Citat:
Ursprungligen postat av
kanintevaraettvis
du kanske tänker att ditt användarnamn inte säger eller ska säga något om dig, kan man nästan tro, jag vill inte påstå vad jag tror andra tänker om det, eller vad jag tänker om det. Du kanske ser att det finns länk till en video under låttexten, men fortsätt du, tänk kring barnboken och tv-serien.
Mitt användarnamn är fullständigt rimligt i sammanhanget faktiskt.
Klänningen syftar givetvis till kläderna, precis som kostymerna, till programmet. Skumläser boken och orkar inte läsa den för att se om det finns mer saker. TV-n i Kents video återberättar såklart om hur viktigt TVn är i sammanhanget. Klassiskt och uttjatat, jag vet. Hur många som helst som gjort liknande videor. Kostymen är såklart en metafor. Sedan kan man fantisera ihop alla möjliga saker fritt om vi hävdar att tråden skulle vara "sann". Drogpsykotiskt svammel från en psykiatripatient. Nonsens.
Då kan man skita i att söka vidare efter andra symboliska värden inbakat i texten och hitta på egna förklaringar.
Kostymen är artisten på scenen, en image, en fasad och som ändå struntar i att duscha inför nästa framträdande eftersom dagarna är förväxlande lika och genom att ljuga vid frågor kan man skynda ifrån något inom en själv. Man behöver inte stanna kvar där vid sitt illamående men känslan av ensamhet är enorm och en önskan om att räddas ur den och det som är ont. Det onda som blåser på månen. Det onda som blåser omkring en.
Kents texter handlar väldigt mycket om att knarka TV. Lyssnade mycket på dem förr och tolkade då det bara ur alla känslor av att vara i eller medberoende till, missbruk och psykisk ohälsa. Aldrig läst några intervjuer eller forskat i texterna. De är som skapade för att beskriva missbruk och psykisk ohälsa. Det är nyligen jag insett att de också (det innan var ju mina egna tolkningar utan att jag brydde mig om att dubbelkolla) handlar om populärkulturell konsumtion.