Vi som är 30+ och långt ifrån barnavel...

Ja, hur är det med oss egentligen. Ni...och jag...som är en bit över trettio och fortfarande långt ifrån tanken/möjligheten/längtan att skaffa kids. Är det ångest, lättnad, förvirring...eller vad är det för slags känslor som infinner sig när man tänker på saken egentligen? Själv vet jag fan inte. Känslan varierar ifrån dag till dag. När jag ser till mina jämnåriga kamrater, som alla nästan redan är i full gång med småbarn och att vad det innebär...så är jag splittrad. Ena dagen tänker jag att "sådär skulle jag också vilja ha det"...och andra dagen tänker jag "fyfan vad skönt att någonsin behöva vara med om det där".
Hur tänker ni trettioplussare?

Exakt samma känsla. Men det kommer förhoppningsvis...naturligt...
Man vill ju trots allt passa in, så enkel som människan är....
Om det är så att alla har barn så blir det lätt att man försöker föreställa sig ett liv som förälder.

Intressant tråd f.ö .30+ liksom.... Vad händer med oss? Har det förändrats sedan de sista åren? Ja, gällande skaffa barn, gifta sig osv? Jag har tappat fattning o dålig koll vad som händer i Svea.

Själv är jag mest förvirrad. Jag befinner mig i hela det där läget där det förväntas av en att skaffa barn. Är 34 år, har sambo sedan 9 år, fasta inkomster, bra boende...och allt det där.
Men tvekar. Allt det där som jag ser mina jämnåriga i samma situation gå igenom med sina barn...är ohyggligt tveksamt att vilja sätta sig själv i. Dessutom går man ibland in i djupare existentiella funderingar då man ifrågasätter om den här världen/samhället och dess förutsättningar verkligen är något som man vill efterskänka till eventuella avkommor. Och ifrån min sambo får man ju ingen större vägledning, då hon själv befinner sig i ungefär samma sorts grubblerier. Ibland drar vi med varandra åt något håll för att sedan gå tillbaka åt andra hållet...och slutligen befinna oss på ruta ett igen...med fullständig förvirring.

Är själv närmare 20 än tretti, men jag tänker att det vore så oerhört tråkigt om man väntar för länge.

Fick själv aldrig träffa min morfar/farfar, så är aningen rädd för om jag skulle göra samma sak. Vänta för länge och så får varken mina barn eller mina föräldrar chansen att dela glädjen innan det är för sent.

En tankeställare: Vill du ha barn?
Om ja, när är den ultimata tiden att ha dem?

Så du vill ha barn, och du vet när du vill ha dem. Vad var det som hindrade dig?

Jag tänker två saker när jag läser ditt inlägg. Dels det här med att "dela glädjen". Det förutsätter ju någon annan utomståendes behov av att jag eller du skaffar barn...våra föräldrars exempelvis. Och det köper jag inte riktigt. Visst vill väl de flesta av våra föräldrar få barnbarn...men jag tycker inte för ett ögonblick att det skall vägas in i resonemanget kring huruvida man själv skall skaffa barn eller ej. Sedan om vårt barn verkligen har behov av en morfar/farfar låter jag vara osagt. I vissa fall skulle barnen nog må bättre av att slippa det. Man skall inte förutsätta att släktingar alltid är hälsosamma eller nödvändiga, bara för att de råkar finnas.

Sedan din tankeställare. Om jag vill ha barn?
Det vet jag ju inte riktigt.
Och den ultimata tiden för att skaffa dem borde ju vara när man har bestämt sig. Utan att ta hänsyn till andra yttre påtryckningar.
Vilket jag inte har...bestämt mig alltså.

en bit över trettio, men min tjej är en liten bit under, så har några år innan det börjar bli brådis.. men fan jag e fortf barn själv... och dessutom räcker det med en storhandling på ica en fredag eftermiddag, för att alla barntankar i världen ska försvinna som ett sossbidrag på systemet...

När jag blev 30 så fick i princip alla runt om mig barn, bästa vännen, styvsyrran, barndomspolarna, ex-KKn you name it. Saken blev inte bättre av att mor min började fråga varenda gång i telefon när hon skulle få barnbarn.

Grejen är att jag har aldrig nånsin känt suget efter att skaffa barn. Jag bodde hos en kompis ett tag som var nybliven farsa för inte så länge sedan och då fick jag rigtigt avsmak av småbarn. Örönbedövande skrikandet på småtimmarna, oändliga stinkande bajsblöjorna, konstanta dreglandet/spyandet.. urk!

Jag är idag nästan 10 år äldre än min far när han fick mig (fan vad gammalt det låter, jag är faktiskt långt närmare 30 än 40 fortfarande) men ändå känner jag mig långt ifrån redo att skaffa barn. Samtidigt har jag slutat stressa och sagt tydligt att jag är inte skyldig nån att avla barn.

