Quick- Kommissionen och rättssäkerheten

Nej, någon whistlerblower lär inte heller dyka upp ur den stora grupp domstolspersonal Göran Lambertz brukar hänvisa till i rättsskandal-debatten.

Lambertz välmeriterade lag behöver inte heller känna sig speciellt oroade med tanke på kommite'direktivens utformning:

"Uppdraget syftar inte till att bedöma eller uttala sig om enskildas ansvar för eventuella brott eller annat som kunnat eller kan komma att prövas av domstol. Utredningen ska inte heller överpröva domstolars, myndigheters eller andra offentliga organs beslut."

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-...et-oc_H1B1107/

Om? Den redan kritiserade kommissionen får för sig att höra de inblandade är de taktiska ritningarna redan klara, men jag tror man misstar sig om man tror att kommissionens rapport blir ett slutdokument i fallet. Spelfilmen "Quick" kommer med stor säkerhet att spä på debattlusta och känslor? Tror fortfarande att SB själv sitter inne med den tyngsta och mest laddade informationen?

Här tror jag du har helt rätt. Försöker sig kommissionen/ staten på någon mörkning kommer det falla tillbaka på dem själva. Det kommer i så fall gestaltas i filmen "The Quick-scandal: aftermath". För även om Sverige är en ankdamm internt så tittar nyfikna ögon på därute i resten av världen. Dessutom finns redan en intern debatt i startgroparna, och debatter i trådar på nätet. Sånt här går inte att tysta som förr i tiden. Hur kunde någon i ett västland bli dömd för åtta mord (i sex separata rättegångar) och sen friad från samtliga dessa? Och vem/vilka försökte sen mörklägga och varför ingrep inte den styrande makten/ andra kontrollorgan (t ex IVO/ SoS) som ju redan hade ögonen på att något nog gått riktigt på tok (så pass på tok att en kommission tillsatts). Jag tror att efterspelet nu är lika viktigt som ursprungsskandalen. Det kommer visa på hur staten anno 2014 förmår hantera en skandal av detta mått. Och även de andra rättsskandaler som ropen nu höjs för ska granskas, t ex da Costa-fallet, Barnläkarfallet m fl. Med jämna mellanrum brukar debatten om "rättsröta" blossa upp i ett samhälle och det verkar bestämt som tiden nu är kommen för en ny storstädning i rättssystemet. Senast var väl för ca 50 år sedan. På detta kommer vi alla bli vinnare (utom de som orätt tillskansat sig diverse privilegier samt missbrukat maktpositioner).

Historien kommer att ge dig rätt - på alla punkter
Med tillägget, att rättsrötan på den högsta nivå dit man komma även berör hela den svenska hanteringen runt M/S Estonia och dess förlisning. Riktigt blodiga händer, inne i ankdammen

Man slätar över det som är preskriberat, men tolererar att liknande saker pågår dagligen i domstolarna av dessa aktörer eller kålsupare, och samtidigt bortser från att det handlar om folk i rättsväsendet som är målstyrda! Då är det ingen utredning i ordets rätta bemärkelse, om man vill undvika vissa resultat, redan i målet/direktiven med att tillsätta en kommission, och därmed har ordet kommission har ingen entydig betydelse.

Om man har ett mål att få en person dömd, eller vill gynna en person i en tvist på bekostnad av en annan gör man det som krävs, i den process saken handlar om och det finns mitt ibland oss levande personer som dagligen, medverkar genom att bortse från gällande rätt. Det sker genom att man från början inte tycker att en person är värd en objektiv hantering. Man har en åsikt om att resultatet/beslutet/domen måste bli på ett visst sätt, då vissa intressen har högre prioritet än den sakfrågan i det specifika fallet. Personer inom rättsväsendet tar sig rätt att tycka till, och det tycker att vissa värden är rimligare att bevara än att följa regler för procedur i rättsväsendet. Därför blir det svårt ibland att läsa domar, för spåren sopas igen!

