2012-10-23, 22:41
#1
Egentligen är topic lite missvisande, det enda jag faktiskt har är OCD i kombination med utmattningsdepression. Tyvärr har inte min hjärna riktigt hunnit ikapp insikten om att 12(!) olika läkarutlåtanden med samma resultat talar mer för just de fastställda diagnoserna än något annat.
Jag skäms fruktansvärt över hur mycket energi läkare har fått slösa på mina "påhittade" symptom, men tyvärr har psykiatrin inte hela tiden varit till min fördel. Med det menar jag att man har kostat på mig en massa onödiga undersökningar trots att de har varit övertygade om att det enda felet jag faktiskt har sitter i min hjärna (vilket ironiskt nog är det jag oroar mig över allt som oftast).
Jag går nu på Sertralin (250mg) och en rad andra roliga psykofarmaka, men inget verkar bita på mig. Varje dag är den andra lik, i viss mån i alla fall (sjukdomarna varierar friskt). Minsta lilla fel övertolkar jag till att jag har någon av alla hemska nervsjukdomar som finns där ute. Nu för stunden är det Parkinsons som har fastnat, mycket på grund av att jag upplever att jag svänger mindre med min högerarm än med min vänstra.
Saken blir inte bättre av att jag sedan tidigare lider av en rad funktionella symptom (ångestrelaterat med största sannolikhet). Det jag vill få ut av den här tråden är egentligen råd om hur man lär sig att hantera extrem hypokondri. Någon som har något tips?
Hela situationen har försatt mig i ett läge där jag inte bryr mig ett smack om jag lever eller dör, jag känner mig på gränsen till apatisk och kan inte längre glädjas åt någonting (tänker hela tiden att jag inte ska glädjas för jag har trots allt Parkinsons, MS eller vad fan det nu kan vara för stunden).
Jag skäms fruktansvärt över hur mycket energi läkare har fått slösa på mina "påhittade" symptom, men tyvärr har psykiatrin inte hela tiden varit till min fördel. Med det menar jag att man har kostat på mig en massa onödiga undersökningar trots att de har varit övertygade om att det enda felet jag faktiskt har sitter i min hjärna (vilket ironiskt nog är det jag oroar mig över allt som oftast).
Jag går nu på Sertralin (250mg) och en rad andra roliga psykofarmaka, men inget verkar bita på mig. Varje dag är den andra lik, i viss mån i alla fall (sjukdomarna varierar friskt). Minsta lilla fel övertolkar jag till att jag har någon av alla hemska nervsjukdomar som finns där ute. Nu för stunden är det Parkinsons som har fastnat, mycket på grund av att jag upplever att jag svänger mindre med min högerarm än med min vänstra.
Saken blir inte bättre av att jag sedan tidigare lider av en rad funktionella symptom (ångestrelaterat med största sannolikhet). Det jag vill få ut av den här tråden är egentligen råd om hur man lär sig att hantera extrem hypokondri. Någon som har något tips?
Hela situationen har försatt mig i ett läge där jag inte bryr mig ett smack om jag lever eller dör, jag känner mig på gränsen till apatisk och kan inte längre glädjas åt någonting (tänker hela tiden att jag inte ska glädjas för jag har trots allt Parkinsons, MS eller vad fan det nu kan vara för stunden).