Egodöden - hur går man vidare?

Är väldigt sugen på en svamptripp, men är rädd för just det här. Låter härligt på ett sätt, men inte om jag ska fungera i det samhälle som är idag. Är nog risk att man flummar iväg för långt då, kanske.
Väldigt bra skrivet iaf.

Jag hade en miljon tankar under allt detta, men tror jag sammanfattat det så gott jag kunnat. Jag började landa vid 2-tiden på natten, och jag gick och la mig vid 4. Jag var helt tagen av upplevelsen, och så otroligt utmattad mentalt, och euforin jag hade upplevt var helt borta; kvar var nu minnet av mina upptäckter och känslan av att ha varit på ett sätt innan trippen och nu vara på ett helt annat sätt. Jag var för trött för att analysera vidare just då, så jag gick och la mig.


Hela poängen med detta inlägg är att jag har ingen aning vad jag ska göra med den kunskap jag fått. Jag kan inte ens skriva "kunskap" trots att man har all rätt att vara skeptisk; men jag är helt oförmögen att ta denna upplevelse med en nypa salt och tänka att "ja men så är det när man tar svamp" - jag kan inte förklara det bättre än att det känns som att jag är en annan människa nu. Det är lika omöjligt för mig att glömma eller bortförklara detta som det vore för mig att glömma vad jag heter: det är en sån stor del av vem jag är nu.


Jag har haft olika grader av ångest i flera dagar, för jag vet inte vad jag ska göra av allt detta. Vad gör man när man är övertygad om att man inte finns? Jag känner det lite som att jag sakta blir galen för vart ska jag ta vägen nu? Jag är inte deprimerad, det är inte så jag menar, men det känns som att jag har sett andra sidan och vad fan gör jag här? Ska jag sitta och vänta och fylla mitt liv med så mycket jag bara kan, fast jag vet att det i slutändan inte gör någon skillnad då vi alla är ett med hela universum och varandra?

Det låter så flummigt. Jag är ingen flummare. Men jag känner mig naken, nästan nyfödd. Blottad och rädd, och jag har förstått att jag måste anpassa mig till allt detta för det känns inte längre som att jag är jag. När man accepterar att man är en del av något mycket större så faller alla murar, och egot, jaget, försvinner.


Jag visste inte ens om att begreppet "egodöd" existerade innan jag började leta efter andra som upplevt samma sak som jag, och även om jag kanske inte beskrivit det lika bra som andra så är det garanterat det jag varit med om. Det gick så djupt, och hela mitt liv är förändrat för alltid, och jag vet inte hur jag ska leva vidare med kunskapen. Så - flashbackare, är det fler som känt som jag? Som varit med om samma sak och som sen känts sig lika vilsna? Vad har ni för råd, tankar? Andra är förstås välkomna med input men kritik om hur jag skrev detta känns lite överflödigt: är inte hundra på att detta ens kvalificerar som en tripprapport, men det kändes fel att skriva detta någon annanstans.


Hur fortsätter man när ens ego blivit så gott som utrotat?

Jag hade en miljon tankar under allt detta, men tror jag sammanfattat det så gott jag kunnat. Jag började landa vid 2-tiden på natten, och jag gick och la mig vid 4. Jag var helt tagen av upplevelsen, och så otroligt utmattad mentalt, och euforin jag hade upplevt var helt borta; kvar var nu minnet av mina upptäckter och känslan av att ha varit på ett sätt innan trippen och nu vara på ett helt annat sätt. Jag var för trött för att analysera vidare just då, så jag gick och la mig.


Hela poängen med detta inlägg är att jag har ingen aning vad jag ska göra med den kunskap jag fått. Jag kan inte ens skriva "kunskap" trots att man har all rätt att vara skeptisk; men jag är helt oförmögen att ta denna upplevelse med en nypa salt och tänka att "ja men så är det när man tar svamp" - jag kan inte förklara det bättre än att det känns som att jag är en annan människa nu. Det är lika omöjligt för mig att glömma eller bortförklara detta som det vore för mig att glömma vad jag heter: det är en sån stor del av vem jag är nu.


Jag har haft olika grader av ångest i flera dagar, för jag vet inte vad jag ska göra av allt detta. Vad gör man när man är övertygad om att man inte finns? Jag känner det lite som att jag sakta blir galen för vart ska jag ta vägen nu? Jag är inte deprimerad, det är inte så jag menar, men det känns som att jag har sett andra sidan och vad fan gör jag här? Ska jag sitta och vänta och fylla mitt liv med så mycket jag bara kan, fast jag vet att det i slutändan inte gör någon skillnad då vi alla är ett med hela universum och varandra?

Det låter så flummigt. Jag är ingen flummare. Men jag känner mig naken, nästan nyfödd. Blottad och rädd, och jag har förstått att jag måste anpassa mig till allt detta för det känns inte längre som att jag är jag. När man accepterar att man är en del av något mycket större så faller alla murar, och egot, jaget, försvinner.


Jag visste inte ens om att begreppet "egodöd" existerade innan jag började leta efter andra som upplevt samma sak som jag, och även om jag kanske inte beskrivit det lika bra som andra så är det garanterat det jag varit med om. Det gick så djupt, och hela mitt liv är förändrat för alltid, och jag vet inte hur jag ska leva vidare med kunskapen. Så - flashbackare, är det fler som känt som jag? Som varit med om samma sak och som sen känts sig lika vilsna? Vad har ni för råd, tankar? Andra är förstås välkomna med input men kritik om hur jag skrev detta känns lite överflödigt: är inte hundra på att detta ens kvalificerar som en tripprapport, men det kändes fel att skriva detta någon annanstans.


Hur fortsätter man när ens ego blivit så gott som utrotat?

Så då har ni varit Där - närmare den Skapande Kraften än någonsin förut, när egots murar rasat.
Ni har fått samma uppmaning som de andra som nått dit: Gå ut och sprid Ljus!

Däri ligger utmaningen - att överföra det fantastiska ni såg bortom egots gränser till den materiella tillvaron.
Att följa den ursprungliga impulsen att skapa något riktigt vackert för de medmänniskor som ni nu vet i grund och botten är ett med er.

Försök inte att sätta ord på det - det går inte.
Även de bästa försöken stelnar med tiden till religion, och alltför mycket lidande har uppstått när folk tjafsar om vems beskrivning som är bäst...

LEV DET!

Lycka till!

...
Jag visste inte ens om att begreppet "egodöd" existerade innan jag började leta efter andra som upplevt samma sak som jag, och även om jag kanske inte beskrivit det lika bra som andra så är det garanterat det jag varit med om. Det gick så djupt, och hela mitt liv är förändrat för alltid, och jag vet inte hur jag ska leva vidare med kunskapen. Så - flashbackare, är det fler som känt som jag? Som varit med om samma sak och som sen känts sig lika vilsna? Vad har ni för råd, tankar? Andra är förstås välkomna med input men kritik om hur jag skrev detta känns lite överflödigt: är inte hundra på att detta ens kvalificerar som en tripprapport, men det kändes fel att skriva detta någon annanstans.

Hur fortsätter man när ens ego blivit så gott som utrotat?

Tripprapport

Om det är som du säger, att ditt ego verkligen blivit utrotat så kanske du kan tillägna ditt liv att hjälpa andra?