För att få till en rättsvidrig dom i ett fall räcker med att en person släpper på spärrarna och påkallar de övriga kollegornas lojalitet. När en person gått över gränsen följer de andra med vare sig de är poliser, åklagare, domare eller advokater, för då har vågen tippat över, och man hjälper varandra och påstår sig lita på de egnas trovärdighet. Även när man vet att kollegor ljuger, för motsatt slutsats är omöjlig. Det är där den fria bevisföringen räddar skinnet på uslingarna.

I varje känt och okänt fall finns det brytpunkter där man vet att man har rättsväsendet emot sig, och att lag, rättspraxis, bevis och allt det som borde vara det en sak handlar om, saknar betydelse!

Det är en kreativitet i domstolarna, där man kan avvisa eller bortse från bevis, och påstå i en dom att en lögnare är trovärdig och att bevis som borde styrka en sak, inte gäller. Det tisslas och det tisslas, det är konstiga blickar och folk i domstolsväsendet som inte vågar ha ögonkontakt!

Nu är det så väl att det gäller inte hela rättsväsendet, med det är en hel del personer som villigt ställer upp på smutsig hantering av mål, och de träder fram när behov uppstår av att servera juridiska bajsmackor.

Det som är fantastiskt i Sture Bergwalls fall är att man varit listig och arbetat inom systemet och varit rädd om många ömma tår för att få igenom resningarna. Det handlar om fingertoppskänsla för vem som får angripas, och vilka som fortfarande är skyddade, inlindade i ett skydd av kletig kollegialitet.

Direktiven till kommissionen visar på att man vill inte ha ett stort antal personer inom rättsväsendet utpekade. För om man skulle diskutera i sak vad som verkligen pågår när domstolar dömer fel, så blir det administrativt en storstädning man tydligen vill undvika. Domstolar är en abstrakt sak, med möblerade rum, där personernas roll inte får belysas. Men vi vet alla att när vissa personer är inblandade i en sak så kommer det inte sluta bra!

Jag är mer pessimistisk än dig, för det har redan visat sig att man kommer ingen vart så länge det är kollegor som utövar tillsyn. Borgströms agerande som advokat har fått passera, psykologerna och läkarna går fortfarande till jobbet, och Lambertz och de övriga i hans gäng har sagt att allt är preskriberat oavsett gärningar och därmed har allt ansvar försvunnit.

Det enda som finns av ansvarstagande i rättssystemet är primitiva stupstockar och gatlopp, med uthängningar där man låter folk löpa gatlopp och bli utskämda.

En sak som visar på att det är mot bättre vetande man skyddar dessa personer, i stället för att statuera exempel, i avskräckande syfte, och skapa ett klimat i rättsväsendet där rättsvidrig kreativitet inte hör hemma. Det tolereras att Lambertz kallar sin lilla grupp för sekt, och korresponderar med dem i enskilt ärende han borde ha granskat, med stöd av kollegor i HD som kallar saken för yttrandefrihet!

I stället för att kalla saken för vad den är: att det finns intressegrupper inom rättsväsendet som alltid gynnar de egna. Eller att påtala att ett justitieråd, domare i Högsta Domstolen skyddar de egna, oavsett på vilken stol han sitter på. Kollegorna i HD tolererar att Lambertz kan som Justitiekansler eller som ledamot av den yttersta instansen för tolkning av rättspraxis, ta vara på sina vänner.

(min fetning)

Jag vill inte gå i polemik mot det övriga du skriver, men vill ifrågasätta det du skriver om cit: "storstädning i rättssystemet" för ca 50 år sedan.

Denna storstädning måste jag ha missat!

Att det stormade i Sverige i början av 1950-talet och att det höjdes röster med krav på räfst och granskning av vad som skett i några uppmärksammade rättsskandaler och där bl a Vilhelm Moberg var pådrivande är korrekt.
Men vilken effekt gav den slarviga städningen i form av t ex den s k Kejnekommissionen?
Folket lugnades genom att Staten företog sig någonting

"Staten" gav intrycket av att vilja återupprätta allmänhetens förtroende för rättsstaten och inte minst då för Stockholms poliskammare, men någon egentlig förändring skedde inte.
De s k garanterna för kontroll av Makten (d v s JO resp JK) hade inte fungerat där och då -alltså på 50-talet.
Om man inte kunde lita på att tillsynsfunktionerna fungerade, så fanns det ju i praktiken ingen verklig tillsyn att förlita sig på, eller hur?
Så var (ungefär) situationen i Sverige då

Ett hopp fram till år 2006:
Vi fick se dåvarande JK Göran Lambertz uttala sitt gillande när det gällde alla domarna i TQ-saken.
Han gick som JK i god för att allt hade skötts korrekt och något klander utdelade han inte.

