Jag har precis tittat på filmen
Sånger från andra våningen, regisserad av Roy Andersson. På hemsidan filmtipset.se har filmen fått hela 5/5 i betyg, och har enligt mig ett överflöd utav lovord i kommentarsfältet. Filmen lämnade mig på ett märkligt sätt tom och jag vet inte vad jag ska tycka om den.
En kommentar om filmen som jag reagerade på är denna:
Citat:
Samhällskritik och tragikomik när den är som bäst. Den inledande scenen hamnar nog bland mina absoluta favoritscener. Gillar speciellt användandet av en orörlig kamera som är placerad på ganska långt avstånd ifrån situationerna, och att scenerna är så pass långa. Det blir väldigt effektfullt och allt som händer känns genuint. Och inte minst medför det att tittaren sätts i centrum och får avgöra vad i bilden som är intressant. Filmen är så rik på detaljer, saker att uppmärksamma, scener att analysera, att jag behöver se den minst en gång till. En stark 4:a, men kan mycket väl bli en 5:a efter omtitt.
Vad i filmen finns att uppmärksamma, analysera och vilka detaljer finns att missa?
Hur har Sånger från andra våningen blivit så kritikerrosad och ha så pass bra betyg?
Var i filmen finns tragikomiken, filmen snuddade inte ens vid humor någon gång enligt mig.
Har jag missat någonting, hur ser er analys av filmen ut?
Det som gjorde filmen intressant var de förhållandevis långa scenerna och skådespeleriet kändes genuint. Jag blev varken klokare eller road av att se den, samtidigt stör jag mig lite på att jag känner mig tom såhär i efterhand. Kan någon hjälpa mig att fylla ut min tomhet med någon form av substans, för jag vill ju gärna kunna betygsätta filmen.
