2012-11-08, 15:46
#1
Till att börja med, det här är ingen "tyck synd om mig"-tråd men däremot vill jag reflektera över hur dålig den svenska psykvården faktiskt är utifrån mina egna erfarenheter.
Jag har varit deprimerad till och från sedan när jag var tretton år gammal. Det är mycket som har varit orsaken till det här, dåliga familjeförhållanden främst men även en hel del annat. Första gången jag mådde så dåligt att jag ville ta mitt liv var jag sexton år gammal, jag misslyckades dock eftersom att min bästa polare hittade mig. Hon såg till att jag kom i kontakt med psykatrin och jag fick efter en rad av utvärderingar där jag träffade kuratorer med fler djupa personliga problem än jag själv till slut träffa en psykolog. Tio KBT-träffar senare ansågs jag vara frisk och jag mådde i ärlighetens namn mycket bättre. Jag träffade min nuvarande sambo, fixade till betygen och högskoleprovet och kunde i slutändan välja mellan att läsa till civilingenjör i samhällsplanering eller till jurist. Eftersom att jag gärna vill jobba med något som hjälper människor så valde jag samhällsplaneringen, planen är att efter examen försöka få jobb på SIDA/engineers without borders.
Det tog dock inte lång tid innan jag blev deprimerad igen och nu sitter jag verkligen fast. I Augusti detta året blev jag deprimerad, hamnade på psykakuten som skulle ge mig remiss. Det hände dock inte, utan de slarvade bort den. Därefter gick jag till en klinik för unga vuxna, som skickade vidare mig till en psykatriker som skrev ut zoloft och atarax. Någon remiss fick jag inte där heller. Till slut så tröttnade jag och gick till ungdomsmottagningen, där kom jag i kontakt med en kurator som i princip uteslutande ägnar sig åt alternativa behandlingsmetoder som inte fungerar. Jag har försökt att byta men inte heller fått hjälp att byta, resurserna räcker inte får jag höra.
För snart tre veckor sedan var jag på vårdcentralen, fick träffa en distriktsläkare som skrev ut ännu mer psykofarma och lovade att skriva en remiss till mig. Något mer om den här så kallade remissen har jag inte hört och jag börjar nu bli orolig att aldrig få den hjälp jag behöver.
På tre månader har jag alltså varit på fyra olika ställen och jag är på väg till det femte nu. Jag räknar kallt med att inte få hjälp på den här sidan jul. Så gott det går kämpar jag på med skolan, ser till att inte kugga tentorna men det är också allt jag orkar. Jag vill inte bli sjukskriven, jag vill inte få några förmåner som någon annan student inte har men däremot så vill jag träffa en psykolog och få den hjälp jag behöver för att leva ett värdigt liv.
Jag kan även tillägga att jag jobbat och betalat skatt sen jag var femton år gammal. Hade jag däremot sparat dessa pengarna hade jag garanterat varit frisk nu. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv ärdet här dessutom vansinnigt, om jag blir sämre så kommer jag inte längre att klara skolan och den stora frågan är vad som händer då. Hur många omtentor ska det svenska samhället betala för min del?
Det här är min erfarenhet från den svenska psykvården. Är det rimligt att det är såhär rörigt? Är över fyra månader av aktivt sökande en rimlig tid för att få hjälp?
Jag har varit deprimerad till och från sedan när jag var tretton år gammal. Det är mycket som har varit orsaken till det här, dåliga familjeförhållanden främst men även en hel del annat. Första gången jag mådde så dåligt att jag ville ta mitt liv var jag sexton år gammal, jag misslyckades dock eftersom att min bästa polare hittade mig. Hon såg till att jag kom i kontakt med psykatrin och jag fick efter en rad av utvärderingar där jag träffade kuratorer med fler djupa personliga problem än jag själv till slut träffa en psykolog. Tio KBT-träffar senare ansågs jag vara frisk och jag mådde i ärlighetens namn mycket bättre. Jag träffade min nuvarande sambo, fixade till betygen och högskoleprovet och kunde i slutändan välja mellan att läsa till civilingenjör i samhällsplanering eller till jurist. Eftersom att jag gärna vill jobba med något som hjälper människor så valde jag samhällsplaneringen, planen är att efter examen försöka få jobb på SIDA/engineers without borders.
Det tog dock inte lång tid innan jag blev deprimerad igen och nu sitter jag verkligen fast. I Augusti detta året blev jag deprimerad, hamnade på psykakuten som skulle ge mig remiss. Det hände dock inte, utan de slarvade bort den. Därefter gick jag till en klinik för unga vuxna, som skickade vidare mig till en psykatriker som skrev ut zoloft och atarax. Någon remiss fick jag inte där heller. Till slut så tröttnade jag och gick till ungdomsmottagningen, där kom jag i kontakt med en kurator som i princip uteslutande ägnar sig åt alternativa behandlingsmetoder som inte fungerar. Jag har försökt att byta men inte heller fått hjälp att byta, resurserna räcker inte får jag höra.
För snart tre veckor sedan var jag på vårdcentralen, fick träffa en distriktsläkare som skrev ut ännu mer psykofarma och lovade att skriva en remiss till mig. Något mer om den här så kallade remissen har jag inte hört och jag börjar nu bli orolig att aldrig få den hjälp jag behöver.
På tre månader har jag alltså varit på fyra olika ställen och jag är på väg till det femte nu. Jag räknar kallt med att inte få hjälp på den här sidan jul. Så gott det går kämpar jag på med skolan, ser till att inte kugga tentorna men det är också allt jag orkar. Jag vill inte bli sjukskriven, jag vill inte få några förmåner som någon annan student inte har men däremot så vill jag träffa en psykolog och få den hjälp jag behöver för att leva ett värdigt liv.
Jag kan även tillägga att jag jobbat och betalat skatt sen jag var femton år gammal. Hade jag däremot sparat dessa pengarna hade jag garanterat varit frisk nu. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv ärdet här dessutom vansinnigt, om jag blir sämre så kommer jag inte längre att klara skolan och den stora frågan är vad som händer då. Hur många omtentor ska det svenska samhället betala för min del?
Det här är min erfarenhet från den svenska psykvården. Är det rimligt att det är såhär rörigt? Är över fyra månader av aktivt sökande en rimlig tid för att få hjälp?
