Konstigheter i morfemanalys

Visst måste man säga att det i språk med personböjda verb är rimligast att hävda att de består av två morfem, stam + ”personmorfem”? Ett tyskt verb som kaufen borde då analyseras som kauf+e, kauf+t, kauf+en osv. Ändelserna är alltså allomorfer av ett och samma morfem som uttrycker personändelse. Men hur blir det då i dåtid? Ska kaufte, kauften osv. analyseras som att det är ett imperfektmorfem (allomorf) kauft + personmorfem (alltså samma som i presens)? Men hur blir det då i t.ex. franskans imparfait (achetais, achetait, achetions) osv. där ändelsen uttrycker såväl tempus som person? Den tyska motsvarigheten till det skulle ju innebära att man analyserar -te, -ten osv som morfem som uttrycker tempus och person.

Är det i stället rimligt att lösa problemet genom att säga hela de böjda formerna är ett (1) morfem och därmed en allomorf till respektive lexem, dvs. att kaufe, kaufen, kauften osv. är allomorfer till kaufen (infinitiven, lemmat)?

Det kanske är dumt att försöka hitta någon allmänt gällande princip. Man måste väl se till det aktuella språket. Men jag blir ändå inte riktigt klok på hur man ska analysera detta.

Termen personböjda verb leder en amatör även till avledningen „(der) Käufer”. Stammen där är rimligen densamma som i verbet „kaufen“. Resultatet blir en person!

Som om detta inte vore nog kan man lägga på ett prefix till „(der) Verkäufer”. Då har vi tre moment: suffix, prefix och omljud. Ett veritabelt tyskt böjningskit (med foge-s).

Redan engelskans -s på verben för 3 pers singularis är väl personböjning. Analysen där vållar inget större huvudbry.

Ytterligare har vi i de romanska språkens personböjda verb som ofta onödiggör explicit pronomen. Som det klassiska volvo ’jag rullar’. Eller portugisiska: Acho que ... ’Jag tycker att...’.

Anteckning: prefixet allo- avser en grupp varianter. Allomorfer är alltså en grupp samhörande formvarianter. Allofoner är en grupp samhörande ljudvarianter.