2012-10-14, 05:10
#1
Tänkte försöka mig på att skriva en rapport om en riktigt speciell erfarenhet av den gamla Spice-avarten "Genie". Detta hände när första generationen var laglig, med andra ord för uppskattningsvis 3-4 år sedan.
Lite annan info om min dåvarande situation kanske kan vara på sin plats:
Jag rökte dagligen, det mesta jag kom över, brunt inkluderat, gick på ganska hög dos Iktorivil och vansinnigt höga doser SNRI (Apoteket ville ibland inte lämna ut min medicin för att det var långt över rekommenderad dos. Mina pupiller var ständigt som stora svarta hål p.g.a. allt noradrenalin). Var ständigt påtänd, från morgonblosset till nattrökat, man skulle nog kunna påstå att jag nästan kedjerökte. Experimenterade en hel del med psykoaktiva växter också, eftersom det ännu inte var allmänt känt att cannabinoider hade tillsats i dessa fantastiska "rökelser". Skulle tro att jag testade de allra flesta som fanns att tillgå, blandade lite fram och tillbaka mellan olika sorter, bl.a. varvade jag med K2 rätt mycket också, eftersom jag alltid upplevde denna på ett annat sätt än övriga rätt snarlika. Förutom Genie. Har alltid tyckt att Genie var den trippigaste av de då tillgängliga rökmixarna.
Så till dagen då jag verkligen fick fog för denna min uppfattning om Genie:
Dagen förflöt ungefär som vanligt, jag och sambon tände jollarna på löpande band, medan jag till på köpet intog min medicin och varvade just denna dag med Wild Dagga, damiana och humle rätt friskt. Toleransen på rökmixarna var löjligt hög, och jag tyckte mig inte känna nämnvärt mycket av 0,7g i en ~1,3g-joint, rullad med tobak och damiana.
På kvällen ville sambon mysa lite och kolla på den inte helt obekanta filmen E.T.. Fine, tyckte jag, men då ville jag bannemig vara rejält stukad. Öste således på 0,9g Genie, rullade och blossade på. Det slog rätt fint, blev tung, trött och lätt euforisk, vi lade oss på madrassen på golvet och satte på filmen.
Det tog inte många minuter innan jag började bli ovanligt medveten om mitt rus. Jag kände det på ett sätt som inte var bekant, och tänkte hela tiden på att jag var påverkad, hur det kändes, oj titta där var E.T. Haha...eller? Plötsligt visste jag inte om jag tyckte saker var roligt eller inte, jag förstod inte sammanhanget, och plirade med allt jämnare mellanrum på min sambo, som dock helt obekymrat tittade på TV'n.
Efter ytterligare ett tag började jag darra rätt rejält, för att sedan övergå till att jag regelrätt skakade. Hjärtat försökte slå sig ut ur mitt bröst kändes det som, och blodet susade i öronen medan jag rejält stukad försökte minnas vad det var jag senast rökte och hur mycket, men jag kom inte fram till så mycket, för hjärnan hade bestämt sig för att dessa saker var irrelevanta, och att jag var nära att upptäcka Meningen Med Allt, jag såg för mitt inre hela universum och trodde mig veta exakt hur allt hängde ihop...nästan. Rädslan började smyga sig på, paniken kom tätt därefter, och min logiska sida försökte intala mig att jag bara fått en panik-attack (jag har panikångest diagnostiserad), vilket bara förvärrade situationen ännu mer eftersom jag började kämpa emot.
Jag försvann från verkligheten, verkligheten försvann från mig, jag visste inte om jag var vaken, om jag drömde, om jag kanske rentutav var död? Vem var jag? Vem var människan bredvid mig? Fanns människor över huvud taget? Vansinnet bara stegrade sig i mig, men jag var paralyserad, och blev lite ledsen av att min sambo - min livskamrat - som jag "visste" kunde känna allt jag kände och höra allt jag tänkte, inte försökte hjälpa mig. Varje gång jag ens blinkade så försvann jag ett steg längre bort från det "riktiga", som på något vis ändå föreföll alltför platt för att kunna befinna sig i över huvud taget. Ändå tordes jag inte släppa verkligheten och kasta mig ut i vad som nu drog i mig.
"Ööööhm..." fick jag fram till sambon som enligt mig totalt oförståeligt var helt oförstående inför min ynkliga kommentar. Det gick väl någon minut till.
