5. Allmänna säkerhetskungörelsen
Enligt allmänna säkerhetskungörelsen skulle säkerhetstjänsten ”förhindra överbringandet av krigsunderrättelser till obehöriga”. För att klara detta skulle post, telegraf, telefon och radiotrafik, trafiken på väg och järnväg samt sjö- och luftförbindelser övervakas. Därtill skulle spaning ske efter misstänkta personer. Säkerhetstjänsten skulle sålunda fungera både som ett centralt censurorgan som en riksomfattande polisorganisation för spaning. Av bestämmelserna framgick att begreppet ”krigsunderrättelser” gavs en mycket bred definition vilket betydde att alla former av meddelanden som gällde militära eller civila försvarsåtgärder räknades som krigsunderrättelser. Säkerhetstjänsten gavs ytterligare handlingsutrymme genom formulering som andra meddelanden om åtgärder och förhållanden som kan gagna motståndare under pågående eller befarat krig - också skulle betraktas som krigsunderrättelser. Kungörelsen handlade också om säkerhetschefens ställning i förhållande till regeringen och andra myndigheter.
Till säkerhetschef utsågs, i sept 1938 fd polismästare och underståthållaren Eric Hallgren. Några månader senare tillkom hemliga instruktioner för säkerhetschefen.
6. Fullmaktslagen
Förslaget om fullmaktslagen innebar att säkerhetstjänsten med olika tvångsmedel som telefon- och brevkonstroll, kropps- och husransakan samt kvarhållande av misstänkta personer som skulle förhindra att krigsunderrättelser som överbringades till obehöriga.
I dec 1938 fanns ett lagförslag klart om vissa tvångsåtgärder vid krig och krigsfara. Enligt förslaget skulle en misstänkt person för att till obehöriga överbringa meddelande, vilka kunna lända riket till men (skada) – kunna gripas och kvarhållas så länge det ansågs nödvändigt för utredningen. – Regeringen skulle dock ge samtycke om kvarhållandet var längre än två månader. Diskussionerna om planer på en ny lag var långt komna årsskiftet 1938/39.
Nu gick lagförslaget till regeringen men det hamnade i långbänk, beslutsvånda och undertecknades av kung Gustav V först den 12 april 1940, dvs efter tyska övergreppen mot Danmark och Norge 9.e april 1940. Fem månader efter krigsutbrottet kunde lagen i praktiken börja tillämpas och organisation kunde byggas upp. [Ref – 15 ”Säkerhetstjänsten berättelse om spionjakten krigsåren 1939-1942”, Leif Björkman, Hjalmarsson & Högberg förlag 2006, ISBN 91-7224-000-8]
Här fanns lagutrymmet som kunde ha tillämpas när Kurt Haijby planerade skandalboken om kung Gustav V år 1940-41 med titeln ”Kungen av Tennisen”. Enligt fullmaktslagen kunde en person som till obehöriga överbringa meddelande, vilka kunna lända riket till men (skada) – kunna gripas och kvarhållas så länge det ansågs nödvändigt för utredningen.
Motstridiga viljor under åren och händelsernas gång: – hovet, polismyndigheten, Överståthållarämbetet m fl medförde att ”det blev som det blev” under Haijby-affärens alla turer. Så länge hovförvaltningen var ovillig att väcka åtal mot Haijby hindrades också rättsprocessen. Egentligen var myndigheterna allt för flata mot Haijby som formellt skrevs in på Beckomberga år 1941 men ”bara behövde ha sin hatt och rock hängandes där”.
Sveriges överlevnad måste sålunda gå i första hand och med alla medel måste myndigheternas insatser förhindra den kriminelle Haijbys offentliggörande av den påstådda förbindelsen med kung Gustav V! Haijby hade med lagens stöd kunnat låsas in på Långholmen tills kriget var slut.
Men Allvar Zetterqvist hade gjort ett mycket skickligt drag - antag att Kurt Haijby ropat ut till pressen om hans påstådda förbindelse med Kung Gustav V. Då hade Zetterqvist kunnat meddela tidningsmännen att ”Haijby är en kriminell figur på rymmen från Beckomberga”. Polismyndigheten hade då kunna peka på fullmaktslagen.
7. Internationella poliskommissionen av 1923 och Gestapo år 1936.
Haijby hade förpassats till Tyskland dit han kom med flyg från Sverige 27.e dec 1938. Den 3.e feb 1940 anhölls Haijby som misstänkt för otukt med minderårig. För detta dömdes han till fängelse i nio månader. När straffet var avtjänat 4.e nov överfördes Haijby samma dag till Gestapo. Skälen därtill var följande.
