Första recensionen är ute. Utsnitt:
Citat:
Call Girl kan vara känsligt sprängstoff i Skandinavien, men dess sex- och skandalberättelse - och rikliga scener med sexiga, knapphändigt klädda kvinnor - lär knappast skada dess säljchanser utomlands. Filmen tillfredställer dock inte de mest grundläggande berättarmässiga kraven.
...
Därmed blir Call Girl mer av ett utförligt stämningsverk än en karaktärsdriven berättelse - en grundlig granskning av omfattande korruption satt till 70-talets svängiga discolåtar och nyanser av brunt. Från Abba till BeeGees, från IKEA-aktig modern inredningsdesign till utsvängda byxor och platåskor, till magnetbandspelare och telefoner som ser ut som bananer (eller dildoar), har Marcimain och hans medarbetare åstadkommit ett utomordentligt återskapande av tidsepoken. Eran smittar även av sig på kameran och musiken, med filmens användande av stundvisa inzoomningar och poptakter. Men det är en kall film, publiken hålls hela tiden på säkert avstånd, sannolik att varken bli förbannad eller berörd.
http://www.screendaily.com/reviews/t...contentID=1479
Filmen visas också i Toronto ikväll och om en vecka, så mer branschpress och besökarkommentarer lär följa inom kort.
Jag lyckas inte riktigt komma på det klara med vilket politiskt håll filmen anfaller från, vilket i sig är lovande men ändå osäkert. Den attackerar sossarna från kvinnokampshåll, men jag kan inte i nuläget avgöra om det är nån sorts halvliberal Birgitta Ohlsson-feminism eller rent Åsa Linderborgeri. Manusförfattarinnan har inte bara ett utan hela två von-efternamn, men det betyder väl ingenting i vår degenererade tid. Screen-recensionen väcker en liten farhåga om att det inte är mer än en gestaltning av
P3-dokumentären, alltså typ en Wikipedia-artikel i spelfilmsformat och med lite sporadiska vänsterutfall.