliga handläggningen av ärendet.

Anmärkning

PM I och PM II innehåller utredningsmännens egna formuleringar.

Stockholm 20 augusti 1976
Carl G Persson, rikspolischef
-----
Del av originalet finns på Jallais blogg:

Texterna nedan - Männen, makten och mörkläggningen del 1, 2, ... - är från tidningen Socialisten och synes vara journalisten Kerstin Alfredsson referat av boken.

Männen, makten och mörkläggningen del 1

Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”

Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde de flesta av kvinnorna, inklusive Hopp själv.

När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet.

Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det inte behövas något val till höstern. I så fall skulle förmodligen Kristdemokraterna vinna (som då var pyttesmå, och inte verkade indragna i härvan).

Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”

Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.

Åklagarna mörklägger

Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.

Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”

När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.

Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda. Ett av namnen var chefsåklagare Östbergs eget.

I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott – hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna. Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.

Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.

När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester, liksom utredarna Ove Sjöstrand och Morgan Svensson. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.

Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.

Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff.. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom, och det agerandet har fått åtskilliga att bli misstänksamma. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.

Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.

Männen, makten och mörkläggningen del 2

Småflickorna utmanövreras ur härvan

Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.

När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.

”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.

Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.

Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.

Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.

Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.

Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes - trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.

Politiker dementerar

Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.

Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.

Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.

Promemoriorna överlämnades till (statssekreterare?) Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.

Ledande politiker dementerar

Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.

Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.

Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga…. Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.

Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (en av författarna till boken Männen, makten och mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra – väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”

Männen, makten och mörkläggningen del 3

Mörkläggning för demokratin?

Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att den bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”

Fälldin förklarade att han inte vill bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.

Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var Hans Holmérs avfärdande av PM:et, som han gjorde på något dygn och bara redovisadeför Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig utredning verkar överhuvud taget inte finnas.

Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”

Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Garthon och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”

”Alla ansvariga politiker” (folkpartledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/ kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.

Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”

Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han kärvt skriver själv i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet…”

Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polisutredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var tillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.

I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?

En fråga:

fanns det två journalister på SvT med namnet Sigvard Hammar? Den ene, i så fall finns på Wikipedia och fick journalistpris på 80-talet, medan den andre (?) erkände att han hade varit kund hos Hopp och utnyttjat mindreåriga och blivit dömd till några månaders fängelse.

De mindreåriga flickornas JK-anmälan:

ERSÄTTNINGSANSPRÅK MED HÄNVISNING TILL HAND-LÄGGNINGEN AV DET S.K. BORDELLÄRENDET

Sammanställning
https://www.flashback.org/sp11970990

Programmet Jenny Strömstedt tog bl.a. igårkväll upp filmen Call Girl och intervjuade Eva Bengtsson.
Otroligt dålig journalistik , inga intressanta följdfrågor , Palme nämns inte en enda gång i programmet.

Jag reagerade främst på
33.30 in i Jenny Strömstedt så säger Eva Bengtsson att
" det finns en viss polisproffessor som
har skrivit att det här är inte sant överhuvudtaget ,
jag tycker att han borde ägna sin tid åt att hjälpa unga flickor i dag "
http://www.tv4play.se/program/jenny-...deo_id=2239510

Inga följdfrågor alls... t.ex. kunde de sagt så här : vad påstår han ( LGWP ) inte är sant ?

Eva Bengtsson pekade ju ut Olof Palme som kund 2007 , och att filmen Call Girl
baseras på bl.a. på Eva Bengtssons utsagor , inga frågor alls om detta från programledarna.

LGWP säger ju att bordellverksamhet pågick men att det mest var bl.a. läkare , direktörer , företagsledare och andra välbeställda i samhället som var kunder hos Doris Hopp , även Justitieminister Lennart Geijer men att Palme inte förekommer någon gång i materialet.

Sigvard Hammar är bara en, om än vedervärdig , journalist. Rullstolsbunden och självgod ledde han kvällsöppet under sent 70-tal. Fick en löjligt låg dom för sitt pedofilerande . Ebbe Carlsson var en totalt cynisk människa . Han har själv berättat att han fick veta att han hade HIV hösten 1985. Carl Lidbom berättar i "Ett Uppdrag" hur EBBE har sin egen Agenda KVÄLLEN när OP skjuts. Alltså ute och jagar tillfälliga stjärtgossar i syndens Paris . Otroligt hur han kunde åtnjuta sånt förtroende i maktens korridorer.

Denna tråden borde väl i första hand handla om kopplingen mellan MOP och bordellaffären, inte bordellaffären i sig:

Alltså var det så att svenska och/eller utländska säkerhetstjänster utnyttjade/skapade bordellaffären för att skapa hållhakar på makthavare som sedan utnyttjades vid/efter MOP.
Kan mörkläggningen efter MOP delvis förklaras av sådana hållhakar?