Någon gång under år 1938 angav Haijby, hos tyska legationen i Stockholm, paret Harry Ziebach i Berlin, för brott mot de tyska valutalagarna alltså dem som Haijby hade hyrt Trystorps slott av i samband med den misslyckade pensionatsrörelsen. När Haijby satt i häkte i Tyskland anmälde i sin tur paret Ziebach 5.e juni 1939 Haijby till kriminalpolisen i Stockholm för falsk angivelse och utpressning mot paret. Det var denna anmälan av Ziebach som gjorde att Gestapo lade vantarna på Haijby när straffet för otukt hade avtjänats. I jan 1940 avskrev tyske åklagaren Ziebach anmälan mot Haijby. I början av feb 1940 kunde Haijby fara åter till Sverige. [Ref – 2]
Det var inte de tyska ägarnas fel att projektet havererade, det var Haijbys okunskap om hur affärsrörelser bedrivs. Hade Haijby avstått sina böjelser för unga pojkar i Tyskland och dessutom underlåtit anmälan av paret Ziebach, vet ingen hur länge Haijby levt kvar i Tyskland på hovförvaltningens bekostnad. Haijby hade en förunderlig förmåga att trassla till det för sig själv och andra.
I dag sker internationell samverkan mellan länder i Europa via INTEPOL. I ”dåtiden” hade internationella poliskommissionen bildats år 1923 för samverkan mellan nationer i Europa i polisiära ärenden. Kommissionen hade bildats på initiativ av polismästaren i Wien. Centraleuropeiska staterna inklusive Egypten och Kina anslöt sig nästan omedelbart. Norge och Sverige anslöt sig år 1931. USA anslöt sig år 1939. Organisationen samordnade polisarbetet till en början med förfalskning av pengar och pass. Årliga möten förekom. En president, styrelse och en generalsekreterare valdes varvid Wiens polismästare alltid valdes till president. Vid mötet år 1938 (efter Österrikes anslutning till Tyskland) ville Storbritannien och Frankrike riva upp beslutet om tillsättning eftersom Wien ej längre var någon huvudstad.
Det bakomliggande skälet var att man ej ville få nazister som president eller generalsekreterare. Genom det tyska anfallet mot Polen 1939 avbröts kontakterna mellan kommissionens generalsekreterare och Tysklands motståndare. Till en början förekom ej heller kontakter mellan tysk och svensk polis när Tyskland ville dra fördel av sin position i kommissionen. Men påtryckningar kunde Tyskland förmå poliskårer i med dem allierade eller ockuperade länder att samverka. På grund av Tysklands militära framgångar under 1939-1940 blev deras position så stark att de kunde pressa de neutrala staterna Schweiz och Sverige till medverkan.
Ytterligare försämrades de neutralas ställning när kommissionens president avled 1940. Tyskland meddelade nu att: chefen för Gestapo Reinard Heydrich hade utsetts till president. Heydrich omkom vid ett attentat 1942, då chefen för tyska kriminalpolisen, Nebe, att tillfälligt ha befattningen som president. Men Nebe hade medverkat i kuppförsöket mot Hitler i juni 1944 och ersattes av Kaltenbrunner som kommissionens president. Såväl Schweiz som Sverige ansåg det meningslöst att protestera mot förändringarna men tydliggjorde att man betraktade dem endast som tillfälliga och att avgörande beslut måste fattas efter kriget.
För en ”dåtidens” historisk förståelse är det viktigt att veta att den tyska polisen centraliserades 1936. Då sammanslogs Gestapo och kriminalpolisen till Sicherheitspolizei. Av skäl som att Gestapo från början varit en del av SS, tilldelades de ”gamla” kriminalpoliserna SS-gradbeteckningar. Chef för hela tyska polisen var Heinrich Himmler, som kom att kommendera SS. [Ref – 26]
Som följd av de tyska omorganisationerna fick utländsk och givetvis också svensk polis, att ha att göra med Gestapo, när den kontaktade den tyska polisen eller kontaktades av dem under krigsåren. Det var alltså en tvingande samverkan på det polisiära området mellan Sverige och Tyskland. Det var alltså Heinrich Himmler som var chef över Gestapo.