Nu vet vi mer.
Men det beror inte på att Staten klivit ett steg fram, utan på att några få envisa journalister och några få envisa jurister (tillsammans med allmänhetens tillgång till nätet!) har hjälpt till att visa på ruttenheten i Systemen (obs! plur)

Så själva resultatet av Statens städning för dryga 50 år sedan ger jag inte mycket för.
Då som nu, är det folket som är den bästa städgumman.

-Leve hon!

Just det!

Inget sker av sig själv när saken rör uråldriga privilegierar att granska sig själv i advokatsamfundet eller av kålsupare och gelikar i övriga rättsväsendet.

Det är nätet och tekniken där borta på andra sidan haven, i en håla som Silicon Valley som gjort mer för demokratin än någon viljeyttring från politiker eller grundlag som inte efterlevs.

Det var inte länge sedan folk som Aleksandr Solzhenitsyn skickades till Sibirien för att de råkade stå och prata med mer än en person på gatan. Det var inte heller, länge sedan vi hade politiska flyktingar i Sverige från Chile och Atgentina som hade mötesfriheten som asylskäl. Med Iphones i allas händer blir det svårt att fylla en stadium med oliktänkande studenter.

Nu har vi Putin som får stå ut med att svenska bögar och flator sjunger hans nationalsång. Inget är längre vad det har varit, och det ploppar upp sajter och bloggar som sprider information, och ger de som undersöker en sak, mer källor och vittring på nya saker.

Det kan vara så att information, ger impulser till hur man ska gå vidare i en sak, bekräftelse på att man är själv rätt ute, och viktigast av allt att rättsövergrepp är inte en enstaka händelse.

Och då kommer frågan, om vad som är gemensam nämnare och vilka damer och herrar är det inom systemet, som borde tituleras fru rättsröta och vilka herrar det är som borde tituleras herr rättsröta!

Och den viktigaste frågan är varför den som påtalar fel blir omnämnd som rättshaverist, när fru eller herr rättsröta upptäcks, i stället för att ta en direkt konfrontation, där de redogör för varför det är i sin ordning att medverka till rättsvidriga domar, men inte i sin ordning att bli upptäckt?

Och besvara varför det är en kollegialitet unikt för Sverige, in i döden, för att försvara fel som begås? Och mörka dessa fel i generationer?

Jag tror också svaret på detta enkelt, att det till stor del är en generationsfråga, där de som har som vana att skydda varandra inte har kontroll över internet och nya medier. Vinningen och "äran" försvinner därför att det tas ifrån dem genom nätet när rättsväsendet fallerar.

Lambertz gjorde det han och kollegor brukar göra vanemässigt, men de har inte koll på hur vanor och det mediala utrymmet har ändrats, och det sker i rask takt. Att skriva som Lambertz vill i DN dög förr i tiden, när alla läste DN, men nu för tiden läser vi det vi har lust med!

Jag förstår att ni för kommissionen har små förväntningar med tanke på sammansättning och direktiv men hur skulle ni vilja att den sett ut (direktiv och personer) för att den skulle kunna få effekt? Är det ens möjligt att i Sverige få till en sådan eller är det ett måste att den innehåller personer utifrån, likt den skolkommission som skall genomföras?

Som du riktar dig (du skriver 'ni') så får väl var och en som vill försöka ta stafettpinnen.

Jag är en av dem som tidigt gick ut och gapade om att Sverige saknar tillsyn av tillsynsmyndigheter (motsv).
Det gjorde jag utifrån vad Vilhelm Moberg under början av 50-talet gjorde tydligt med sin skrift 'Att övervaka överheten'
När det finns anledning att misstänka att en tillsynsmyndighet inte utövar sin tillsyn enligt uppdrag, vart vänder man sig då?

