Hittade tråden när jag själv sökte efter alternativ källa till denna artikel, då även jag tyckte att 199kr var för mycket.
Saxxat från google Cache:
http://webcache.googleusercontent.co...&ct=clnk&gl=se
Citat:
Tidigare i år kontaktades jag av tecknaren Stina Wirsén, som intresserade sig för mina tankar kring hennes nya filmfigur Lilla Hjärtat. Medan Wirsén var nöjd med att äntligen få sätta en stark, svart flicka i fokus, hade projektets investerare uttryckt oro inför en väntad våg av rasismanklagelser.
Med vårens tårtskandal hade jag givit blackface ett nytt ansikte och Wirsén ville samtala, konstnärer emellan, om hur jag ställt mig i frågor rörande svart representation, rasismbeskyllningar och allt annat som jag i dag kan se upprepas.
Spontant påpekade jag att man ”för att undvika problemet” kunde göra flickan i en annan kul färg – kanske grön? – men en engagerad Stina Wirsén förklarade att hon redan stött på önskemål ovanifrån om att bleka Lilla Hjärtat. Förslaget att färga om henne i en lite snällare, nougatbrun nyans hade gjort Wirsén rasande.
Hur skulle det kunna bli mindre rasistiskt att bleka en svart karaktär?
Så närmar sig filmpremiären och mycket snabbt skakar journalistkåren fram tyckare som, utan att ha sett filmen, kan konstatera att den är rasistisk och använder sig av en rasistisk stereotypisering. Man väljer att helt bortse från sammanhang och intention, debatten blir fördummad och tar fokus från verklig, strukturell och personlig, rasism i samhället.
Precis som under Tårtgate utgår självutnämnda experter och engagerade kritiker från att upphovsmakaren är oinsatt, helt oförmögen till kritiskt tänkande och har en naiv tuta-och-kör-attityd. Återigen sondmatas vi med blackfacehistoria. Att postkolonial problematik diskuteras och lyfts fram är förstås bara av godo, men när nätet svämmar över av förhandskränkta biobesökare tar det hela farsform och börjar, som debattören Axel Lou Öhman uttryckte det, likna ”SM i kränkthet”.
Men till skillnad från debatten kring Tårtgate verkar det denna gång inte finnas samma akuta brist på svenska icke-vita debattörer med varierande åsikter.
I våras mötte jag SM-guldmedaljören i kränkthet själv, Afro*svenskarnas riksförbunds talesperson Kitambwa Sabuni. När tårtan var uppäten och kamerorna stängts av kritiserade han mig för att jag hade ”gått i fällan” – det vill säga att debattera mot honom. Han sa att jag ”lät mig bli ett offer i denna de vitas gladiatorkamp, där de ställt upp oss svart mot svart, som pajaser för att ytterligare förlöjliga den svarta rasen”.
Det faktum att Sabuni kan trumfa med en självupplevd erfarenhet av rasism har alltid vägt tungt då han vill skuldbelägga oförstående vita svenskar. Men i debatt mot en ”broder” (Sabunis eget ordval), blir raskortet självklart helt oanvändbart.
Jag är ändå tacksam över att Sabuni tar på sig rollen som den kränkte, då det lämnar utrymme även för andra, mer nyanserade icke-vita röster, som Tebogo Monnakgotla, Sherlot Jonsson eller Nathan Hammelberg. Sabunis analys av debattläget verkar helt bortse ifrån det positiva i att oliktänkande icke-vita röster – kränkta som okränkta – får komma till tals. Som om mångfalden inte vore intressant när det kommer till åsikter. När alla håller med varandra kan debatten dödförklaras.
Jag kallas ofta svart, även om färgen på min hud har en nyans som mest påminner om pepparkaksdeg. Det var något man tog fasta på under skoltiden. Med korinter till ögon och hattarna på sned fick vi år efter år traska in sist i lucia*tåget, sjungande pepparkakssången. I dag används sången mest som en sorts späkfull snapsvisa av radikaler på högerkanten och nervösa fröknar stryker säkrast sången från årets julprogram.
Likt bibliotekarierebellen Behrang Miri; han som nyligen misslyckades med att bränna Tintin på bokbål, och som stolt berättade att han tänker använda sig av Pippi och Emil i den kommande mångfaldssatsningen. Ironiskt, då Astrid Lindgrens böcker – mig veterligen – fullkomligt vältrar sig i svenskt vithetsperspektiv. Om det är möjligt att använda dessa böcker i en queerteoretisk eller postkolonial samtidsanalys för förskolebarn, borde det med lite god vilja gå att teoretisera fram ”glasögon” som kan tillåta samma barn att en dag läsa Tintin.
Om vi vill att det ska finnas ett spektrum av gestaltningar av svarta även i svensk kultur, måste konstnärer tillåtas att experimentera med figurernas färger, former, uttryck och betydelse. Det ligger i konstens kraft att kunna vända ut och in på vår begreppsvärld och ladda gamla symboler med ny innebörd.
Det som skaver 2012 kan inte vara hur svarta avbildats historiskt utan hur de INTE avbildas i dag. Den dag det finns ett spektrum av svarta avbildningar att välja mellan behöver inte svenska svartskallar känna sig felrepresenterade så fort någon de själva inte identifierar sig med dyker upp i mediebruset.
Att döma av kränkthetsmästerskapet låter det dock som om den bästa medicinen mot svensk ojämlikhet är att återinrätta det statliga censurverket och att inte bara stanna vid att rensa bort alla felrepresentationer, utan löpa linan ut och kvotera in gambianer i Bullerbyn, romer på Frostmofjället och läsa in transproblematik i Herr Gurka.
Men jag tror inte att historie*revisionism och kulturcensur är rätt väg att gå. Låt oss i stället blicka framåt och hylla de konstnärer som vågar teckna såväl onda, goda, fula och vilda porträtt av oss svarta, för först när svarta kan avbildas på alla tänkbara sätt kommer konsten att återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten.
Makode Linde