Polismästare Roos Stockholm uppger – att han reste till Tyskland mellan tiden 1939-01-31 – 02-04, med förfrågan till ministralrådet Ziedel om Haijby kunde få uppehålls- och arbetstillstånd. Något direkt svar fick inte Roos. Efter återkomst till Stockholm fick Roos besked att Haijby inte kunde beviljas arbetstillstånd av skäl som Haijbys homosexuella förbrytelser. Dock under noggrann övervakning kunde sådan möjlighet öppnas - men Roos ansåg efter det beskedet att det inte var lämpligt att Haijby kvarstannade i Tyskland. I själva verket trivdes Haijby bra i Tyskland - men det var tyska polisiära myndigheter som bestämde att Haijby inte skulle få kvarbli i landet. [Ref – JK-äldre utredning sid 77]
Maths Heuman fortsätter – ”Haijby återvände i början av februari 1940 till Sverige då han varit i Tyskland i 13 månader. En vecka senare flyttade han hem till sin frånskilda hustru Anna Haijby och började arbeta på restaurang Lido som hon hade återköpt hösten 1937. De månatliga utbetalningarna från hovet upphörde.
8. Referenser
Föreslår anskaffning utav två först omnämnda referenser böcker som dock kan vara svåråtkomliga på antikvariat. Den sammanlagda volymen av min uppsats om Haijby-affären hamnar på c:a 110 A4-sidor.
Ref - 1 ”Kriminalchefen berättar – del II”, - Alvar Zetterqvist, Medéns förlag 1960, ej ISBN.
Ref - 2 ”Rättsaffärerna Kejne och Haijby” - Maths Heuman, Norstedts Förlag 1978, ISBN
Ref - 7 ”Tage Erlander 1949-1954” - Tage Erlander, Tidens förlag 1974, ISBN 91-550-1702-9.
Ref - 11 ”Gustav V och andra världskriget”, - Erik Carlsson, Historiska Media 2006, ISBN 91-85057-88-6
Ref – 26 ”I orkanens öga 1941”, Redaktör Bo Hugemark, uppsats av Klaus-R Böhme, Svensk polis och Gestapo, SMB 2002, ISBN 91-974056-6-3
Mvh/Skribenten
Enligt allmänna säkerhetskungörelsen skulle säkerhetstjänsten ”förhindra överbringandet av krigsunderrättelser till obehöriga”. För att klara detta skulle post, telegraf, telefon och radiotrafik, trafiken på väg och järnväg samt sjö- och luftförbindelser övervakas. Därtill skulle spaning ske efter misstänkta personer. Säkerhetstjänsten skulle sålunda fungera både som ett centralt censurorgan som en riksomfattande polisorganisation för spaning. Av bestämmelserna framgick att begreppet ”krigsunderrättelser” gavs en mycket bred definition vilket betydde att alla former av meddelanden som gällde militära eller civila försvarsåtgärder räknades som krigsunderrättelser. Säkerhetstjänsten gavs ytterligare handlingsutrymme genom formulering som andra meddelanden om åtgärder och förhållanden som kan gagna motståndare under pågående eller befarat krig - också skulle betraktas som krigsunderrättelser. Kungörelsen handlade också om säkerhetschefens ställning i förhållande till regeringen och andra myndigheter.
Till säkerhetschef utsågs, i sept 1938 fd polismästare och underståthållaren Eric Hallgren. Några månader senare tillkom hemliga instruktioner för säkerhetschefen.
6. Fullmaktslagen
Förslaget om fullmaktslagen innebar att säkerhetstjänsten med olika tvångsmedel som telefon- och brevkonstroll, kropps- och husransakan samt kvarhållande av misstänkta personer som skulle förhindra att krigsunderrättelser som överbringades till obehöriga.
I dec 1938 fanns ett lagförslag klart om vissa tvångsåtgärder vid krig och krigsfara. Enligt förslaget skulle en misstänkt person för att till obehöriga överbringa meddelande, vilka kunna lända riket till men (skada) – kunna gripas och kvarhållas så länge det ansågs nödvändigt för utredningen. – Regeringen skulle dock ge samtycke om kvarhållandet var längre än två månader. Diskussionerna om planer på en ny lag var långt komna årsskiftet 1938/39.