Kanske blir det en dag men då måste det vara med en rätt person. Blir det inga så gör det heller ingenting, finns alltid släktingar och kompisar med barn som man kan vara en cool farbror till.

Finns folk som resonerar att vem ska titta på dig när du är gammal och ensam då? Barn är ens arv, barn är det bästa i livet, barn gör att du lurar döden etc etc. Bara för man har barn så är det ingen garanti att dom kommer och hälsar på dig. Finns redan mer än tillräckligt med människor på jorden.

Sen en annan ganska futuristiskt tanke är att jag kommer leva mer än 50 år till om jag inte råkar för en olycka. Jag anser att i framtiden nån gång kommer man kunna spara sin hjärna på en virtuell data. Kanske man kommer kunna köpa klonade kroppar i olika storlekar, kön, färg. Då kan man lika gärna spara pengar till en ung frisk klon runt 25 års åldern och införa sin virtuella hjärna i den med alla kunskaper och minne och leva vidare i princip förevigt om man vill och har råd förstås.

Det blev kanske lite offtopic där och ska nog starta en egen tråd för den sista stycket.

Jo, du tappade mig totalt i det sista stycket, men resten känns bekant.

Jag är 30plussare och barn finns inte i mina framtidsplaner överhuvudtaget. Givetvis ska man väl aldrig säga aldrig, säkert finns det en liten möjlighet att även jag kan ändra mig. Men i och med att jag har kommit fram till att Svensson livet med familj och barn inte är min grej, har jag gått i seriösa tankarna att sterilisera mig faktiskt, just för att slippa oroa mig för att bli ofrivillig farsa. Dock funderade jag på att eventuellt frysa in sperma på sjukhuset, om det fungerar att göra så. För att endå gardera mig, ifall jag mot all förmodan skulle ändra mig. Men den chansen är som sagt liten.

En liten press kanske man känner, även om jag inte försöker att tänka så mycket på det. Brorsan har ju skaffat barn och syster som tidigare var emot att skaffa barn precis som jag, har ju själv börjat gå i barnatankar nu. Sen vet jag att pappa och mamma skulle vilja att jag skaffade det, så att dom får flera barnbarn, så dom frågar ju om det ibland.

För det första är jag inte tillräckligt stabil psykiskt, eftersom jag har en historia av utbrändhet, deprission och liknande. Sen har jag inget fast arbete eller någon fast inkomst för tillfället, mer än bidrag. Har inga sparade pengar på banken eller någon form av buffert. Arbetstränar visserligen, men det lär dröja ett tag innan jag är mogen för ett riktigt arbete. Plus att jag bor i en trång liten etta och det är ju inte så lätt för en sådan som mig att få en ny lägenhet huxflux, eftersom många kräver ju att man helst ska ha fast arbete och lön. Så det skulle inte vara särskilt realistiskt eller hållbart för mig i dagsläget att bli farsa.

Men det spelar egentligen ingen roll i sammanhanget, eftersom jag endå inte är särskilt pigg på att bli farsa. Jag är är alldeles för egoistisk i dagsläget och sätter oftast mig själv i första rum och skulle inte vara beredd att offra så pass mycket av mig själv, som krävs när man blir förälder.

Men även om jag skulle ändra mig och även om mina förutsättningar skulle ändras, så har jag av den uppfattningen, att ska man skaffa barn, så bör det helst ske innan en viss ålder, så att man inte är för gammal. Är ju kanske lite roligare för barnen med yngre föräldrar och chansen är ju större att jag kan finnas där för barnen under så lång tid som möjligt. Så ska det bli av, så bör det ju ske innan jag fyller 40 eller något iallafall, annars är det ingen idé känner jag. Absolut senast innan 45.

Sen betyder inte det att jag nödvändigtvis har något emot ungar i sig. Brorsan har ju som sagt två söner, som jag gärna leker och busar med när man träffar dom, eller att jag kan tänka mig att vara barnvakt vid enstaka tillfällen. Men det är väl mer grejen att behöva ta hand om en egen unge 24/7 som tar emot.

fyrtio om några år, tjejen är betydligt yngre så det är lugnt, jag har saker jag vill åstadkomma innan det blir barn, hon vill ha barn nu men borde göra några saker i karriären först, Själv vill jag väl bara ha ett hus i Spanien och en mille till på banken så att man skämma bort ungarna rejält med sin närvaro, en pappa som jobbar hela tiden är ju inge kul!

Men den biologiska klockan då? hon har tio år till på sig innan det skyndar på och jag är ung! inte på passet dock.

30+ här.
Vill inte ha barn, har egentligen aldrig förstått mig på det heller. Visst kan de vara en fantastisk glädjekälla stundtals, men i måttliga mängder helst. Sen så kommer jag ifrån en ganska trasig barndom o väljer här att klippa blodsband.

Det är en del av livet att springa efter skrikiga barn som slänger sig i golvet, och kastar varor i golvet

Fick barn rätt så normalt ålder 30 och nu är jag 33 och snart 3 barn, ibland går det för fort med