Leva för alltid?

Din kompis kan ju glädja sig åt att allt det han består av kommer att "leva" vidare i "Evighet", - Bortser från spekulationerna om vart universum är på väg - i ständigt nya konstellationer. Och med evigheten som måttstock blir sannolikheten att alla dessa delar åter sammanstrålar i en ny identisk version av kompisen 100%!

För diskussionens skull ska jag acceptera dina åsikter, Luftikorgen, och frågar dig: utan döden, skulle vi fortfarande vara människa/människor?

Jag tror inte det. Med "mänsklig"/''människa'' menar jag den känslomässiga aspekten och den omsorgsfulla varelsen.

Man kan hävda att vi är motiverade av mer än överlevnad, men jag tror att detta är bara sant när vi har lämnat barndomen. Upplevelsen av hjälplöshet som kräver snabb inlärning är väsentligt och huvudsakligen, känslomässigt. Ta bort överlevnadsinstinktet och då tar du bort överlevnadssvar/motivationen, vilket är oartikulerade rop på hjälp eller desperat grepp för sympatisk anslutning. Med detta sagt hävdar jag att dödligheten är livmodern av vår mänsklighet, Vi lär oss att ta hand om andra från att vårdas när vi är hjälplösa, och om hjälplöshet förlorar sin bit eller brådskande då verkar djupet eller den hållbarheten för affektiva svar mindre trolig att utvecklas.

Allt vi vet om, inom biologiska och ekologiska system tyder på att tillväxt, utveckling, relationer, anpassningar, etc transporteras av systemiska faktorer som förhåller sig till klimat, överlevandsinsikter etc. Emotionellt lärande och kommunikation är en förutsättning för den komplexa, långtidsminnesformationen och andra kognitiva processer, att ha en dödlig kropp är det som gör oss till känslomässiga varelser och känslor verkar gör oss till ''människor'' för det mesta. Hur utvecklas spädbarn till mänskliga barn utan denna, dödliga rädslan i bakgrunden?

Döden kanske inte ger livet en mening - som är en mycket tvivelaktig gissning - men att vara människa (affektiva, sociala och moraliska varelser) verkar kräva det.


Och, den enda "odödlighet" som inte skulle vara en levande mardröm är en förlängd ungdom. Och unga män, min vän, som jag är säker på att du är medveten om, är det största hotet mot sig själva & sina kamrater. Vad tror du kommer att hända när "känslan av att vara odödlig" blir mer än en känsla, och för alla praktiska ändamål, en verklighet?

Livet hade inte blivit meningslöst bara för att man lever för evigt. Vi skulle haft liknande behov som vi har idag fast utan de största bovarna, stress, sjukdom och död. Varför skulle det bli tråkigt efter några hundra år? Samhället förändras och teknologin utvecklas. Du äger kanske en riktigt fet bil och är nöjd för stunden men efter ett tag tröttnar du och köper en ny och bättre bil, glädjen kommer tillbaka och så fortsätter det. Det är likadant med hus och andra materiella saker, eller resor för den delen. Om vi tar en människa från trista 1800-talet till 2012, tror ni inte att den skulle ha mycket nöjen? Jag tror att de flesta som är friska och ser bra ut och slipper stressa och tänka på döden skulle vilja leva ett evigt liv.

Hela universum kommer, om så triljader år framåt vara tomt på liv/energi, hur man än vrider och vänder på fläsksteken så väntar i slutändan fullständig ensamhet. Jag är helt övertygad om att hopplösheten i att aldrig kunna leva färdigt till slut någon gång gör dig galen. Ett evigt liv är en evig förbannelse.

Det hade behövt handla om en människa som inte är vanlig. En vanlig människas upplevelse består grovt uppdelat utav:

1. Syn
2. Hörsel
3. lukt
4. Smak
5. känsel (utav kroppen)

6. känslor

7. tankar

1-5 hade för denna supermänniska varit desamma som för en vanlig människa. Fast en vanlig människa är endast medveten om en liten del utav detta upplevelsespektrum, denna supermänniska skulle förmodligen vara medveten om hela spektrumet hela tiden.

