Citat:
Jag ser om Band of Brothers nu, efter att inte ha sett den som säg sextonåring för runt åtta år sedan. Då tyckte jag att den var svinbra, men såhär efter en andra genomtittning tycker jag inte att den är sådär jättebra. Den är förvisso mycket bättre än genomsnittet av struntserier, men krymper i jämförelse med andra jättar som Mad Men, Sopranos, The Wire med flera.
Den har en del påtagliga svagheter som gör att det inte håller hela vägen. Framförallt följs den av avsaknad på utvecklade och intressanta karaktärer. De flesta karaktärer är rätt tunna och min upplevelse är att tittaren inte får komma dem särskilt nära egentligen, och jag vet inte ens om de är tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja komma dem nära (förvisso är alla människor intressanta i egen rätt). Det är förstås inte rättvist att jämföra Band of Brothers med typ The Wire, som spänner över så mycket fler avsnitt. BOB har helt enkelt, i jämförelse med de andra nämnda storserierna, inte lika mycket tid på sig att skapa ett utvecklat persongalleri. Trots detta förbehåll ser jag det som en svaghet i serien. Det finns sympatiska karaktärer, som man känner med, men inga vars själsliv förbryllar en, eller som lockar en till närmare eftertanke.
Mot detta kan man invända att BOB inte är en sådan serie som syftar till att läsaren ska lockas till begrundande över rollfigurernas själsliv på det sättet som t ex Mad Men eller The Sopranos helt uppenbart har sådana syftningar. I stället, så kan en invändning mot mitt resonemang lyda, är det en serie som inte främst vill skildra enskilda personer inre, utan själva kriget och de yttre – inte inre – svårigheter som de som deltar i det drabbas av det – vi får se vårt Easy Company frysa, hungra, våndas osv. Detta är seriens styrka, tycker jag, dvs hur väl den skildrar krigets mångskiktade väsen och vad kriget gör med människor och med en gemenskap. Vi får se krigets hemska sidor, liksom vi också får se hur kriget, trots att det vållar så mycket död, förstörelse och sorg, också föder stora och goda sidor i människor. I kriget sätts en människans personlighet och förmåga på sin spets. Vi får se soldater i tittarens kära Easy Company utföra rena hjältedåd för att skydda varandra, rädda någon som hamnat avsides eller hamnat innanför fiendens gränser. Vi får se hur en ur kompaniet som fått en allvarlig skada i benet (efter en granat eller något sådant minns jag det som) säger nej till att få morfin eftersom han vet att det råder brist på morfin i kompaniet och uthärdar sin egen smärta för att någon bättre behövande ska få det tillgodo. Kriget framkallar alla dessa möjligheter för människor att visa sig på sina bästa, liksom på sina sämsta, sidor och allt detta skildrar BOB mycket väl.
Ja, jag vet inte vad mitt samlade omdöme egentligen blir...
Den har en del påtagliga svagheter som gör att det inte håller hela vägen. Framförallt följs den av avsaknad på utvecklade och intressanta karaktärer. De flesta karaktärer är rätt tunna och min upplevelse är att tittaren inte får komma dem särskilt nära egentligen, och jag vet inte ens om de är tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja komma dem nära (förvisso är alla människor intressanta i egen rätt). Det är förstås inte rättvist att jämföra Band of Brothers med typ The Wire, som spänner över så mycket fler avsnitt. BOB har helt enkelt, i jämförelse med de andra nämnda storserierna, inte lika mycket tid på sig att skapa ett utvecklat persongalleri. Trots detta förbehåll ser jag det som en svaghet i serien. Det finns sympatiska karaktärer, som man känner med, men inga vars själsliv förbryllar en, eller som lockar en till närmare eftertanke.
Mot detta kan man invända att BOB inte är en sådan serie som syftar till att läsaren ska lockas till begrundande över rollfigurernas själsliv på det sättet som t ex Mad Men eller The Sopranos helt uppenbart har sådana syftningar. I stället, så kan en invändning mot mitt resonemang lyda, är det en serie som inte främst vill skildra enskilda personer inre, utan själva kriget och de yttre – inte inre – svårigheter som de som deltar i det drabbas av det – vi får se vårt Easy Company frysa, hungra, våndas osv. Detta är seriens styrka, tycker jag, dvs hur väl den skildrar krigets mångskiktade väsen och vad kriget gör med människor och med en gemenskap. Vi får se krigets hemska sidor, liksom vi också får se hur kriget, trots att det vållar så mycket död, förstörelse och sorg, också föder stora och goda sidor i människor. I kriget sätts en människans personlighet och förmåga på sin spets. Vi får se soldater i tittarens kära Easy Company utföra rena hjältedåd för att skydda varandra, rädda någon som hamnat avsides eller hamnat innanför fiendens gränser. Vi får se hur en ur kompaniet som fått en allvarlig skada i benet (efter en granat eller något sådant minns jag det som) säger nej till att få morfin eftersom han vet att det råder brist på morfin i kompaniet och uthärdar sin egen smärta för att någon bättre behövande ska få det tillgodo. Kriget framkallar alla dessa möjligheter för människor att visa sig på sina bästa, liksom på sina sämsta, sidor och allt detta skildrar BOB mycket väl.
Ja, jag vet inte vad mitt samlade omdöme egentligen blir...
Hur kan man ens jämföra en MINI-serie som BoB med serier som fått chansen att pågå i flera år? Herregud