Kvävd av media & kan jag bli helt fri från depression?

Förmodar att majoriteten av människorna känner sig missnöjda med sina kroppar, psyken osv, listan kan göras lång. Många av oss har tagits ifrån vår mänskliga essens och ersatts med illusioner av vad som genererar lycka, vad vi ska eftersträva för att må bra, hur vi ska vara för att bli älskade osv. När sanningen för mig tycks ligga i att vi aldrig riktigt lyckas fly den här tomma vardagen.

Själv tillhör jag en av de som ser ganska bra ut, men som skämts över mitt psykiska välmående tidigare och detta under en lång period. Idag har jag tagit mig mil i avstånd från den platsen jag började. Till att faktiskt acceptera och även "kommit ut ur garderoben" med att jag är fullständigt galen. Aldrig tidigare har jag känt en sådan befrielse när jag äntligen brutit den här tunga kedjan som under flera år hållit mig fast, försatt mig i social fobi och diverse andra tillstånd av rent och skärt självförakt. Jag anser mig inte frisk, jag anser dock att jag avskaffat den här friska etiketten och lever ut mitt psycho, trots den sociala pressen jag länge känt att jag inte riktigt orkat med att hantera. Jag har mött motstånd i denna kampen att få leva fritt. Men också kärlek av de förstående och de som suttit/sitter i samma situation.

All min rädsla är idag omvandlad till ren kärlek till de som har de svårt och jag har blivit en mycket mer genuin och omtänksam människa. En som reflekterar över hur jag kan göra världen till en bättre plats inte bara för mig utan även för andra som bor på denna planeten. Dag in och dag ut tänker jag för att få ännu en pusselbit på plats så att jag kan utvecklas i rätt riktning.

Än idag pågår också kampen för att bryta ner alla skönhetsideal som tär in i de djupaste regionerna av min själ och sliter upp gamla sår som får mig att känna mig totalt värdelös, oduglig, osmart m.m. Vissa dagar känner jag att dessa känslor döljer min identitet, berövar mig min energi och tröttar ut mig totalt. Jag orkar inget och inget är längre kul.

Idag känner jag att jag har en pendlande självkänsla. Vissa dagar är den bra, andra är den helt ok eller rätt dålig. Jag är bara 23 år nu och har väl ett helt liv framför mig där vad som helst kan uppstå, en dag kanske jag mår mycket bättre. Men jag kan aldrig riktigt sluta undra om man verkligen blir helt och hållet fri från en depression. Hur länge ska man behöva kämpa när ens insida är täckt av så många ärr att det känns fysiskt? Ikväll hade det varit skönt att gråta ut, men det går inte heller. Jag är helt tom och mår skitdåligt.

Bli man någonsin helt fri från en långvarig depression eller kan den liksom sätta sig kroniskt? Går alla runt så här? Jag har fått bekräftat av en läkare för ett tag sen att jag har en förhöjd sårbarhet mot vissa situationer, att jag då och då förlorar min förmåga att resonera och tror att folk ser mig på negativa sätt osv. Kan dessa ärr blekna med tiden?

Tacksam för alla svar.

Vissa människor är känsligare än andra. De har helt enkelt inte samma tolerans för motgångar som andra.

Däremot kan alla bli tuffare och bättre på att hantera situationer. Du kanske inte blir lika beslutsam och tuff som en genuin ledartyp som är fostrad och danad till att bli just ledare, men du kan se till att på olika sätt stärka dina svagheter, antingen genom insikt eller med olika metoder (måhända KBT).

Depressioner kan jag tänka mig att de kan bli kroniska. Säg att du är strax över de 20 då du insjuknar och lever i den i flera år. Genom att inte ta tillvara på de åren så missar du en chans till studier eller arbete. Du kanske inte umgås med vänner och saknar det sociala och därigenom känner dig isolerad. Du tar igen detta i senare år och studerar men känner ingen samhörighet med dina yngre studiekamrater. Studierna går dåligt och du lägger ned dem. Tidigare hade du ditt utseende att leva på. När du är 35-40 så inser du att du inte i lika stor utsträckning kan använda dig av det längre. Du blir än mer deprimerad.

Depressioner kan alltså leda till avsevärt sämre livskvalitet och obehandlade sådana kan lätt då dig att göra val (att inte välja är också ett val) som kan komma att förfölja dig lång tid framöver.

När jag var barn så omgavs jag av bittra människor. Jag fick inte vara glad för då är jag inte lojal. Mina föräldrar tvingade mig att inte bara tycka och tänka vad de ville, jag skulle också känna enligt deras ramar och där ligger det mest sjuka. När ens föräldrar går statens ärenden och inte prioriterar samförstånd och ärlighet inför sina barn.

Folk älskar att trycka ner andra, speciellt i grupp, de är så det är och det är så det alltid kommer vara. Ursäkta att jag skriver helt random för jag orkar inte längre bry mig regler.

Jag är 25. Det är under de senare åren som jag faktisk kan gråta nästan när jag vill. Jag lyssnar på ett piano-stycke, annan musik, något citat från en filosof, ser en film-scen ect.

Jag tror du måste lära dig att hata för annars kommer du bli ett offer.

Svar: Om du lever i samma typ av samhälle som du blev deprimerad i så kommer de blåa känslorna alltid vara där mer eller mindre. Du kan förvisso handskas med dem på bättre sätt.
Nej, de flesta går inte runt och grubblar som du, de är för korkade för det.
Vad är det för ärr? Missade år?