Nu gick lagförslaget till regeringen men det hamnade i långbänk, beslutsvånda och undertecknades av kung Gustav V först den 12 april 1940, dvs efter tyska övergreppen mot Danmark och Norge 9.e april 1940. Fem månader efter krigsutbrottet kunde lagen i praktiken börja tillämpas och organisation kunde byggas upp. [Ref – 15 ”Säkerhetstjänsten berättelse om spionjakten krigsåren 1939-1942”, Leif Björkman, Hjalmarsson & Högberg förlag 2006, ISBN 91-7224-000-8]
Här fanns lagutrymmet som kunde ha tillämpas när Kurt Haijby planerade skandalboken om kung Gustav V år 1940-41 med titeln ”Kungen av Tennisen”. Enligt fullmaktslagen kunde en person som till obehöriga överbringa meddelande, vilka kunna lända riket till men (skada) – kunna gripas och kvarhållas så länge det ansågs nödvändigt för utredningen.
Motstridiga viljor under åren och händelsernas gång: – hovet, polismyndigheten, Överståthållarämbetet m fl medförde att ”det blev som det blev” under Haijby-affärens alla turer. Så länge hovförvaltningen var ovillig att väcka åtal mot Haijby hindrades också rättsprocessen. Egentligen var myndigheterna allt för flata mot Haijby som formellt skrevs in på Beckomberga år 1941 men ”bara behövde ha sin hatt och rock hängandes där”.
Sveriges överlevnad måste sålunda gå i första hand och med alla medel måste myndigheternas insatser förhindra den kriminelle Haijbys offentliggörande av den påstådda förbindelsen med kung Gustav V! Haijby hade med lagens stöd kunnat låsas in på Långholmen tills kriget var slut.
Men Allvar Zetterqvist hade gjort ett mycket skickligt drag - antag att Kurt Haijby ropat ut till pressen om hans påstådda förbindelse med Kung Gustav V. Då hade Zetterqvist kunnat meddela tidningsmännen att ”Haijby är en kriminell figur på rymmen från Beckomberga”. Polismyndigheten hade då kunna peka på fullmaktslagen.
7. Internationella poliskommissionen av 1923 och Gestapo år 1936.
Haijby hade förpassats till Tyskland dit han kom med flyg från Sverige 27.e dec 1938. Den 3.e feb 1940 anhölls Haijby som misstänkt för otukt med minderårig. För detta dömdes han till fängelse i nio månader. När straffet var avtjänat 4.e nov överfördes Haijby samma dag till Gestapo. Skälen därtill var följande.
Någon gång under år 1938 angav Haijby, hos tyska legationen i Stockholm, paret Harry Ziebach i Berlin, för brott mot de tyska valutalagarna alltså dem som Haijby hade hyrt Trystorps slott av i samband med den misslyckade pensionatsrörelsen. När Haijby satt i häkte i Tyskland anmälde i sin tur paret Ziebach 5.e juni 1939 Haijby till kriminalpolisen i Stockholm för falsk angivelse och utpressning mot paret. Det var denna anmälan av Ziebach som gjorde att Gestapo lade vantarna på Haijby när straffet för otukt hade avtjänats. I jan 1940 avskrev tyske åklagaren Ziebach anmälan mot Haijby. I början av feb 1940 kunde Haijby fara åter till Sverige. [Ref – 2]
Det var inte de tyska ägarnas fel att projektet havererade, det var Haijbys okunskap om hur affärsrörelser bedrivs. Hade Haijby avstått sina böjelser för unga pojkar i Tyskland och dessutom underlåtit anmälan av paret Ziebach, vet ingen hur länge Haijby levt kvar i Tyskland på hovförvaltningens bekostnad. Haijby hade en förunderlig förmåga att trassla till det för sig själv och andra.
I dag sker internationell samverkan mellan länder i Europa via INTEPOL. I ”dåtiden” hade internationella poliskommissionen bildats år 1923 för samverkan mellan nationer i Europa i polisiära ärenden. Kommissionen hade bildats på initiativ av polismästaren i Wien. Centraleuropeiska staterna inklusive Egypten och Kina anslöt sig nästan omedelbart. Norge och Sverige anslöt sig år 1931. USA anslöt sig år 1939. Organisationen samordnade polisarbetet till en början med förfalskning av pengar och pass. Årliga möten förekom. En president, styrelse och en generalsekreterare valdes varvid Wiens polismästare alltid valdes till president. Vid mötet år 1938 (efter Österrikes anslutning till Tyskland) ville Storbritannien och Frankrike riva upp beslutet om tillsättning eftersom Wien ej längre var någon huvudstad.
