Citat:
Ursprungligen postat av
Soldatka
Det är intressant hur du väljer dina körsbär, men följdfrågan är då huruvida du ser Kina som en enhetlig trend 1949–, eller om det skedde något slags reformskifte 1978 under Deng?
Absolut, som jag skrev så har privat ägande av produktionsmedel tillåtits sedan 1978. Nya privata företag har bildats och vuxit, parallellt med den stora sektorn av statsägda företag under centralplanering. Kina avvecklade aldrig den centralplanerade ekonomin, och de stora statsägda företagen, såsom skedde i Central- och Östeuropa efter Berlinmurens fall. Utan istället har Kina två parallella ekonomiska system, där de stora statsägda företagskonglomeraten och centralplaneringen lever vidare, och kontrollerar stora delar av ekonomin, samtidigt som det även finns många privata företag.
Citat:
Ursprungligen postat av
Soldatka
Hur förlikar du ditt resonemang med sådana fakta som att Sverige har en större andel offentlig sektor än Kina, och att mått som ginikoefficient (ojämlikhet) är större i Kina än i Sverige? Vilket land är mest socialistiskt enligt sådana mätbara kriterier?
Sverige har internationellt sett väldigt låg andel statsägda företag, till och med avsevärt lägre andel än USA.
Sverige har dock en stor och skattefinansierad offentlig sektor, såsom du påpekade. Denna väldiga skattefinansiering skiljer sig från de socialistiska staterna, tex i forna Östblocket, dagens Kina och Nordkorea, eftersom att socialistiska stater antingen har väldigt låga skatter, eller ibland ingen skatt alls.
Hur kan socialistiska stater få tillräckliga intäkter, ifall de har så låga skatter, eller ingen skatt alls? Eftersom att de flesta företagen är statsägda, så staten får direkt alla de statsägda företagens hela vinster. Staten lever på intäkter från de statsägda företagen, i socialistiska stater.
Låg GINI-koefficient är utmärkande för socialdemokratiska välfärdsstater, som Sverige. Men Lenins syfte med marxism-leninismen var aldrig att skapa ett välfärdssamhälle med små inkomstskillnader. Syftet med den centralplanerade och statsägda sovjetiska ekonomin, var att på så kort tid som möjligt åstadkomma en enorm ekonomisk tillväxt, en så pass hög tillväxt som krävdes för att nå till det fantastiska tillstånd som Karl Marx kallade "kommunism", och där alla materiella mänskliga behov redan var tillfredställda.
Lenin menade att den västerländska marknadsekonomin, med mängder av företag konkurrerade med varandra, ledde till en massa bortkastat arbete och bortslösade resurser. Den ekonomiska tillväxten kunde bli ännu högre genom statlig centralplanering av hela ekonomin. Och därför skulle centralplanerade ekonomier ännu snabbare kunna uppnå det fantastiska tillståndet där alla våra materiella behov redan var tillfredsställda, och som Marx kallat "kommunism".
Under den socialistiska fasen, med centralplanerad ekonomi och statsägda företag, skulle avkastningen från arbetet fördelas enligt "To each according to his contribution", dvs desto mer man arbetade, desto mer lön, vilket kan ge stora inkomstskillnader. Och det är därför socialistiska stater, inklusive Kina, kan ha stora inkomstskillnader.
https://en.m.wikipedia.org/wiki/To_e...s_contribution
Efter att samhället blivit så rikt att alla mänskliga materiella behov redan var tillfredsställda, och staten vittrat bort, dvs då tillståndet "kommunism" uppbåtts, så levde alla redan i materiellt överflöd, och använde bara så mycket varor som man själv tyckte att man behövde. Detta kallades "To each according to his needs".
https://en.m.wikipedia.org/wiki/From_each_according_to_his_ability,_to_each_accord ing_to_his_needs
Citat:
Ursprungligen postat av
Soldatka
Statskapitalism i denna mening är inget annat än att staten har vida handlingsutrymme för att tukta marknaden vid behov, medan marknaden i sig till 74% är privatägd.
Dagens Kina är en blandning av statskapitalism (statsägda företag), och privatkapitalism (privatägda företag).
De statsägda företagen utgör visserligen en mindre del av den totala ekonomin, än de privatägda företagen, men å andra sidan så har de statsägda företagen helt eller nära monopol på i stort sett alla systemviktiga sektorer, tex hela bankväsendet, transportväsendet, telekommunikation, shippingindustrin, infrastrukturföretag osv. är statliga, vilket gör att de statsägda företagens inflytande över ekonomin överträffar 50%. De statsägda företagen har genom sin dominans över alla systemviktiga sektorer, hela ekonomin i ett järngrepp. Privata företag är oftast helt beroende av de tjänster och råvaror som de stora statsägda konglomeraten levererar.