"Du..." fortsatte jag, stakande ett ord i taget. "Du - måste - ta - på - mig. Nu. Så - att - jag - känner...att - jag - finns... Du - måste... Öhm" fick jag fram, medan jag stirrade på en bokhylla och min hjärna målade upp de värsta farhågorna över vad som kunde hända, där jag satt och skakade mitt i ett stort hänsynslöst universum, koncentrerat runt endast min egna kropp, men även sambons, då händer smekte mig oroligt över armarna och kom in i samma aura, samt drog ned mig mot den platta verkligheten igen, men bara vid friktion.
Hur länge detta höll på vet jag inte, men det kändes som en evighet, och hjärnan började sansa sig lite och tänka i mer materiella banor. Så kom jag till min fasa att tänka på min sambos Salvia, och fick för mig att jag rökt bortåt ett gram Salvia Divinorum x 5 istället för Genie; jag hade trots allt tänt jollen med stormtändare...och det var ganska mörkt i rummet när jag mekkade...jag skulle rent hypotetiskt kunna ha blandat ihop dem..."men då går det nog över snart".
Smärtsamt långsamt accepterade jag min ofrivilliga tripp, struntade i varför den infann sig och gillade läget så gott det gick. Försökte koncentrera mig på filmen istället, som visade sig ha kommit till delen då E.T. ska smugglas ut på Halloween.
Det konstiga var att TV'n inte var där. Jag såg filmen, men inte som film; E.T. sprang helt obekymrat omkring framför våra fötter, eller om det var så att vi var i filmen. Skit samma tänkte jag och skrattade faktiskt högt åt detta faktum. Ha - fan vi har E.T. i lägenheten! Sant eller inte, det var för mig ett konstaterat faktum som jag varken kunde eller ville göra något åt.
Jag dalade mer och mer under resten av filmen, och var mitt vanliga pårökta jag - om än något mer skakig och eftertänksam - när rullen var slut.
Vad som gick snett vet jag faktiskt inte. Bara att jag rökte smått oförlåtligt mycket Genie för ett tillfälle. Retrospektivt var det ganska berikande, och fick mig om inte annat att inse att aldrig igen försöka kämpa emot effekterna av droger...eller...?
Lite annan info om min dåvarande situation kanske kan vara på sin plats:
Jag rökte dagligen, det mesta jag kom över, brunt inkluderat, gick på ganska hög dos Iktorivil och vansinnigt höga doser SNRI (Apoteket ville ibland inte lämna ut min medicin för att det var långt över rekommenderad dos. Mina pupiller var ständigt som stora svarta hål p.g.a. allt noradrenalin). Var ständigt påtänd, från morgonblosset till nattrökat, man skulle nog kunna påstå att jag nästan kedjerökte. Experimenterade en hel del med psykoaktiva växter också, eftersom det ännu inte var allmänt känt att cannabinoider hade tillsats i dessa fantastiska "rökelser". Skulle tro att jag testade de allra flesta som fanns att tillgå, blandade lite fram och tillbaka mellan olika sorter, bl.a. varvade jag med K2 rätt mycket också, eftersom jag alltid upplevde denna på ett annat sätt än övriga rätt snarlika. Förutom Genie. Har alltid tyckt att Genie var den trippigaste av de då tillgängliga rökmixarna.
Så till dagen då jag verkligen fick fog för denna min uppfattning om Genie:
Dagen förflöt ungefär som vanligt, jag och sambon tände jollarna på löpande band, medan jag till på köpet intog min medicin och varvade just denna dag med Wild Dagga, damiana och humle rätt friskt. Toleransen på rökmixarna var löjligt hög, och jag tyckte mig inte känna nämnvärt mycket av 0,7g i en ~1,3g-joint, rullad med tobak och damiana.
På kvällen ville sambon mysa lite och kolla på den inte helt obekanta filmen E.T.. Fine, tyckte jag, men då ville jag bannemig vara rejält stukad. Öste således på 0,9g Genie, rullade och blossade på. Det slog rätt fint, blev tung, trött och lätt euforisk, vi lade oss på madrassen på golvet och satte på filmen.
