Behöver snabbt svar! Skjöt upp, eller sköt upp?

Ja, det kyrilliska alfabetet är inte fonetiskt.

Ja, och så finns ju klassikerna Sällan stavas sällan med två l och ofta stavas ofta med två l.

Alltid stavas alltid med två l och aldrig stavas aldrig med två l.

Man kan aldrig bli tillräckligt övertydlig:

... Sällan stavas ofta med två L och ofta stavas sällan med något L alls. ...

Relativiserad minnesregel under inspiration av devisen »Allt är relativt«.

Ganska OT egentligen, men jag kom att tänka på namnet Filip... det kan ju lika gärna stavas Philip, som prins Carl-Philip eller Lena Philipson. Där fungerar ju Ph:t som ett f-ljud. Då borde man rimligen lika gärna kunna skriva och uttala det sofink. Wermland

Personalen på Boråsparken har nog anledning använda sofink i afuset. Sophus är ett ganska vanligt förnamn i Danmark. På 1960-talet fanns det en restaurang på Avenyen i Göteborg med namnet Sofus efter Sophus Petersen.

I sammanhanget vill jag ta upp två märkliga ting som säkert nån kan svara på.

Det ena rör sj-ljudet i ordet sköld. I detta ord stavas det ju enbart med sk och inte med skj. Eftersom den främre vokalen ö kommer efter så spelar det ju ingen roll i uttalet men historiskt/etymologiskt borde det väl stavas med j, dvs skjöld.

En annan sak är just det som gäller för skjuta. I presens kommer det av e-stadiet eu > iu > ju medan i imperfekt o-stadiet med ou > au > ö.
Då kan man ju ta ordet bjuda som exempel. I imperfekt var det iaf förr au vilken borde ha givit modernt ö och inte jö. Dvs borde det hetat böd istf bjöd och budit istf bjudit (av ett 0-stadium). Här rör det väl sig säkert om en analog anpassning till presensformen så varför har det tillåtits ett inskjutet j där men ej in sköt?

Som jämförelse kan tas de gotiska motsvarigheterna:
skiutan, skaut, skutans
biudan, bauth, budans

Vad finns det att svara på? Du har visat att du känner till en massa saker, då rimligen också att formerna skiölder och böþ fanns i fornsvenskan, att nusvensk stavning inte är 100 % etymologisk och att analogibildningar/paradigmatiska utjämningar inte är några generella regler.

Kyrilliska alfabet är ofta fonetiskare än latinska, men helt fonetiska är de - i vart fall vanligen (jag vill inte utesluta att nåt jäkla ryskt minoritetsspråk, varav det finns många, verkligen stavas fullt fonetiskt med ett kyrilliskt alfabet) - inte. Om inte annat brukar de fonetiska ambitionerna bryta samman rätt rejält vid lånord och främmande namn.

Dessa former är också väl belagda historiskt. Det är först i sen tid - kanske till och med under de senaste drygt hundra åren - som de har blivit helt utkonkurrerade av bjöd och bjudit.

Tack för svaret. Jag har inte så stor kännedom om slaviska språk, bara något jag tog för givet efter att ha sett "s" och "c" med omvänt tak.
Två frågor: kan de flesta slovener italienska?
Hur kommer det sig att så många ord i turkiskan är så lika franskans? Det finns säkert en historisk förklaring.

Vilka ord i turkiska är lika dem i franska?
Det enda som kan förklara nåt sånt borde vara lånord. Turkiska och franska är (om de ens är besläktade) oerhört avlägset besläktade och det kan således inte finnas ett uns av likhet i ordförrådet av arvord.