Det bakomliggande skälet var att man ej ville få nazister som president eller generalsekreterare. Genom det tyska anfallet mot Polen 1939 avbröts kontakterna mellan kommissionens generalsekreterare och Tysklands motståndare. Till en början förekom ej heller kontakter mellan tysk och svensk polis när Tyskland ville dra fördel av sin position i kommissionen. Men påtryckningar kunde Tyskland förmå poliskårer i med dem allierade eller ockuperade länder att samverka. På grund av Tysklands militära framgångar under 1939-1940 blev deras position så stark att de kunde pressa de neutrala staterna Schweiz och Sverige till medverkan.
Ytterligare försämrades de neutralas ställning när kommissionens president avled 1940. Tyskland meddelade nu att: chefen för Gestapo Reinard Heydrich hade utsetts till president. Heydrich omkom vid ett attentat 1942, då chefen för tyska kriminalpolisen, Nebe, att tillfälligt ha befattningen som president. Men Nebe hade medverkat i kuppförsöket mot Hitler i juni 1944 och ersattes av Kaltenbrunner som kommissionens president. Såväl Schweiz som Sverige ansåg det meningslöst att protestera mot förändringarna men tydliggjorde att man betraktade dem endast som tillfälliga och att avgörande beslut måste fattas efter kriget.
För en ”dåtidens” historisk förståelse är det viktigt att veta att den tyska polisen centraliserades 1936. Då sammanslogs Gestapo och kriminalpolisen till Sicherheitspolizei. Av skäl som att Gestapo från början varit en del av SS, tilldelades de ”gamla” kriminalpoliserna SS-gradbeteckningar. Chef för hela tyska polisen var Heinrich Himmler, som kom att kommendera SS. [Ref – 26]
Som följd av de tyska omorganisationerna fick utländsk och givetvis också svensk polis, att ha att göra med Gestapo, när den kontaktade den tyska polisen eller kontaktades av dem under krigsåren. Det var alltså en tvingande samverkan på det polisiära området mellan Sverige och Tyskland. Det var alltså Heinrich Himmler som var chef över Gestapo.
Polismästare Roos Stockholm uppger – att han reste till Tyskland mellan tiden 1939-01-31 – 02-04, med förfrågan till ministralrådet Ziedel om Haijby kunde få uppehålls- och arbetstillstånd. Något direkt svar fick inte Roos. Efter återkomst till Stockholm fick Roos besked att Haijby inte kunde beviljas arbetstillstånd av skäl som Haijbys homosexuella förbrytelser. Dock under noggrann övervakning kunde sådan möjlighet öppnas - men Roos ansåg efter det beskedet att det inte var lämpligt att Haijby kvarstannade i Tyskland. I själva verket trivdes Haijby bra i Tyskland - men det var tyska polisiära myndigheter som bestämde att Haijby inte skulle få kvarbli i landet. [Ref – JK-äldre utredning sid 77]
Maths Heuman fortsätter – ”Haijby återvände i början av februari 1940 till Sverige då han varit i Tyskland i 13 månader. En vecka senare flyttade han hem till sin frånskilda hustru Anna Haijby och började arbeta på restaurang Lido som hon hade återköpt hösten 1937. De månatliga utbetalningarna från hovet upphörde.
8. Referenser
Föreslår anskaffning utav två först omnämnda referenser böcker som dock kan vara svåråtkomliga på antikvariat. Den sammanlagda volymen av min uppsats om Haijby-affären hamnar på c:a 110 A4-sidor.
Ref - 1 ”Kriminalchefen berättar – del II”, - Alvar Zetterqvist, Medéns förlag 1960, ej ISBN.
Ref - 2 ”Rättsaffärerna Kejne och Haijby” - Maths Heuman, Norstedts Förlag 1978, ISBN
Ref - 7 ”Tage Erlander 1949-1954” - Tage Erlander, Tidens förlag 1974, ISBN 91-550-1702-9.
Ref - 11 ”Gustav V och andra världskriget”, - Erik Carlsson, Historiska Media 2006, ISBN 91-85057-88-6
Ref – 26 ”I orkanens öga 1941”, Redaktör Bo Hugemark, uppsats av Klaus-R Böhme, Svensk polis och Gestapo, SMB 2002, ISBN 91-974056-6-3
Mvh/Skribenten
__________________
Senast redigerad av Skribenten 2014-04-29 kl. 19:47.
Senast redigerad av Skribenten 2014-04-29 kl. 19:47.
