Regler för användningen av latin i Svenska? Vad saknar ni?

Hej,

Många av oss använder dagligen latin* i vår vardag, speciellt inom forskning och vetenskap. Men några är mer vardagliga än andra.

Et cetera (etc) som många av oss använder nästan var dag är ett bra exempel. Ett mindre vanligare exempel är ceteris paribus som används en hel del i forskning.

Men frågan är, var går gränsen för vilka latinska termer är acceptabla att använda? Finns det någon vedertagen regel om detta?

Själv saknar jag den bekväma användningen av förkortningarna i.e. (id est) och e.g. (exempli gratia) från engelskan. Något ni känner att ni saknar?

*

Ceteris paribus är helt accepterat på engelska. På svenska kan det ge ett lite anglifierat eller pretentiöst intryck, och jag rekommenderar i första hand allt annat lika. Britter har lite högre tolerans för latinska tags än vad vi har.

Regeln är väl att man ska vara hyfsat säker på att mottagaren förstår innebörden utan att behöva slå upp. Ad hoc är ett uttryck som man nog kan räkna med förstås i de flesta sammanhang där det skulle vara aktuellt, liksom vice versa eller per se (som alltså är latin, och för liv och pina inte får uttalas på engelskt vis i svenskt tal!) däremot kanske man ska fundera lite mer på vilka läsare man tänker sig innan man gör det slutliga valet mellan mutatis mutandis och med vederbörliga ändringar.

Jag kan faktiskt inte se något egenvärde i att som engelskan ha latinska förkortningar. De svenska dvs och t ex har ju precis samma betydelse som i.e. respektive e.g, och de är betydligt mer transparenta.

Det kan vara värt att tillägga att detsamma gäller för versus. Jag tycker nog dock inte att det passar riktigt lika bra i svenskt tal. Hur som helst hör man alltför ofta ”vörsus”, uttalat på supertuff amerikanska.