Jag har intresserat mig för Medicinalstyrelsen som blev Socialstyrelsen och som nu är IVO
Detta är en mycket mäktig organisation/myndighet och om/när den sviktar, så finns ingen "Överstyrelse" att vända sig till.

Min utgångspunkt har varit att SB farit illa under sina två decennier på Säter.
Den vård/terapi han varit utsatt för har inte varit av god kvalitet.
SoS kom att vända honom ryggen och ärenden äldre än två år granskar inte SoS i normalfallen.
Det såg mörkt ut för bedömningen av hur SB hade haft det under alla år.

När så justitieministern på regeringens uppdrag ger Daniel Tarschys uppdraget att forma en kommission och lämna en rapport senast januari 2015, så är jag den förste att applådera; både själva granskningen, men också DT som ordf -en medborgare höjd över alla [mina] misstankar..

Men sedan tittade jag på direktivet.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-...et-oc_H1B1107/

Där finns bl a följande formulering:

<Mot bakgrund av sin utredning ska utredaren analysera om det har förekommit strukturella brister i rättsväsendets och vårdens agerande i samband med de aktuella brottmålsprocesserna.>

Jag blir på flashen ibland anklagad för att ha en konspirationistisk läggning.
Kan nog stämma ibland.
Formuleringen ovan anser jag vara begränsande till just vården vid brottmålsprocesserna och vad som skedde där och då -inte hur vården av SB bedrivits över tid, vilket enligt min uppfattning hade varit minst lika viktigt att få klargjort!
Så blir det när direktivet kom från Justitiedepartementet och inte från Socialdepartementet..
Om jag feltolkar texten, så låt mig då få veta det, tack!

När jag fick läsa att ordf DT hade knutit Kj*ll Aspl*nd till kommissionen trodde jag inte mina ögon!
En välrenommerad forskare, absolut! -men också tidigare GD för just SoS.
Att KA väljer att bli kvar i kommissionen trots risken för att han därigenom kan bli betraktad som jävig och då sänka hela kommissionens anseende och trovärdighet, är för mig fullständigt obegripligt!

KA är inte ens psykiatriker, vilket hade kunnat mildra min indignation en smula.

'habet' ville veta vilka som borde varit med i kommissionen.
Jag avstår från att ge namnförslag, men nog tycker jag att Sverige borde tagit med ett par utredare (icke poliser) från Norge.
Det är det minsta vi är skyldiga att göra efter att ha saboterat de norska utredningarna kring Therese, Gry och Trine!
Om Norge skulle ha tackat ja vågar jag inte gissa, men nu drar de igång en egen kommission.
Det tolkar jag som att förtroendet för Sverige och den nuvarande svenska kommissionen är kört i botten.

Sammanfattningsvis (min prognos):
Det juridiska lämnar jag till andra skribenter att diskutera.
Någon egentlig kritik mot tillsynsmyndigheten SoS för att man under två decennier bara blundade kommer inte att presenteras.
Några allvarliga strukturella brister hos SoS kommer inte att kunna identifieras och därför räknar jag med att da Costa-fallet, Barnläkarärendet, Osmo Vallo m fl kommer att få samla damm
Någon riktig tung självkritik hos SoS för att man lät sig dras med i hysterin kring de Norellska hokus-pokus-teorierna lär inte komma.

Syftet med kommissionen är inte att skapa ordning.
Syftet är att försöka rädda Sveriges anseende i internationella sammanhang.

Det var helt rätt tolkat, det var en öppen fråga.
Jag hade nog inte heller tänkt mig att några enskilda personer skulle presenteras av er som ger mig ett svar utan tänkte nog mest på funktioner (var nog otydlig där).

Jag har tyvärr för lite kunskap kring sådant här för att egentligen uttala mig men helt självklart blir man undrande då man i kommissionen plockar in en person som helt uppenbart har ett finger med i spelet i vad som hände. Man hade väl aldrig kommit på tanken att ta med CwdK t.ex., innebärd det då att man från början valt bort att titta på SoS ansvar i det hela, eller hur skall man tolka det annars?

