ODD (trotssyndrom)

Tänkte höra om någon här har det/förälder till någon som har det. Ni får gärna svara på dessa frågor:
* har du/ditt barn fått diagnos?
* vid vilken ålder fick du/ditt barn diagnos?
* medicineras du/ditt barn, isåfall med vilket preparat?
* på vilket sätt verkar medicinen hjälpa?
* hur fungerade livet innan du/ditt barn fick diagnos?
* har du/ditt barn någon annan diagnos?
* hur blev du/ditt barn bemött av vården?

Uppskattar verkligen om någon svarar!

Hej!
Har inte denna diagnos, men har läst om den både nu när jag såg den närmast och många gånger tidigare, och jag reagerar likadant varje gång: Det är ingen psykisk störning att stå för sina åsikter!
Blir faktiskt riktigt förbannad på att människor - BARN t.o.m - får denna diagnos, jävla fyrkantigt tänkande. Hade den diagnosen funnits när jag var yngre hade jag säkerligen fått den, liksom alla andra med åsikter som inte överensstämmer med den stora massans. Speciellt om man tidigt får en uppfattning om vem man är och därmed klassas som trotsig och/eller lillgammal. Musiker, skådespelare, konstärer av alla de slag, de har säkert ODD enligt diagnos-samhället.

Personlighet skulle jag kalla det.

Varför intresserar du dig?

Observera: Detta är inget påhopp på dig, TS, det är den förbannat korkade diagnosen som stör mig. Trotssyndrom är med största sannolikhet bara personliga åsikter som inte gillas eller symptom på en "riktig" störning.

-----

Edit: Kan lika gärna svara på frågorna i alla fall, eftersom kriterierna stämmer på mig. (Med modifikationen att jag aldrig medvetet trotsat, däremot har det alltid uppfattats som det)

* har du/ditt barn fått diagnos?
Nej

* vid vilken ålder fick du/ditt barn diagnos?
-

* medicineras du/ditt barn, isåfall med vilket preparat?
Jag medicineras med benzo och NRI.

* på vilket sätt verkar medicinen hjälpa?
Färre aggressionsutbrott p.g.a. benz.

* hur fungerade livet innan du/ditt barn fick diagnos?
-

* har du/ditt barn någon annan diagnos?
Ja, en jävla massa. Runt tio skulle jag gissa på. Orkar inte gå igenom alla just nu. Huvuddiagnos är Asperger.

* hur blev du/ditt barn bemött av vården?
Har alltid blivit dåligt bemött och missuppfattad av psykvården, med få undantag. På minst 20, med största sannolikhet fler, psykanställda har 3 lyssnat på mig genom åren. De förstår mig. Resten tycker att jag ska klippa mig och skaffa ett jobb. Har t.o.m. blivit anklagad för att vara tung missbrukare för att det verkade som om jag hade abstinens när jag i själva verket var nervös p.g.a. Social Fobi, och sedan blev förbannad, skrek precis vad jag tyckte om person ifråga och gick därifrån, följt av en ordentlig smäll av den igenslängda dörren bakom mig.

Trots?

Jag är intresserad för att jag själv har diagnosen

Hur kunde du gå med på det?! Vad är vitsen? Vill du bli hjärntvättad?

Tycker du att det är sunt att psyk sätter en sådan diagnos på dig för att du inte beter dig konventionellt?

(Nu blev det frågor åt andra hållet istället )
Kriterierna stämmer in på mig också, tycker du efter vad jag skrivit att jag också borde ha denna diagnos?
Tills någon lyckas överbevisa mig är detta tillstånd i mina ögon bluff och båg, och alla som har diagnosen borde försöka bli av med den och ta reda på vad det egentliga problemet är istället för att tryckas ned av destruktivt Svensson-tänkande.
Ålder när du fick ODD? På papper alltså.

Haha..! Snubblade över denna gamla tråd efter att ha läst artikel om denna diagnos. Kände direkt att det här kan ju självklart inte röra sig om nån vetenskapligt bevisad diagnos.
Riktigt fjantigt till och med.
En massa barn (mig själv inkluderad när jag var barn) skulle kunna passa in på denna beskrivning.
Jag blev lätt arg, och kan fortfarande bli det ibland, över helt oviktiga saker. Dock har jag alltid varit väldigt duktig i skolan tex, och behärskat mig mycket mer i många sammanhang som tex skolan. Samma sak i yrkeslivet som vuxen.
När det verkligen gäller nåt stort och viktigt blir jag lugn och behärskad, men ventilerar ev. ilska när det är nåt litet oviktigt, och helst då jag är själv och det inte går ut över nån. För mig är det sunt att kunna ventilera ibland.

Jag var väldigt tidig med att läsa, och under barndomen var jag nyfiken och ifrågasatte mycket, som en del i processen att lära mig. Det kan säkert uppfattas som trotsigt att vara verbal och våga uttrycka sin åsikt redan i tidig ålder.
Likadant i lumpen. Då försökte jag alltid lösa uppgiften så bra som möjligt, inte alltid så som jag beordrats att göra. När man inte hade högre befäl på plats märkte de inte av eller led av det. Uppgiften var däremot löst snabbt och bra. Jag var gruppchef, och vi hade sällan högre befäl på plats. Mitt närmsta befäl var inte alltid så smart, så jag hjälpte honom att hitta bättre lösningar ofta, och fick honom att tro att det varit hans idé.
Jag är mer för en platt typ av organisation än tydlig hierarki, och klurar gärna på saker. Tvekar inte att ge mig på nya arbetsuppgifter eller ansvarsområden som jag inte gjort tidigare eller är utbildad för. Man lär vartefter. Kanske är det att vara trotsig, att inte rätta sig i ledet blint... vad vet jag.

Jag är säker på att jag hade farit illa av att bli stämplad med en diagnos, och det hade garanterat hämmat min utveckling.
Ilska är också en känsla, som måste kunna finnas och ventileras under rimliga former.