Möte med en pedofil

Ja, läste lite i tråden och kan ju berätta lite.
jag hade det svårt i högstadiet och hade ingen att prata med förutom en person. Gymnasiet började och livet blev lättare. För första gången på många år ertappade jag mig med att vara lycklig.
Ungefär en vecka senare satt jag på polisstationen totalt nedbruten och såg bara svart framför ögonen.

Personen jag litat på som hjälpt mig genom högstadiet och gymnasiet hade utnyttjat mig sexuellt. Totalt hjärntvättad hade jag blivit och fattade absolut ingenting. Helgen som kom låg jag i min säng, från morgon till kväll, kväll till morgon och stirrade rakt upp i taket. Jag förstod inte. Varför? Hur? Var det sant?
Hela lördagen och hela söndagen. Att gå till skolan på måndagen var en befrielse, någonting annat att tänka på. Helgen som kom spenderade jag på samma sätt. Liggandes raklång i sängen. Stirrandes i taket.
Flera gånger bröt jag ihop och nej usch.
Sen blev det sommar och jag minns att en kväll så var jag riktigt nere, försökte göra en kopp te, ställde in koppen i mikron, värmde den, tog ut den och skulle röra om sockret i koppen. Då var det nog. Tack och lov så var koppen redan på bordet men skeden kastade jag åt helvete och sprang grinandes upp på mitt rum. Efter ett tag och lite tröst från morsan så blev jag lite piggare. Vad ingen visste var varför jag mådde lite bättre.
Nästa kväll hade jag skaffat fram massor med värktabletter...

Alldeles innan jag skulle ta dem ringde en kompis och fick mig att se framåt, annars hade jag inte setat här och skrivit det här idag.

Hur har det här påverkat mig?
Ja, mycket mycket negativt. Ingen i familjen ville kännas vid problemet som skulle glömmas och inte pratas om. Ingen ville riktigt tro på mig heller, någon psykolog var det inte tal om, det var, och är, "skam" att gå till en sån i min familj.
Har jag någon kontakt med personen idag? Det hände ingenting under ett års tid. Sen kom "god jul och gott nytt år" kort. "grattis på ..årsdagen"kort och nu i förrgår "glad påsk" sms.
Skickar jag några svar? aldrig i helvete. Tanken att ha ihjäl fanskapet har jag tänkt mycket på, till och med hur jag ska gå till väga, men jag vill inte riskera att åka fast för någonting så värdelöst som den människan. eller djuret.

Hur gammal var jag när det hände? 14-16 år.
Pratas det om det som hände nu? Aldrig. Inte ett enda ord nämns.
Det är svårt att beskriva i efterhand hur det känns, det går inte en dag utan att jag tänker på vad som hänt, hur det gick, hur det skulle kunna gå, vad gubbfan gör just precis nu. Det händer fortfarande att jag gråter mig själv till söms. På morgonen vaknar jag och är helt öm runt ögonen, undrar varför och blir påmind igen. När det ringer med skyddat nummer och det är någon på andra sidan linjen men som ingenting säger, är det han?
Ja, just nu känner jag en stor, svidande klump i bröstet. När jag tänker på det här så växer klumpen. Än så länge har den inte sprängts, och jag hoppas att den aldrig kommer att göra det.

Åtal har ännu inte väckts mot personen. Är det bortglömt? Försvunnet i byråkratin? Jag vet inte och jag bryr mig inte, jag tänker inte vittna, oavsett vad big brother hotar med. 500 spänn i böter kan jag ta gång på gång, fängelse. Men jag tänker aldrig i helvetet vittna och titta människan i ögonen.

U S C H.

Du anser att vi inte skall introducera barn till sex eftersom det är tabu.

Har inte riktigt orkat med den här tråden på några dagar, men känner att jag måste svara Bademjoon. Nej jag ser slipper se honom som tur är.
Till Deon Lime vill jag bara säga att skulle jag hitta på så skulle jag skriva det i Noveller & Lyrik i stället.

Men grejen var ju att detta var en man som hade mitt och samhällets förtroende. I det förtroendet ingick det ju inte att han skulle antasta oss, som han var satt att vårda och vakta. Det är ju det ansvaret man måste ha som vuxen. Att inte utnyttja sin ställning. Att alltid se till barnets bästa,och då inte någon snäv personlig tolkning av begreppet, utan vad samhället i stort anser vara ett barns bästa.