PU-samtal, denna årliga prövning

PU-samtal (planerings- och utvecklingssamtal) har i några decennier hört till verksamheten i de flesta svenska företag.
I denna årligt återkommande prövning skall chef och medarbetare samtala i avskildhet, helst uppemot 2 timmar.
Som höjdpunkt under samtalet ges den s k feedbacken, där de två deltagarna en enda gång på året har rätt att
kritisera och subtilt håna den andre.

Min erfarenhet är att samtalen kan gå till på ett antal olika sätt:

1. Chefen är så nervös och stolpig att han bara läser innantill från frågor han förberett på ett papper,
han lyssnar inte på svaren

2. Chefen som i vanlig ordning har mundiarré, babblar oavbrutet om sig själv,
fastän det var tänkt att samtalet skulle handla om dej

3. Chefen och medarbetaren har listat ut samma förhållningssätt till samtalet:
"om du berömmer mej så berömmer jag dej". Det slutar med två överlyckliga personer som kommer ut ur samtalsrummet efter ca 3 timmar,
och förpestar hela avdelningen i veckor framåt genom att dilla om hur lika de är, och hur bra de är

Vad är era erfarenheter av PU-samtal?

1,2 och 3

Inga alls, är jag rädd. Men mitt första stundar om någon månad. Alltså bumpar jag denna tråd för att höra om någon, förutom regnbåge, kan berätta något om vad jag kan förvänta mej. Har inte fått nån tid ännu, men blivit varskodd om att det ska bli av.

Med tanke på vilket jävla skitjobb jag har, betackar jag mig för allt prat om "utveckling". I det här jobbet finns ingen sådan, och att låtsas som om det gör det är bara ett jävla hån. Och vad innebär "planering" i sammanhanget? Jag har ju mina arbetsinstruktioner, som jag i o f s inte följer mer än jag absolut måste (för då skulle jag inte bli färdig på den tid jag har till förfogande; jobba gratis har aldrig varit min grej). Finns det nån annan sorts planering?

Vad tror ni händer om jag säger ungefär detta vid samtalet? Sparken?

Dessutom undrar jag om jag får betalt för tiden samtalet tar (det kommer att ske utanför min ordinarie arbetstid).

Bättre att hålla god min och låtsas att allt är bra. Om du klagar för mycket anses du som jobbig, och alla chefer hatar den som är jobbig. Jag hade ett utvecklingssamtal (som det hette då, ingen planering involverad, antar jag) för några år sen, när min dåvarande chef gav intrycket av att det var högt i tak, och då sade jag mer eller mindre vad jag tyckte. Senare berättade en kollega att chefen hade nämnt nåt om att jag var negativ och svår att ha att göra med, ungefär. Då var det bara att lära sig av misstaget och smila upp sig som fan.

Aldrig förstått idén med dom där samtalen riktigt. Bägge parterna vet ju vanligtvis var dom har varandra eftersom dom jobbar ihop. Känns oftast extremt krystat och som något som "måste göras" fast ingen varken behöver eller vill.

Kanske fyller en vettig funktion på vissa ställen?

Jag fick frågan om hur jag såg på min framtid i företaget!

Jag svarade med att det inte var mycket till framtid utan att jag kände mig mest som en robot som bara skulle dra in pengar till företaget och de redan rika riskkapitalisterna som äger företaget!

Chefen tittade konstigt på mig och förklarade sedan hur ett företag fungerar och att jag var anställd och min funktion var att dra in pengar till företaget!

Jag svarade att det var precis det jag sa ju, samtalet avslutades efter det!

mitt senaste utvecklingssamtal/lönesamtal tog tre minuter, rakt på sak och inget skitsnack.

Utvecklingsamtal och lönesamtal bör vara två olika samtal.
Hos min arbetsgivare är det inte ens ett bör utan skall vara olika fyi.