Vi som är 30+ och långt ifrån barnavel...

Jag var själv i din situation när jag var mellan 30-35 år. Sambon är 8 år yngre tycket att det var dags men jag ville vänta tills båda hade fasta jobb och villa, pengar på banken, rest världen runt etc. Vill ju inte vara förälder med A-kassa och bo i ett litet kyffe i stan som inte är spec barnvänligt. Sambon menade på att vi aldrig skulle komma till skott med mitt tankesätt.

När jag var 35 hade vi båda fast jobb och hyfsade inkomster så jag sa att nu köper vi villa och skaffar barn. Nyårsafton i hytten på en finlandsfärja blev vår dotter till. 1,5 år senare förlorade jag jobbet så att planera allt har man ändå inget för. Men jag lovar dig att ni precis som jag kommer att se tillbaka på era grubblerier som något patetiskt då det underbaraste som finns i min tillvaro är min dotter.

Tack för en bra tråd.
Jag är kille, 30+ och också långt från att vilja ha ungar. Har lite egna funderingar kring ämnet:

---------------------------
Förstår inte hur jag, en människa, kan tycka att kattungar är mycket sötare än ett människobarn? Mina gener borde ju under miljontals år och genom miljontals generationers fortplantning ha drillats till att alltid föredra människobarn framför andra djurarter. Kan någon förklara hur detta är möjligt?
---------------------------
Känner obehag varje gång jag är på Facebook och ser alla polares barn. Hatar hur de gödslar med helt ointressanta bilder på sina ungar och plötsligt tror att alla andra är lika intresserade som dem av vad ungen gör. Det måste de väl ändå förstå att man inte är, eller blir man som nån slags försvarsmekanism plötsligt helt världsfrånvänd och dum i huvudet när man skaffar barn? Eller är det bara jag som är onormalt känslokall inför småbarn? Vill inte ens logga in på Facebook längre, kopplar mer ihop Facebook med obehagskänslor nu för tiden. Undrar varför jag känner så.
---------------------------
Jag är ju drygt 30 nu så varenda jämnårig människa man känner avlar av nån anledning fram ungar. Det känns jobbigt för mig. Fattar inte hur det kan kännas så naturligt för alla andra att skaffa barn när det känns så pass avlägset för mig!? Kanske är mitt obehag inför det faktumet en psykologisk reaktion på att jag tycker tiden går för fort och springer ifrån mig? Det känns som att livet tvingar mig att stressa fram ett beslut om att plötsligt fortplanta mig, trots att jag bara vill bli lämnad ifred och idag trivs bra utan barn.
---------------------------
Jag ser även barn som en fotboja av kött. Något som skulle TVINGA mig att behålla ett jobb jag ogillar (har aldrig haft ett jobb jag verkligen gillar, tycker inte heller om mitt nuvarande jobb) bara för att jag måste försörja ungen. Man hör många som säger att de ska skaffa kids när de pluggat färdigt och fått fast jobb, men jobb växer inte på träd och vad händer om de inte lyckas hitta ett jobb de trivs med? Ska man ändå tvinga sig att jobba kvar och vantrivas på obestämd tid?? En sådan situation skulle vara som ett fängelse och ett rent helvete för mig. Ett frihetsberövande.
---------------------------

Gissar att mitt obehag beror på en blandning av ovanstående faktorer. Jag tycker det är väldigt märkligt att så få människor verkar känna likadant som jag. Grubblar en hel del på detta och skulle gärna få lite feedback och synpunkter på det från utomstående.

Min tjej som närmar sig trettio känner att den biologiska klockan tickar och har börjat prata om att skaffa barn. Jag som är över trettio känner att jag inte är redo att bli pappa än. Någon i tråden nämnde ordet förvirrad. Precis så känner jag medan min tjej är helt säker på att hon vill ha barn nu. Vad gör man ?

Spring för livet!! Nej, skämt åsido så får ni väl snacka om saken och försöka komma överens om nånting som båda kan gå med på. Om det inte fungerar och hon absolut vill ha barn och tycker det är viktigare än er kärlek, då får ni helt enkelt gå skilda vägar.

bra svar. för det är verkligen det som man ska prata om, vad väger tyngst, din längtan efter barn eller din kärlek till mig? är det så att barnet är viktigare så bör ni dela på er.

visst är det så att den biologiska klockan kan smälla till när som helst, men man är fortfarande två om det här barnet och det skall komma av bådas fria vilja.

jag har själv varit med om detta då tjejen blev manisk och vill skaffa barn på direkten och jag kompromissade och sa, OK, vi skaffar barn, men jag vill gärna ha dig för mig själv i typ 3-4 år till (detta var strax innan vi fyllde 30 så man var ju inte lastgammal direkt) - det tyckte jag var ok, ge och ta liksom, men det räckte inte för henne och då fick vi dela på oss.

