Vad är en hädelse?

Är det något som provocerar en troende eller provocerar det en viss gud?

Jag frågar därför att det finns en vilja från visst håll att införa förbud mot det i europeisk och internationell rätt.

Man blir mörkrädd när man ser i Wiki hur många länder som förbjuder hädelse och vilka straff det kan medföra. Det strider mot allt som har med yttrandefrihet, proportionalitet och sans att göra.

Det är ju alltid bäst att börja med ords/koncepters definitioner, så inte den semantiska akrobatiken skenar iväg:

http://sv.wiktionary.org/wiki/h%C3%A4delse

http://sv.glosbe.com/sv/en/h%C3%A4delse

http://www.thefreedictionary.com/blasphemy

http://mattcbr.files.wordpress.com/2.../blasphemy.jpg

Precis som det står i länkarna ovan så är en hädelse när man talar om religion en handling som kränker och/eller nedvärderar någonting som berör en religionen såsom dess Gudar, symboler, viktiga personer eller platser.

Hädelse har dock en bredare betydelse och kan användas i andra områden. ''Hädisk'' är synonymt med bland annat hånfull och respektlös.

Men att föra eklektiska resonemang för nya eller andra infallsvinklar än den heliga positionen, , kan man inte direkt tafsa på eller förbjuda ... det gör ju teologin i sig själv, både långsökt och inkrökt.

Eklekticism :

Eklekticism (av grek. eklektikos "utväljande"), stilblandning, används ofta något nedsättande om lärobyggnader som tagit element från flera andra lärobyggnader. Dock så är de flesta samhällsvetare teoretiska eklektiker och flertalet av dem ser eklekticism som något positivt så länge man vet vad man gör och inte gifter samman motstridiga teser. Många nya teorier växer fram när forskaren parar ihop flera teser med ursprung i skilda teorier samtidigt som han eller hon kanske finner helt nya.[1]
Ett exempel på en eklektisk teori är John Harry Dunnings eklektiska teori om internationell produktion (eclectic theory of international production). Observera att hos Dunning används inte eklektisk i någon värderande bemärkelse.
Inom filosofi kallas "eklektisk" ibland även "multifaktoriell", och en eklektisk analys karakteriseras där av att man analyserar en helhet såsom summan av dess delar, och alltså inte beaktar dess rörelseriktning (filosofiriktning). Ett eklektiskt tänkande betraktas ofta som motsatsen till ett dialektiskt (där argument/filosofiriktningar ställs mot varandra).[2]
Inom arkitektur används uttrycket för det sena 1800-talets stilblandningar av t ex barock, gotik, renässans.

Eklekticism är vad religionsteoretiker ägnar sig åt..

Är inte det att föra s.k vetenskapsteori til helt andra nivåer så vet jag inte..

Allt för att inte förlora den rotlösa misströstan om den store osynliga Fadern.. och den underbara makten därmed.

Min uppfattning är att om ett land vill förbjuda hädelse, då bör det vara inskrivet i lagen att straff mot hädelse aldrig, aldrig någonsin utmäts.

Det är ok att säga att man ska uttala sig respektfullt mot gud eller religiösa (likväl som mot ateister), men man ska inte straffa åsikter.
Lagen ska straffa handlingar som skadar människor.

Menar du att man ska uttala sig mer respektfullt när frågor relateras till Gud eller religion än mot andra samhällsfrågor? Ett exempel: Ska jag bemöta åsikten att abort ska förbjudas med respekt om någon argumenterar för detta med hänvisning till sin tro? Eller får jag bemöta det med samma argument som om någon hävdade samma synpunkt utan att hänvisa till Gud?

En hädelse är t ex som Judas gjorde och ingen människa kan avgöra om någon gjort sig skyldiga till det, enbart God och det visar sig i uppståndelsen.

När fariséerna anklagade Jesus för att Han var besatt av en oren ande, det var en hädelse.

Eftersom Jesus var Guds Son och direkte representant, kunde smädelser som riktades mot Jesus också med rätta kallas hädelse. (Lu 22:65)
Och eftersom den heliga anden, Guds verksamma kraft, utgår från Gud och är nära förbunden med Guds person, kunde Jesus tala om ”hädelse mot anden”. Detta sägs vara en oförlåtlig synd. (Mt 12:31; Mk 3:28, 29; Lu 12:10)
Enligt Jesus har hädelse sitt ursprung i hjärtat (Mt 15:19; Mk 7:21,*22); hädelse mot anden måste därför ha samband med hjärtetillståndet, som visar graden av avsiktlighet.

Den händelse som fick Jesus att göra detta uttalande om oförlåtlig synd visar att det handlar om att motarbeta Guds andes verksamhet med vett och vilja och inte till följd av bedrägeri, mänsklig svaghet eller ofullkomlighet.
Fariséerna såg tydligt att Guds ande var verksam i Jesus när han utförde goda gärningar.
Men av själviska skäl sade de att han utförde dessa gärningar med hjälp av Beelsebub, dvs. Satan, Djävulen, och därigenom hädade de Guds heliga ande. (Mt 12:22–32; jfr Heb 6:4–6; 10:26, 27.)

Exempel:
1 Mos 3:12
” Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt."

Adam och Eva kunde inte få nytta av lösen.
Den mosaiska lagen innehöll följande principer angående en uppsåtlig mördare: Ni skall inte ta emot någon lösen för en mördares själ som förtjänar att dö.” (4 Moseboken 35.31)
Det är uppenbart att Adam och Eva förtjänade att dö på grund av att de av fri vilja och avsiktligt varit olydiga mot Gud, skyllda han på Gud att han syndade. "kvinnan som du gav mig ...."..
De förlorade därigenom möjligheten till evigt liv.



Deras synder var oförlåtliga
Den synd som vissa av de judiska religiösa ledare, som motstod Jesus, begick var faktiskt uppsåtlig och därför oförlåtlig.
Dessa präster såg Guds heliga ande i verksamhet genom Jesus, när han utförde underverk och det som var gott, men ändå sade de att hans förmåga kom från Beelsebub, dvs. Satan, Djävulen. De syndade med full vetskap om att det obestridligen var Guds ande som hade verkat. De begick således oförlåtlig synd, för Jesus sade: "Vemhelst som talar mot den heliga anden, det skall inte förlåtas honom, nej, varken i denna tingens ordning eller i den som skall komma." - Matteus 12:22-32.


Judas Iskariots synd var också oförlåtlig.
När han uppsåtligt och överlagt förrådde Jesus, nådde hans oärliga och skrymtaktiga bana sin kulmen.
När Judas, till exempel, såg Maria smörja Jesus med kostsam olja, frågade han: "Hur kom det sig att den här välluktande oljan inte såldes för tre hundra denarer och gavs åt de fattiga?"

Aposteln Johannes tillade: "Men detta sade han [Judas] inte därför att han bekymrade sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och hade kassaskrinet och brukade bära bort de pengar som lades i det." Inte långt därefter förrådde Judas Jesus för 30 silvermynt.
(Johannes 12: 1-6; Matteus 26:6-16)

Det är sant att Judas kände samvetskval och begick självmord. (Matteus 27:1-5)
Men han blev inte förlåten, eftersom den själviska bana han överlagt och orubbligt hade följt och den svekfulla handling han begått återspeglade hans synd mot den heliga anden.
Hur passande var det inte att Jesus kallade Judas "tillintetgörelsens son"! - Johannes 17:12; Markus 3:29; 14:21
Ref Bibeln Guds ord