Citat:
Ursprungligen postat av LudaNY
Finns det fortfarande aktiva "esperantister"? I Sverige?
Fick den en kommuniststämpel?
Vad hände/händer?
Kortfattat:
Ja, det finns fortfarande aktiva esperantister i Sverige.
Ja, den fick en kommuniststämpel.
Det händer grejer.
Mindre kortfattat:
Givetvis finns det fortfarande aktiva esperantister i Sverige. Ett antal är svårt att uppge, då gränsen för att kunna ett språk är rätt så svårsatt. Någon nämnde siffran två miljoner, och som min gymnasielärare i ämnet förtäljde; det finns två tusen med esperanto som modersmål, tjugotusen som talar det som om det vore ett modersmål, tvåhundra tusen som talar det bra, två miljoner som kan läsa texter och tjugo miljoner som kan några ord. I dag anordnas det också esperantoträffar, kolla på
www.esperanto.se för att läsa mer om de lokala förbunden.
Ja, den fick en kommuniststämpel. Under 20-, 30- och 40-talen var esperanto väldigt populärt och det fanns små esperantoklubbar lite överallt. Men så kom en gubbe som hette Hitler, och det fanns många saker han inte gillade. Esperanto var en av dem. Kanske för att skaparen, Ludvig Zamenhof, kom från Polen? Well. Så blev det, esperanto förbjöds i Tyskland och dess lydriken, och populariteten minskade betydligt även i Sverige.
Imorgon (15/4) är sista anmälningschansen för att läsa esperanto på universitetet i höst. Umeå anordnar en fempoängskurs på distans, och efter vad jag har hört ska tydligen jag (nej, det är inget dåligt skämt, inget skämt allt) vara huvudpersonen i boken. (En lång historia som nedkortad lyder: min gymnasielärare skrev en esperantobok.) Den ska jag läsa, för skojs skull.
I "mitt" lokala förbund, som torde vara Göteborgs, händer det lite småtrevliga saker ibland, som promenader i skogen och diktrecitation hemma hos någon. Då detta är något som tilltalar mig oerhört lite har jag ej medverkat vid något tillfälle. Jag vet inte varför, men många esperantister har en liten nördstämpel. (Man blir inte tönt om man lär sig esperanto, men många töntar lär sig esperanto. Med "tönt" menas en socialt onormal människa.)
Mina egna erfarenheter av språket är dock enbart positiva. Jag har än så länge endast haft en konversation på språket, våren 2001 då min gymnasieklass var i EU-parlamentet (det var tydligen "Språkets år i EU, och det var esperantoklasser från hela Europa och betittade spektaklet). Men det som gör språket värt att lära sig (förutom evig fred och falukorv åt alla), är att det (åtminstone för mig) fungerar som en nyckel, en slags ABC-kurs i språk. Tack vare att jag har läst esperanto har jag mycket lättare att förstå hur andra språk är uppbyggda. Lär man sig esperanto (eller EO, som det kallas bland fräcka) har man i regel lättare att lära sig andra språk efteråt, romanska, slaviska eller utomeuropeiska spelar mindre roll.
Språket i sig är en härlig blandning av olika varianter; ordförrådet är till 70% romanska ord, 15% germanska och 15% slaviska. Grammatiken ska tydligen påminna om kinesiskan (eller om det var japanskan?) men då jag ej har någon kännedom i dessa språk kan jag inte uttala mig om korrektheten i detta påstående. Ett exempel som min lärare brukade använda sig av, när han ville förklara det geniala med språket:
skribi = att skriva (alla verb slutar på i)
skribilo = penna (suffixet 'ilo' betyder verktyg, alla substantiv slutar på o)
skribilejo = pennfack (suffixet 'ejo' betyder "plats för")
Eller, ett annat ord:
lerni = att lära sig
lernejo = skola
vorto = ord
vortaro = ordbok (suffixet 'aro' betyder 'samling av')
Well. Det var min syn på saken... I min signatur går att läsa "faru min scii, cxu vi volas", vilket ordagrannt översätts till "Gör mig veta, om du vill", underförstått, "Förstår du det här kan du PM:a mig".
EDIT: alla verb i
infinitiv slutar på i, och alla substantiv i
singular slutar på o. (Det finns en ackusativändelse också, som givetvis gäller även i singular; n.)
Donu al mi la skribilejon! = Ge mig pennfacket!
Donu al mi la skribilejojn! = Ge mig pennfacken!