Och jag å min sida får väl beklaga om jag gett intrycket av att vara en nationell auktoritet som kan ge svar på allt som rör Q-kommissionens möjligheter resp begränsningar..

Så är det inte.
Jag är ingen auktoritet på kommissioner och Fallet TQ är ju så sanslöst groteskt och så far-out, så det finns ju ingenting att jämföra med även om man tittar sig runt i vår omvärld:
En tvångsintagen missbrukare låter Sveriges förnämsta rättspsykiatriska klinik tappa allt förstånd, "erkänner" närmare 40 mord och låter sig bli dömd för åtta av dessa, för att några år senare genom resning bli frikänd och är därefter på väg ut från ett 20 års långt vanvårdande; ett vanvårdande som ansvarig statlig tillsynsmyndighet, Socialstyrelsen, bara lät fortgå -år efter år!

Finns absolut ingenting att jämföra med!

När då Staten (NB! högst motvilligt!) bestämmer sig för att åtminstone göra någonting, så tillsätter man Q-kommissionen.
Men min tolkning av vad själva direktiven innebär, leder mig till att misstro precis alltihop!

Du undrar om man redan från början valt att inte titta på SoS:s totala passivitet under 20 år och så tror jag det förhåller sig.
Det finns ju inte någon regelrätt tillsynsmyndighet som kontrollerar arbetet i Sveriges domstolar.
Därför kan kommissionen få härja fritt bland tingsrätter och jurister; ingen kritik kommer att landa på Staten för att "tillsynen" fallerade..
Men!
När det handlar om Vården i Sverige -då finns sedan "urminnes tider" ett tillsynsorgan med massor av makt: Socialstyrelsen (under olika namn)
SoS kan med omedelbar verkan gå in och stänga en klinik om man finner detta vara oundgängligen nödvändigt med hänsyn till t ex patienters liv eller hälsa!

För svenska domstolar finns inget motsvarande "överskyddsombud", men SoS är tänkt att vara garanten för god och säker vård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Nu blev det inte så på Säter.
SoS sögs in i den fantastiska nya -och Svenska! terapimetoden som med hjälp av tung farmaka i excessiva doser och månads-/årslånga samtal fick fram bortträngda minnen om mord, sex, blod, fler mord och fullständigt bestialisk kannibalism -och alltihop: Made in Sweden

Mitt tips:
KA finns med i kommissionen för att se till att ingenting tungt skall landa på SoS
Det förklarar alltså det närmast oförklarliga, att han som f d GD för SoS ( under 4 år!) överhuvudtaget finns med i gruppen!
Jag tänkte inte färdigt förut.
Man bekymrar sig helt enkelt inte för några jävsfrågor när det gäller KA!
Så nära SoS kommer aldrig spot-lighten att hamna..

När jag initierade den här tråden, såg jag slutet på den "stora" som då handlade om SB skuld/oskuld. Kravet på en kommission hade väckts och jag undrade själv över hur en sådan skulle se ut och vad den skulle kunna åstadkomma.
Det var ett drygt år sedan och mycket har hänt om än i snigelfart. Jag passade på att lägga in lite referat ur media inledningsvis och det är faktiskt intressant att idag läsa parternas inställning till en kommission. Frustrationen blev naturligtvis stor när direktiven presenterades, samtidigt som man faktiskt måste inse att det tyvärr aldrig kommer att gå att räta ut alla frågor som ställts inte minst genom suveräna grävjobb och initierade debatter. Varför då denna pessimism?
Jo, vi har tagit del av G Lambertz frenetiska försök att urskulda sitt eget fatala misslyckade uppdrag. Vi har läst den komprometterande mejlväxlingen och strategiska upplägget för att ärerädda gruppen inblandade. Försök har gjorts att skjuta sönder kritisk dokumentation i hundratals punkter - och fler sägs ligga på lager.
Vi har sett ett politiskt bråk om direktiv och en sammansättning som är stark ifrågasatt. Lambertz lag har grävt ner sig i skyttegravar och kan tänkas bombardera kommissionen med synpunkter och material.

Vad hade kunnat vara ett alternativ? Hade gärna sett ett typ öppet utskottsförhör.