Är tjej, 34, och ångrar fruktansvärt att jag inte skaffade barn.
Lever med en äldre man och han har barn, och vill inte ha fler.
Tänker på det varje dag, blir lite smådeppad av det.

Visst, jag skulle kunna bryta upp, men vi har gård, jag har två hästar som inte är attraktiva på säljmarknaden, tre hundar.
Att separera, börja om nånstans, träffa nån ny. Då har det gått, säg ett år. Och jag är ju inte jättesugen att skaffa barn med första bästa sen, som jag inte vet vem det är och knappt känner.

Nä, då får det vara. Men jag ångrar mig, och jag är faktiskt ledsen över det.

Hundar, hästar, ungar och män.... Är det allt ni glesbygdsbor tänker på? Hört talas om principer, kunskap, erfarenheter och personliga mål?

Jag förundras över att varje glesbygdskvinna är precis likadan. De skaffar sig en loser till karl, några hundar, hästar och ungar och sedan sitter dom och bloggar på internet vad olyckliga de är. Nu har du inga ungar, men jag kan garantera att om du skulle få det så skulle du vara lika miserabel som du är nu!

Man blir lycklig av att ha principer, en hög moral och att se sig själv i sitt rätta perspektiv! Man blir lycklig av att ta ansvar för sig själv och sitt liv och inte se sig som en person som hela tiden måste bekräftas utan en person som är till nytta för andra och sig själv.

Förut betraktades barn inte som en källa till lycka utan som en naturlig (och oftast olycklig) bieffekt av sexualiteten. Det sågs som en gudagiven uppgift att ansvara för sin avkomma och dessa barnen lärde sig snabbt sin plats i familjen och blev nyttiga familjemedlemmar. De blev en stolthet för familjen och för sig själva därför att föräldrarna hade rätt perspektiv. De hade principer och moral.

Dagens kvinnor har ingen moral. De har inga principer, för om de hade det så hade de insett att vi inte behöver flera barn på denna jord. Det finns redan tillräckligt! Tack för er insats, men nu är det tid att folk slutar försöka knulla sig till lycka!

Försök vidga dina vyer och inse att universum inte kretsar kring dig och din livmoder. Du är till större nytta för mänskligheten om du inte brukar den i detta läge.

Ni som tror att hur ni upplever andras ungar är och hur nu kommer att uppleva era egna glöm det! Jag har sagt det förr men det verkar inte gå in.Jag är ingen som oroar sig och yvar mig över barnvagnar med nya bebisar..Jag tycker andras barn ofta är pest.Men mina egna.Det är något helt annat därav anledningen till att era vänner med nyfödda upplevs som förändrade.

Visst det är förändrande.Vad som än händer mej finns jag kvar på något sätt...och det här nya lilla barnet ser ut som jag nästan, men är en helt ny person.Från den dagen ändras fokus från mej till barnet.
Bandet är totalt och utan kompromiss,man blir vuxen och så mycket mer.
Unna er detta i livet det är en del av livet.

Jag vill inte "unna mig" att helt sluta leva mitt liv och helt börja leva genom någon annan.

Jag är född och uppvuxen i Stockholm och flyttade ut på "glesbygden" för ett år sen. Och vet du, jag tror inte det minsta att jorden kretsar runt mig eller min livmoder. Jag gav MIN SYN på en fråga! Herrejävlar vad trött jag är på elaka, cyniska idioter!
Vad har du tillfört den här tråden, tycker du?

Hoppas man får tvillingar, eller tillochmed hattrick trillingar ? (eller ja kanske blir lite mycket men beror ju på saker ))
eller ja kanske räcker med en...(beror ju på saker)
Längtar faktiskt efter barn
massa vänner har tillochmed flera
bara man har rörig livssituation nu
och allt känns långt bort
men längtar till
en dag rätt tjej skulle säga de där orden
Ja nu lät det som man gjort fel tjej på smällen men nej

Det är verkligen inget patetiskt att fundera över vad man vill ha ut av livet och om man vill ta hand om ett barn. Snarare är det både vettigt och förståndigt, till skillnad från att bara skaffa barn för att man "ska" göra det.


Att skaffa barn gör en inte automagiskt vuxen, världen är full av bevis på det. Vuxenhet ligger inte i att skaffa avkomma. Att du tyckte att det var givande att vara förälder betyder inte att alla kommer att tycka det. Världen är full med människor som inte trivs i föräldrarollen.