Lyckligt liv till sista kvarten

Har funderat på hur man ska bedöma om ett liv varit lyckligt i ett specialfall. Låt säga att man lever i 80 år och lever ett oerhört lyckligt liv ända fram tills sista dagen och sista kvarten, då man får veta att alla ens nära och kära dött och allt man arbetat för hela livet rasat samman. En kvart senare dör man av en hjärtattack pga sorgen.

Nu är frågan: ska man säga att det varit ett lyckligt liv? 99,999999% av livet har ändå varit genomlyckligt, så på ett sätt så har det ju varit det. Men å andra sidan, hela livet är ju bortkastat på ett sätt.

Vad är er åsikt? Om ni tycker att det varit ett lyckligt liv, skulle ni då själva kunna tänka er att leva ett sådant liv (om man antar att man hade ett val)? Och skulle det egentligen gjort någon skillnad om personen hade dött innan han/hon fick reda på nyheten? Livet hade ju varit lika bortkastat ändå, kan man tycka.

Tja, gamlingen skulle i så fall i alla fall fått tillfälle att dö med ett leende på läpparna.

Vad är ett lyckligt liv? Säkert kan man ställa upp en massa kriterier, vilka i och för sig inte behöver vara dåliga.
Jag har tänkt saken lite djupare. Vi är skapade till gemenskap med Gud. Denna längtan finns i varje människa, även om många kan undantränga och bedöva denna längtan på många sätt.
Hur vore detta svar: Den verkliga lyckan uppnås, när man lever i fullständig harmoni med Gud, med sina medmänniskor och med sig själv.
I det praktiska livet mitt i vardagens alla problem kan detta förefalla som en utopi.
Men något av denna lycka kan vi få uppleva trots allt detta. Mera om detta på mina sidor: http://www.nic.fi/~jlindell

Om ens lycka kan tas ifrån en så lätt så tror jag inte man varit lycklig från början. Har man varit lycklig tillsammans med sina nära så försvinner ju inte det för att de dör? Och har man uträttat saker man är stolt över så försvinner ju inte det bara för att pengar/ära försvinner. Tycker det låter som ett väldigt omvänt resonemang.



Har inte du blivit bannlyst än? Och då menar jag i ordets orginalbemärkelse.

Hotellägare m.fl i Phuket och Banda Aceh skulle möjligen se annorlunda på det. De har inte mycket kvar att leva för idag, misstänker jag. Skulle tro att de ser på sina liv som bortkastade, oavsett hur lyckliga de varit tidigare. Men det är bara en gissning, jag vet inte, det var därför jag frågade.

Att de inte har mycket att leva för idag negerar ju inte nödvändigtvis deras tidigare lycka och att den på något sätt skulle vara 'bortkastad'. Återigen förstår jag inte ditt resonemang med "att hela livet skulle vara bortkastat".

Tvärtom så värderar de nog sitt tidigare liv högre nu, och är glada för all den lyckliga tid de fick?

Man lever i nuet och för nuet eller för framtiden. Man kan visserligen tänka tillbaka på en massa glada minnen, men just i denna situationen är de kanske inte särskilt tröstande. Dessutom, sådana reflektioner skapar ofta en deprimerande "Detvarbättreförr-känsla".

Finns andra faktorer som kan spela in, t.ex. om han var tvivelselös religiös.

Man är ett ord som ofta borde bytas ut till jag!