Fysikdefinitionstråden [ Hur gör ni för att förstå fysikaliska fenomen? ]

Då alla hjärnor fungerar olika får man bäst förståelse för fysikaliska begrepp genom att tänka på sitt egna sätt. Tänkte det kunde vara roligt om vi här delade med oss hur vi själva tänker kring olika områden. Till exempel gravitationen, kärnfysik och så vidare. Vi kan även passa på att ge konstruktiv kritik när vi ser att någon tänker lite fel.

Tryck
Jag tänker på tryck som en oren kraft. Där den aktuella kraften inte är koncentrerad utan utspridd över en yta. Därför kan trycket aldrig helt mäta sig med ansvariga kraften, då trycket aldrig kan bli helt koncentrerat i en punkt.

Jag tänker mig rummet som ett fyrdimensionellt rutnät med fasta längder per ruta. Punkter där avståndet är kortare ä den längden har en gravitationskraft och "lånar" alltså rum ungefär som ett rutnät av gummiband hade gjort. Svarta hål bildas då två "parallella" tidsrymds linjer korsas.

Jag tänker mig universum som en sluten fyrdimensionell mångfald, på vars tredimensionella yta vi färdas och upplever det som tid. Tidens och rummets början vid big bang är i den modellen helt enkelt ena "änden" på den mångfalden. Att jämföra med ett slags nordpol, om det är en hypersfär vi talar om.

Edit: För övrigt borde tråden heta Fysikdefinitionstråden, och inte Fysik Definitions Tråden. På svenska särskrivs inte sammansatta ord.

Intressant tanke. Vet du mycket om den fjärde dimensionen?
Jag försöker förställa mig hur det ser ut, jag tror jag tänker rätt men det är ju helt sjukt.
Precis som man kan måla en kub på ett papper försöker jag skapa en modell av ett tesserakt i mitt huvud.

Tänker att jag sitter i ett vanligt 3d rum, sedan kommer oändligt många likadana rum som sammanlänkas i dess hörn så man får en form av upprepande rum som sträcker sig åt alla håll, man får då känslan av att man inte kan "trilla ner" och slå sig då det finns nya riktningar man kan förlita sig på. Mår lite illa av tanken, gillar inte att verkligheten egentligen är så instängd.

Inte så mycket mer än att den spänns upp av fyra ortogonala vektorer.

Här sparar vi inte på de stora orden ser jag.

Sjalv brukar jag ignorera en rumsdimension och byta ut den mot tidsdimensionen.

Okej, detta lär låte lite abstrakt, men det är en tankegång jag haft på sista tiden. Världen innehåller eller egentligen består av, en mängd olika fält, som EM-fältet, gravitationsfältet (eller metriken om man så vill), elektronfältet, Higgsfältet osv. Betrakta sen det oändligtdimensionella rummet av alla möjliga fältkonfigurationer, kalla det M. Världens tillstånd beskrivs sen av en viss punkt i detta rum. Klassiskt behöver vi bara hitta Lagrangianen som beskriver hur denna punkt rör sig genom M, och vi hade beskrivit hur universum fungerar. Men världen är kvantmekanisk, vilket man kan se som att vi istället behöver göra någon typ av statistisk mekanik över M, dvs. beräkna tillståndssumman över M, vilket blir en integral viktad med exp(-iL) (L istället för H, undrar om det betyder något eller om L~H för syftena här?). Denna integral är sen "lite" svår att beräkna eftersom M är, i bästa fall, en oändligdimensionell supermångfald. Dessutom vill man egentligen bara integrera över M/G där G symboliskt står för alla olika gauge-symmetrier M har, och det är dessutom oklart hur man korrekt kan integrera över alla möjliga metriker på ett godtagbart sätt, det verkar som om man behöver strängteori för det. Ursäkta det abstrakta flummandet, hoppas det ändå är lite i trådens anda.

Jag har en egen hemmagjord superstark antropisk princip.

Ni känner ju alla till den starka antropiska principen:
Naturlagarna är som de är för att vi människor skall kunna existera.
Att detta är sant bevisas av att vi finns här och kan konstatera detta faktum.
Cirkellogik.

Man kan dra detta ett steg längre.
Ett grundläggande axiom för den antropiska principen är den grundläggande logiken.
Ja = ja. Nej = nej. Existens = existens. Ickeexitsten = ickeexistens osv.....

Big bang har uppstått ur en kvant-fluktation i vakuum, en ren slumphändelse.
Summan av energin i universum är noll. Den energi som finns bunden i materia vägs upp exakt av en motsatt energi bunden i lägesenergi och rörelse hos rumtiden.
Tack vare att logiken är som den är så är de matematiska lagarna som de är, och tack vare att de matematiska lagarna är som de är, så är de fysikaliska lagarna som de är och därför kan ett universum med en total energi på noll uppstå ur tomma intet av en ren slump.

Vad är logik, och varför är logiken som den är? Ja det kan man undra.
Jag tror att vi människor finns i världen för att med våra medvetanden skapa och upprätthålla den logik som gör att det universum vi måste ha för att kunna finnas till skall kunna existera p.g.a. matematiska lagar som skapar naturlagarna som gör att vi kan finnas till och skapa logiken som gör att ........ o.s.v. Cirklar i cirklar i cirklar.........

Flummigt va?

Rubrik justerad.
/Mod

Personligen så abstraherar jag det mesta till modeller eller delar upp i saker som går att bryta ner snabbt och enkelt bakhuvudet (eller i värsta fall i matlab eller dyl). Att försöka se helheter från början och lita till det sunda förnuftet är dömt att misslyckas då hjärnan har en kuslig förmåga att hitta mönster även där det är fullständigt irrelevant (en högst personlig åsikt).

Så jag bryter som sagt ner fysikaliska problem till mindre beståndsdelar och tittar på dem en och en för att försöka förstå de enskilda bitarna var för sig och hur de påverkar helheten.
Går jag bet på något så går det ganska snabbt att kombinera med en annan del av grundproblemet och se vart man gjort fel. Det blir dock krångligt att försöka förstå sig på dåligt härledda observationer och då blir det ett race efter kunskap om observationen i fråga som kommer in ganska tidigt i funderingen.
Är det något som inte stämmer så blir det nån form av RCFA metod för att hitta den felande biten vilken jag allt för ofta lyckas hitta i subjektiva antaganden som min hjärna trots allt smyger in här och där.

När det gäller att försöka förstå makroskopiska effekter som gravitation mm så brukar jag gå över till 2D representerat i 3 dimensioner (plus eventuellt tid). Att faktiskt försöka visualisera mer än 3 dimensioner tycker jag bara brukar leda till felaktiga slutsatser då åtminstone jag inte är kapabel till det på något tillförlitligt sätt.

På mikroskopisk skala eller mindre är det härledningar som gäller då jag tycker att observationer och erfarenheter är näst intill värdelösa för att begripa något. Det händer dock titt som tätt när jag teoretiserar kring partiklar att jag undermedvetet visualiserar dessa med dess egenskaper som synliga effekter (spinn mm). Matematiken är förhärskande och trots ett idogt intresse inom fysik och vetenskap tycker jag strängteori är vidrigt (första ordet jag kom på) då den inte låter sig abstraheras eller greppas ens som nedbruten.