Citat:
Ursprungligen postat av filofax
Hade ett samtal med min sambo igår om att tro gott om främmande människor. Han gör det inte i tillräcklig utsträckning, ansåg jag.
Här är en tjej, totalt gränslös i sin destruktivitet, och hur får hon svar? Etter värre. Totalt gränslöst. Ni skulle kunna välja att inte skriva alls, att skriva för att hjälpa, försöka förstå, men vad väljer ni? Gränslöst.
Vad synd. Och vad trist att min sambo alltid ska veta lite bättre.
Jag har föreslagit henne att byta namn, färga håret och bara stänga ned sina bloggar och börja om på nytt med ett vanligt vardagsliv. Hon är inte känd för något annat än det bisarra i sina bloggar, så det skulle göra henne gott och inte vara särskilt svårt, hon lär rätt fort vara glömd. Och dagen efter att jag skrivit det så skrev hon i bloggen att hon ska byta namn. Dock skrev hon dagen därpå att det bara var ett skämt och en urlöjlig och korkad idé.
Ett av henne stora bekymmer är att hon vill just "provicera", hon har blivit beroende av det som jag ser det, därför blir hon snarare motsträvig till alla förslag om hur hon kan förändra sitt liv. Hon är i mångt och mycket rent mentalt en trotsig treåring, en trotsig treåring som dessutom lider av syndromet: "även om jag går mot strömmen och gör precis tvärtemot vad mamma och pappa säger så är jag ändå inte nöjd". De flesta som har små barn känner igen syndromet: Barnet som skriker sig blå för att det vill ta på sig en viss tröja och när det väl får ta på sig tröjan, så kommer omedelbart nästa utbrott och barnet sliter av sig tröjan igen och gallskriker för att man satte på det tröjan och barnet har plötsligt ändrat sig och vill inte alls ha på sig tröjan och när man då tar av barnet tröjan så kommer ett tredje utbrott för barnet har ändrat sig
igen.
Samma typ av beteende har N. Hon får utbrott om att saker/beteenden är dumma, för att sedan göra det själv och få utbrott för att hon plötsligt inte alls tycker det är dumt att göra en viss sak och så håller det på.