Varför mår jag som jag gör?

Oj, vad sjukt! Då kanske du också, som jag, känner att hoppet är borta nu när det inte är något fysiskt... även om det finns hopp någonstans. ADD har jag också kommit tillbaka till flera gånger, men jag är nog lite av en hypokondriker också. Vill hela tiden hitta en orsak (sjukdom) till varför jag mår som jag gör vissa gånger. Det som är positivt i detta är i alla fall att vi är två om det, lite av en lättnad. Känner du också att när du väl träffar vänner så gör du det för deras skull, inte för din egen? Jag känner mig som en hemsk människa.. för jag har liksom ingen glädje av det längre.

Till både TS och whothehellcares - det är, även om det känns som motsatsen, alltid så otroligt mycket enklare än det verkar. Ni är 20-åriga tjejer, det är ingen lätt ålder att vara i. Man ska hitta sin identitet och sin roll, etablera sig i studie- och/eller yrkeslivet m.m. Detta medför stress som kan manifestera sig både psykiskt och fysiskt, och i sin tur leda vidare till att man känner efter för mycket, hittar skavanker som man stressar upp sig vidare över, och så fortgår det hela i ett enda långt kretslopp. Många av de saker man upplever kan ha ganska simpla bakomliggande anledningar - att inte sova och käka som man ska, t.ex.

Jag är kille och 21 så jag ligger ganska nära er åldersmässigt, även om jag för min del upplevde det där lite tidigare i tonåren. För några år sedan kunde jag sitta och skriva sida upp och sida ned och överanalysera mig själv, söka möjliga diagnoser på internet osv, och tycka att jag var den mest komplexa och störda människan på denna planet. Men det är en del av att växa upp, det är något alla går igenom - och det sista man vill i den åldern är att vara som alla andra. Men när man kommer upp i ålder, om så bara några år, börjar man gradvis inse att man faktiskt är ganska mycket som folk är mest - och det är en befriande känsla, inte något slags kvitto på att man är en vanlig dussinmänniska. Sådant kategoriskt tänkande hör mer ungdomens vilja att rebellera och vara speciell till, en naturlig bieffekt av att försöka hitta sig själv och sin roll.

Något man heller inte gillar att höra i den åldern och i det läget är att ens problem kan vara relaterade till såpass grundläggande saker som kost-, sömn- och motionsvanor o.dyl., det upplever man ofta som ett trivialiserande av ens oändligt komplexa och svåra/djupa personlighet. Men man kommer till insikt om att den där bilden av sitt eget psyke som ett rasande inferno av känslor och tankar i själva verket härstammar ur det inre kaos som det faktiskt innebär att stå på tröskeln till vuxenlivet, och som alla människor genomgår. Om man ska hårddra det - transitionen mellan barn- och ungdomens bekymmerslösa drömmande, fantiserande och lekande till vuxendomens lite gråare, mer strukturerade och pliktskyldiga vardag. Men allt detta är en integrerad del i the human experience - det är bara att försöka analysera och reflektera så lite man kan och gå med strömmen. Allt det där som de "äldre och mer erfarna" säger om att äta rätt, sova gott och inte tänka för mycket låter som barnsligt förenklade av ens fullkomligt världsomskakande problem - men i själva verket är det faktiskt ofta så mycket enklare än man tror. Det enda som lotsar en till insikt om detta är just ålder och erfarenhet, så håll ut så gott ni kan, håll fast vid det som kan och försök att mota bort katastroftänkandet i största möjliga mån så kommer den inre stabiliteten gradvis av sig själv.

Du har nog delvis rätt. Befinner mig i en mer eller mindre identitetskris. Hoppas emellan jobb och känner ångest över min framtid, ur ett perspektiv man aldrig sätt på det förut. Jag trodde alltid att jag skulle vidareutbilda mig men nu känns allting bara så oklart, som en dimma och det skrämmer mig. Känner mig värdelös och som en i mängden precis som du sade. Det är väl så, lite på grund av bekräftelsebehovet jag har att man vill sticka ut.. Men känns inte som att enbart detta kan uppenbara sig i så många olika symptom, absolut en bidragande faktor men tror ändå på något bestämt sätt att det måste vara något mer. Har i hela mitt liv varit ganska annorlunda när man jämför sig mot andra, så har ganska starkt fått för mig att jag lider av ADD.

Ursäkta mina följande hårda ordval. Men jag har stött på ett antal tjejer som
i stora drag motsvarar det du försöker berätta.

För helvete, sluta med det jävla tramset att välja att vara vegetarian. Du förvägrar
din kropp nödvändig föda som vi människor är skapta för.

Det är med stor sannolikhet inget fel på dig mentalt. Du skriver väldigt väl och allt
du skriver pekar bara mot en enda sak. Som jag blir väldigt förbannad över.

SLUTA med detta vansinne att äta endast bönor, groddar, gräs och vetekli.

ÄT stekar, fläsk, fisk ofta. Njut av en macka med mycket bregott och härligt rökt skinka.
Gärna med salladsblad och grönsaker till.

Så oerhört tragiskt att folk väljer att skada sig själva, endast baserat på en
fullkomligt vidrig affärsidé som vegetarisk leverne är. Som tar livet av folk sakta men säkert.

Låter understimulerad. Rör på dig och drick ordentligt med vatten ska du se att hälften av det där försvinner.

Känner igen mig i alla "symptom", men jag trodde alla mådde så?

Haha, känner mycket väl igen mig. Min mamma tycker att jag är en hypokondriker, och jag kan väl delvis medge det. Söker symptom och tror att jag har cancer, ena dagen hjärtfel osv osv.. Men känns som att det också beror på att man känner en allmän sjukdom-känsla. Det är klart att man undrar vad som är fel när man aldrig tidigare mått på samma sätt, så känner jag i alla fall. Jag har ju aldrig tidigare i mitt liv försökt hitta fel, eftersom jag inte tidigare mått på det här sättet.

Ja, det kändes på något sätt befriande att läsa ditt inlägg. Men man vill ändå på något sätt hitta en orsak, det känns jobbigt att allt bara är rent psykiskt, som att det är ens egna fel att man mår som man gör. Jag har heller inte någon glädje av att träffa människor längre, i princip. Ibland orkar jag inte ens anstränga mig för att verka glad, och det nog uppfattas som rätt drygt..




Du har nog delvis rätt. Befinner mig i en mer eller mindre identitetskris. Hoppas emellan jobb och känner ångest över min framtid, ur ett perspektiv man aldrig sätt på det förut. Jag trodde alltid att jag skulle vidareutbilda mig men nu känns allting bara så oklart, som en dimma och det skrämmer mig. Känner mig värdelös och som en i mängden precis som du sade. Det är väl så, lite på grund av bekräftelsebehovet jag har att man vill sticka ut.. Men känns inte som att enbart detta kan uppenbara sig i så många olika symptom, absolut en bidragande faktor men tror ändå på något bestämt sätt att det måste vara något mer. Har i hela mitt liv varit ganska annorlunda när man jämför sig mot andra, så har ganska starkt fått för mig att jag lider av ADD.

Det kan vara så att du har nån form utav personlighetsstörning. Kolla upp det och visar det sig att du har det, så kan du få hjälp för att lindra symtomen. Lycka till

PS: du kan börja med att kolla in om detta stämmer in på dig
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

/kram

jag var på en hjärnröntgen igår, för min läkare ville säkerhetställa att det inte är något knas i skallen på mig. så vi får väl se vad det visar om en vecka ungefär..