2012-09-07, 21:50
#1
Tja,
kan ju börja med lite bakgrundsinfo.. har sedan tidiga tonåren (är 25 idag) i perioder haft en hel del bilder som flashar förbi i hudet, tex när jag var yngre hade vi en marmortrappa i skolan, varje gång jag gick ner i den så såg jag mig själv halka och slå i bakhuvudet så jag förblöder och dör, en bild/tanke som fashade förbi och försvinner lika fort som den kom. Det är ofta kopplat till en viss del av kroppen som blir skadat i de olika perioderna.
Ca 3 månader sedan trodde jag för första gången någonsin att jag verkligen skulle dö på riktigt. Höll just på att somna när jag fick syrebrist, jag flämtade efter luft och gick upp och tog på mig kläder (dom kunde ju inte hitta mig död i ett sletet nattlinne?) och föll ner på golvet i köket. Illamående, panik, pulsen skyhög, svimfärdig och andades som om jag sprungit ett maraton i raketfart. Ändå kändes det som om jag höll andan. Tog telefonen där jag satt och slog 112, tryckte dock aldrig på ringknappen då de ändå inte skulle hinna fram innan jag var död, ramlade in i dotterns rum istället där hon sov och ville ta mina sista minuter i livet till att säga hejdå till henne, berätta för henne att jag älskar henne. jag satt där och klappade henne och grät, tur att hon itne vaknade. Efter detta är minnet lite suddigt.
Sökte vård dagen efter men fick förklarat att det bara var vad man kallar en panikångest attack, och det förstår jag idag, jag dog ju inte.
Ett par veckor efter detta började mina "syner" igen efter ett uppehåll på ca 1 år. Flera gånger dagligen får jag en bild i huvudet som inte är kopplad till var jag är eller vad jag gör, att min kroppspulsorder spricker. ihop med detta tar hjärtat ett extraslag och ofta rejält förhöjd puls efter extraslaget, och jag både ser framför mig hur ådern brister innuti kroppen och känner rent fysiskt att hela bröstkorgen fylls med varmt blod. vilket i sig är konstigt, blodet är ju samma temp som kroppen?
Känslan som följer är i princip "shit, nu händer det, nu dör jag" men absolut inte i närheten av den känsla som uppkom dendär natten. Till saken hör att detta även går över inom 1min då jag blivit ganska duktig på att distrahera och lugna mig omgående när det börjar komma.
Min fråga är, vad fasiken är detta? borde jag gå och magnetröntga hela kroppen och ta massa prover eller helt enkelt slå en känga i huvet för att få bukt på allt?
Till saken hör att jag är uppvuxen i ett missbrukarhem av alkohol, vilket jag själv missbrukat gravt under några år, och "skåpsdricker" i mindre mängder men ofta än idag. haft en tuff uppväxt under ungdomsåren och då medvetet skadat migsjälv, men på senare år omedvetet på ett annat sätt som jag nyligen förstått.
kan ju börja med lite bakgrundsinfo.. har sedan tidiga tonåren (är 25 idag) i perioder haft en hel del bilder som flashar förbi i hudet, tex när jag var yngre hade vi en marmortrappa i skolan, varje gång jag gick ner i den så såg jag mig själv halka och slå i bakhuvudet så jag förblöder och dör, en bild/tanke som fashade förbi och försvinner lika fort som den kom. Det är ofta kopplat till en viss del av kroppen som blir skadat i de olika perioderna.
Ca 3 månader sedan trodde jag för första gången någonsin att jag verkligen skulle dö på riktigt. Höll just på att somna när jag fick syrebrist, jag flämtade efter luft och gick upp och tog på mig kläder (dom kunde ju inte hitta mig död i ett sletet nattlinne?) och föll ner på golvet i köket. Illamående, panik, pulsen skyhög, svimfärdig och andades som om jag sprungit ett maraton i raketfart. Ändå kändes det som om jag höll andan. Tog telefonen där jag satt och slog 112, tryckte dock aldrig på ringknappen då de ändå inte skulle hinna fram innan jag var död, ramlade in i dotterns rum istället där hon sov och ville ta mina sista minuter i livet till att säga hejdå till henne, berätta för henne att jag älskar henne. jag satt där och klappade henne och grät, tur att hon itne vaknade. Efter detta är minnet lite suddigt.
Sökte vård dagen efter men fick förklarat att det bara var vad man kallar en panikångest attack, och det förstår jag idag, jag dog ju inte.
Ett par veckor efter detta började mina "syner" igen efter ett uppehåll på ca 1 år. Flera gånger dagligen får jag en bild i huvudet som inte är kopplad till var jag är eller vad jag gör, att min kroppspulsorder spricker. ihop med detta tar hjärtat ett extraslag och ofta rejält förhöjd puls efter extraslaget, och jag både ser framför mig hur ådern brister innuti kroppen och känner rent fysiskt att hela bröstkorgen fylls med varmt blod. vilket i sig är konstigt, blodet är ju samma temp som kroppen?
Känslan som följer är i princip "shit, nu händer det, nu dör jag" men absolut inte i närheten av den känsla som uppkom dendär natten. Till saken hör att detta även går över inom 1min då jag blivit ganska duktig på att distrahera och lugna mig omgående när det börjar komma.Min fråga är, vad fasiken är detta? borde jag gå och magnetröntga hela kroppen och ta massa prover eller helt enkelt slå en känga i huvet för att få bukt på allt?
Till saken hör att jag är uppvuxen i ett missbrukarhem av alkohol, vilket jag själv missbrukat gravt under några år, och "skåpsdricker" i mindre mängder men ofta än idag. haft en tuff uppväxt under ungdomsåren och då medvetet skadat migsjälv, men på senare år omedvetet på ett annat sätt som jag nyligen förstått.