Det tog inte många minuter innan jag började bli ovanligt medveten om mitt rus. Jag kände det på ett sätt som inte var bekant, och tänkte hela tiden på att jag var påverkad, hur det kändes, oj titta där var E.T. Haha...eller? Plötsligt visste jag inte om jag tyckte saker var roligt eller inte, jag förstod inte sammanhanget, och plirade med allt jämnare mellanrum på min sambo, som dock helt obekymrat tittade på TV'n.
Efter ytterligare ett tag började jag darra rätt rejält, för att sedan övergå till att jag regelrätt skakade. Hjärtat försökte slå sig ut ur mitt bröst kändes det som, och blodet susade i öronen medan jag rejält stukad försökte minnas vad det var jag senast rökte och hur mycket, men jag kom inte fram till så mycket, för hjärnan hade bestämt sig för att dessa saker var irrelevanta, och att jag var nära att upptäcka Meningen Med Allt, jag såg för mitt inre hela universum och trodde mig veta exakt hur allt hängde ihop...nästan. Rädslan började smyga sig på, paniken kom tätt därefter, och min logiska sida försökte intala mig att jag bara fått en panik-attack (jag har panikångest diagnostiserad), vilket bara förvärrade situationen ännu mer eftersom jag började kämpa emot.
Jag försvann från verkligheten, verkligheten försvann från mig, jag visste inte om jag var vaken, om jag drömde, om jag kanske rentutav var död? Vem var jag? Vem var människan bredvid mig? Fanns människor över huvud taget? Vansinnet bara stegrade sig i mig, men jag var paralyserad, och blev lite ledsen av att min sambo - min livskamrat - som jag "visste" kunde känna allt jag kände och höra allt jag tänkte, inte försökte hjälpa mig. Varje gång jag ens blinkade så försvann jag ett steg längre bort från det "riktiga", som på något vis ändå föreföll alltför platt för att kunna befinna sig i över huvud taget. Ändå tordes jag inte släppa verkligheten och kasta mig ut i vad som nu drog i mig.
"Ööööhm..." fick jag fram till sambon som enligt mig totalt oförståeligt var helt oförstående inför min ynkliga kommentar. Det gick väl någon minut till.
"Du..." fortsatte jag, stakande ett ord i taget. "Du - måste - ta - på - mig. Nu. Så - att - jag - känner...att - jag - finns... Du - måste... Öhm" fick jag fram, medan jag stirrade på en bokhylla och min hjärna målade upp de värsta farhågorna över vad som kunde hända, där jag satt och skakade mitt i ett stort hänsynslöst universum, koncentrerat runt endast min egna kropp, men även sambons, då händer smekte mig oroligt över armarna och kom in i samma aura, samt drog ned mig mot den platta verkligheten igen, men bara vid friktion.
Hur länge detta höll på vet jag inte, men det kändes som en evighet, och hjärnan började sansa sig lite och tänka i mer materiella banor. Så kom jag till min fasa att tänka på min sambos Salvia, och fick för mig att jag rökt bortåt ett gram Salvia Divinorum x 5 istället för Genie; jag hade trots allt tänt jollen med stormtändare...och det var ganska mörkt i rummet när jag mekkade...jag skulle rent hypotetiskt kunna ha blandat ihop dem..."men då går det nog över snart".
Smärtsamt långsamt accepterade jag min ofrivilliga tripp, struntade i varför den infann sig och gillade läget så gott det gick. Försökte koncentrera mig på filmen istället, som visade sig ha kommit till delen då E.T. ska smugglas ut på Halloween.
Det konstiga var att TV'n inte var där. Jag såg filmen, men inte som film; E.T. sprang helt obekymrat omkring framför våra fötter, eller om det var så att vi var i filmen. Skit samma tänkte jag och skrattade faktiskt högt åt detta faktum. Ha - fan vi har E.T. i lägenheten! Sant eller inte, det var för mig ett konstaterat faktum som jag varken kunde eller ville göra något åt.
Jag dalade mer och mer under resten av filmen, och var mitt vanliga pårökta jag - om än något mer skakig och eftertänksam - när rullen var slut.
Vad som gick snett vet jag faktiskt inte. Bara att jag rökte smått oförlåtligt mycket Genie för ett tillfälle. Retrospektivt var det ganska berikande, och fick mig om inte annat att inse att aldrig igen försöka kämpa emot effekterna av droger...eller...?
