2013-04-01, 03:38
#25
Citat:
Ursprungligen postat av Slasktomtetask
Är mellan 20-25. Har ett bra välbetalt jobb, ser enligt många väldigt bra ut och är en trevlig och social person.
Men de är mycket skit under ytan.. Har knarkat sedan jag var 14-15. Dem senaste 5-6 åren har det varit tyngre opiater och opioider men blandmissbruket har alltid hängt med. Allt från psykadelier till amfetamin har sporadiskt intagits oansvarigt och hämningslöst.
En vanlig dag brukar se ut ungefär såhär: Jag vaknar mellan 04.30-05.30, åker till jobbet och arbetar hårt, med mycket nöjda kunder och medarbetare som resultat av detta.
När jag kommer hem intar jag 8mg buprenorfin (Subutex), dricker ca 1 l. vin samt röker en hel del cannabis. Har jag andra droger hemma så slinker även dem med i kombinationen. Ofta amfetamin/metamfetamin följt av några roppar.
Mitt kärleksliv är mer eller mindre helt obefintligt. Har relativt nyligen avslutat ett 3 års långt förhållande, otrogen manipulativ slyna som krossade en stor del av både mig och mitt hopp om ett ärligt förhållande byggt på förtroende samt ett nyktert liv.
Detta är långt ifrån hela min livshistoria. Jag har mycket skit i bagaget som jag även sökt hjälp för, dessvärre utan större resultat.
För tillfället känns allt en smula meningslöst. Kärleken har alltid varit det som hållit lågan vid liv, men jag är så less på alla falska människor, alla lögner och all egoism jag upplevt.
Jag undrar, vart finner man styrkan att fortsätta? rättpsykiatrin i Sverige är ett skämt. Lika så missbruksvården. Även om jag vill ha hjälp så kan jag inte få den. Ska jag ens komma in på något substitutionsprogram måste jag vara dokumenterad heroinist sen flera år. Men inom sjukvården i stockholmsläns landsting och i samhällets ögon har jag ju inga problem... (på pappret).
Är det fler som känner igen sig i min situation? Har ni varit med om liknande och hur har ni gått vidare? Ni som varit tyngre missbrukare med högt uppsatta jobb, hur länge kunde ni hålla fasaden uppe innan allt fallerade?
Finns de någonstans att vända sig för att prata ut om sånt här och bakomliggande problem- borträknat dem välkända statliga instanserna.
Mvh/ slasken
Men de är mycket skit under ytan.. Har knarkat sedan jag var 14-15. Dem senaste 5-6 åren har det varit tyngre opiater och opioider men blandmissbruket har alltid hängt med. Allt från psykadelier till amfetamin har sporadiskt intagits oansvarigt och hämningslöst.
En vanlig dag brukar se ut ungefär såhär: Jag vaknar mellan 04.30-05.30, åker till jobbet och arbetar hårt, med mycket nöjda kunder och medarbetare som resultat av detta.
När jag kommer hem intar jag 8mg buprenorfin (Subutex), dricker ca 1 l. vin samt röker en hel del cannabis. Har jag andra droger hemma så slinker även dem med i kombinationen. Ofta amfetamin/metamfetamin följt av några roppar.
Mitt kärleksliv är mer eller mindre helt obefintligt. Har relativt nyligen avslutat ett 3 års långt förhållande, otrogen manipulativ slyna som krossade en stor del av både mig och mitt hopp om ett ärligt förhållande byggt på förtroende samt ett nyktert liv.
Detta är långt ifrån hela min livshistoria. Jag har mycket skit i bagaget som jag även sökt hjälp för, dessvärre utan större resultat.
För tillfället känns allt en smula meningslöst. Kärleken har alltid varit det som hållit lågan vid liv, men jag är så less på alla falska människor, alla lögner och all egoism jag upplevt.
Jag undrar, vart finner man styrkan att fortsätta? rättpsykiatrin i Sverige är ett skämt. Lika så missbruksvården. Även om jag vill ha hjälp så kan jag inte få den. Ska jag ens komma in på något substitutionsprogram måste jag vara dokumenterad heroinist sen flera år. Men inom sjukvården i stockholmsläns landsting och i samhällets ögon har jag ju inga problem... (på pappret).
Är det fler som känner igen sig i min situation? Har ni varit med om liknande och hur har ni gått vidare? Ni som varit tyngre missbrukare med högt uppsatta jobb, hur länge kunde ni hålla fasaden uppe innan allt fallerade?
Finns de någonstans att vända sig för att prata ut om sånt här och bakomliggande problem- borträknat dem välkända statliga instanserna.
Mvh/ slasken
Jag känner lätt igen det där. Är yngre än dig, men har missbrukat det mesta under en 5-årsperiod. Jag gick i skolan, och jobbade på somrarna. Jag har haft en sån ofantlig tur som har gjort att jag klarade att hålla på sålänge. Med vissa skådespelartalanger var det inga problem sålänge jag var nykter dagtid, eller inte hade AT sen natten innan. Ser man inte sliten ut kan man lura vem som helst. Finns ett enormt mörkertal missbrukare i Sverige som aldrig åker dit, har ett stilat yttre och relationer som håller. Det är dock få som har den turen, och för mig föll fasaden när jag själv erkände inför mig själv att jag hade ett jävligt stort problem. Det var inte förens jag hörde dagligen av mina vänner att jag höll på att knarka ihjäl mig på fritiden, och min pojkvän dumpade mig, som jag fattade.
Du kan, utan att åka fast eller med större ansträngning, söka upp mve och se vad dem har att erbjuda. Trodde också dem var skit, tills jag gick dit frivilligt efter min insikt och bad om hjälp. Jag visste att jag inte skulle palla klara mig igenom allt ensam. Om ingen trodde jag skulle klara det, varför skulle jag själv tro det? Behövde stöd helt enkelt.
Finns ofta möjlighet till din egen "mentor" beroende på din ålder. Mellan 18-21 (eller om det var 23) gäller det här där jag bor iallafall. Min mentor jobbar helger för mig, jag kan ringa henne mitt i natten och be om hjälp så kommer hon direkt, man får en sån schysst relation till den som hjälper och stöttar en att det är sjukt. Undersök om det kan vara din grej, eller kanske finna något du måste kämpa för att nå.
