Ge mig gärna råd.. borderline-flickvän

Det låter ju Inge kul:/ har gett allt från mitt hjärta de senast dagarna, blommor, spelat in låtar på guran å skickar, utan svar:/ jag älskar fan denna personen, men hur kan hon säga från en vecka att hon älskar mig, nu vill hon vara ifred å skriker...

Det är inget fel på borderline-flickvänner om man läser på om borderline och undviker vissa saker, då är vi de bästa flickvännerna, och hör sen!

Det är inget fel på borderline-flickvänner om man läser på om borderline och undviker vissa saker, då är vi de bästa flickvännerna, och hör sen!

Nej, det är ni inte.

Så länge man okritiskt bara "stöttar" en Borderline-person så går det att samverka med henne. Men så fort man börjar lyfta kritik så startar problemen. Behovet hos någon med BPD är avgrundsdjupt och tillslut är man som anhörig helt dränerad på energi, i många fall utan att förstå vad som hände.
Förmågan hos dessa att flytta skuld och fokus på det som inträffar är enorm.

Om du med "undviker vissa saker" menar att aldrig kritisera, ja vad skapar man hos sig själv då?

Hejsan...

Ska försöka förklara mitt problem relativt kort,
Har nu lyckats med bedriften att samla på mig mitt andra raka förhållande som har gått åt helvete tack vare psykiskt instabil partner..
Det första förhållandet varade ca 2 år, var tillsammans med flickvän som hade problem sedan tidigare/barndom, (lång historia) bla pga av trasslig uppväxt, dålig relation till psyksjuk-mor och frånvarande far.
Givetvis påverkade det henne, och hon klarade ej av att ha ett "vuxet" förhållande, och mådde givetvis skit långa perioder, vi separerade till slut med följd som ovänner pga av lögner och svek mm

Denna relation tärde otroligt mycket på mig efter det hade tagit slut, mer än jag någonsin kunde ana, (dels pga att jag investerade mycket "av mig själv" i relationen) men tillslut kom jag över det och med tiden glömde jag och gick vidare...
Träffade diverse konstiga tjejer (av någon jävla anledning) men det blev ingen längre relation utan mest dejtande..

Efter en tid träffade jag faktiskt en ny flickvän, trodde att jag äntligen hittat rätt, vi umgicks mycket intensivt till en början, mest för att hon ville det, började dock redan här ana oråd, men blåögd som jag är... blundade och var nykär..
Gjorde klart för henne tidigt att jag endast ville skapa en relation med en stabil människa(som är trygg i sig själv) pga mina dåliga erfarenheter sedan tidigare!
Andra saker började dyka upp, hon berättade att hon gick i terapi osv. hon gick oxå på anti-depp
(vilket ioförsig inte är helt ovanligt i dagens samhälle) hon hade dålig självkänsla mm..
Men jag tänkte "ingen människa är perfekt"

allt eftersom tiden gick började jag dock misstänka något annat, hennes utbrott blev fler, ologiska, oprovocerade, hon var nojjig över små saker, extremt kontrollerande, sömnproblem, konstant stressad, intensiv, svartsjuk utan anledning.. separationsångest, mm
hon var oxå sjävdestruktiv i många avseenden, tog mycket piller, onormal alkoholkonsumtion(dricker nästan varje dag), hon ljög mycket, både för mig och sina nära och kära..

Måste tillläggas att hon mellan dessa stunder/personlighetsdrag är världens underbaraste, säger att jag är den enda/livskärlek osv, och bara vill mig väl , vilket jag innerst inne vet att hon vill !
Efter ett år in i förhållandet bestämde jag själv att kolla upp vad det var för "fel" på henne, efter 10 min letande på internet, kom jag fram till att det var Borderline/ något som jag bara hört talas om tidigare.. (det här hade varken hon, hennes tidigare terapeut eller hennes närmsta omgivning aldrig brytt sig om att kolla upp)
Det tog inte lång tid innan hon kom in på en riktigt psyk.vård med leg psykolog och har nu utretts ordentligt, och hon är nu en sk. bekräftad-borderline.

Vi har pratat om det många ggr, hon säger att hon kämpar och har det svårt, vilket jag givetvis vet och tror på, har sagt att jag ska ge henne tid att bli bättre, men nu verkar det som tiden har runnit ut, är trött på att ständigt göra slut och bli tillsammans igen, hon ljuger en del fortfarande, och dricker tyvärr när jag inte är med!
Trots mina känslor jag har kvar så har jag nu troligen kommit till insikten, att det inte är värt att vänta på att en människa ska bli friskförklarad, borderline verkar vara hopplöst..

Vad säger ni? Har ni vart med om något liknande? Någon som har en positiv historia om BL ?
Det mesta på internet är tyvärr negativt om den här sortens problem..

Jag har diagnotiserad borderline, och tyvärr så tror jag att i dom flesta (inte alla) fallen känner bdearen att den har all rätt att beté sig illa och skylla på sjukdomen. Varför? För att det är lättare än att stå till svars för beteendet om det gång på gång upprepas. Innan jag vart diagnotiserad med Borderline så kunde jag bättre kontrollera mina nycker som jag fick. För det är helt enkelt inte ok att behandla andra hur som helst, och man känner ju faktiskt själv (bdeare eller inte) om tankarna man har är "onormala" och "fel". En tid efter jag fick min sjukdom på papper så började jag utnyttja detta (synd men sant) för det stog ju på PAPPER att jag var sjuk och det var på dessa vis den yttrar sig! En ursäkt för mitt f*ttiga beteende. Tillslut så sjönk det in vad jag höll på med, och jag tog mig i kragen. Och ett tips till alla andra bdeare, säger din hjärna till dig att springa t.e.x så stå kvar. Du måste kämpa emot alla dina impulser, och lära dig skilja på borderline-tankar och normala. Mitt liv (och alla närståendes som jag tackar gud att jag har kvar) har fått ett "normalt" liv, tack vare att jag går emot varje sjuk tanke och vänder på den till något positivt ex. negativ tanke: Han kommer lämna mig!! positiv tanke: Jag har någon som älskar mig och vill vara med mig annars skulle han inte vara här.