6 hade väll nästan varit detsamma som för en vanlig människa om jag fattat din "odödliga människa" rätt. Dock hade en sådan person förmodligen haft ett känsloliv mer likt en upplyst människa (inte lika mycket turbulens).

7. Det är väll här det skiljer sig en del. För att denna supermänniskas sinne ska kunna "hålla" information från flera miljoner år tillbaka så skulle det behövt varit uppbyggt ordentligt annorlunda från en vanlig människas. Han hade intuitivt kunnat göra saker han lärt sig tusentals år sedan om vi har samma uppfattning om denna supermänniska.

Så alltså;

Denna odödliga människas upplevelse hade varit rätt så identisk en vanlig människas bortsett från att den odödligas tankar hade varit särskilt annorlunda och hon hade kunnat göra mycket mer saker intuitivt. Ungefär som hur vi intuitivt vet hur man cyklar för att vi lärt oss det så skulle denna människa kunna göra massvis med saker intuitivt.

Förmodligen hade supermänniskan i ett tidigt skede varit väldigt deprimerad p.g.a. tanken att "det aldrig kommer ta slut", men efter ett litet tag skulle hon inte tagit den tanken på så stort allvar eftersom hon vet att upplevandet ändå aldrig kommer ta slut även om den struktur hon är skulle fallera och således bli andra upplevande strukturer.

Ingenting jag säger är speccielt genomtänk eller värderat. Skriver det som kommer upp, på så sätt får jag alltid fram det jag tror utan att försöka dölja någonting, för er, för mig själv. Bara ett OBS.

Som du säger verkar våran idé av människa kräva att döden finns. Men som sagt, vi har inte en suck om vad en människa är eller hur den fungerar i andra miljöer eller med andra egenskaper som odödlighet.

Att våran bild av vad en människa är med grova humörsvängningar, behov av bekräftelse, ilska mm. skulle trivas i en oändlighet tror även jag är en omöjlighet.

DOCK så tror jag att efter ett par 100/1000/10.000 år kommer denna bild av sig själv som "människa" (våran bild av människa) försvinna, för individen välsignad med odödlighet. Någon form av Ego-död skulle vara oifrånkommligt.

Jag kan mycket väl ha fel (eller ja, klart jag har fel) och jag märker att min teori har brister men vad tror du?

Om jag förstår dig rätt är det inte den person du är idag som skulle vilja leva för evigt utan den "varelse" man utvecklas till när man har levt i 100/1000/10.000 år?
Om det stämmer kan jag ju förstå lite mer hur man kan välja det, men vad händer om människan inte har förmågan att utveckla sig i den utsträckning du pratar om? Jag menar det tar miljoner år för evolutionen att ändra på saker och ting. Om jag har förstått det rätt så krävs det generationer efter generationer av föräldrar som ändrar barnens genetiska arvsmassa lite för varje generation, inte en enda människa som har samma arvsmassa i år hundraden. Så tror inte att man kan utvecklas på det sättet så det är den potential i kropp och hjärna du har idag som följer dig under åren? Men vi använder inte mer än 3-4 % ? av våra hjärnor så ju mer du lär känna dig själv ju mer kan du i teorin använda av din hjärna men inte mer än vad som finns idag. Så jag tror inte man kan utvecklas i ett tillräckligt tillfredsställande sätt att man kan leva för evigt. Kanske i 1000 år eller liknande.

Till er som vill dö;
Ni har verkligen tagit åt er en deprimerande bild av livet. Dags att tänka om och tänka rätt, bearbeta det negativa och njut av det goda.
Det argument som man hört tusen gånger om är att man skulle behöva "överleva" alla sina nära och kära, men det är det mest själviska jag någonsin hört. Ni vill inte gå igenom sorgen att andra ska dö i eran närhet, så ni bestämmer er för att det är lättare att dö själv? Idioti.

Till andra som klagar på att den sista stjärnan kommer dö ut och då finns ingenting längre;
Gå tillbaka till skolan.

Jag skulle inte vilja leva för alltid, får ångest bara jag tänker på det. Och man skulle behöva ha en helvetes bra pensionsförsäkring. Eller går man aldrig i pension om man har evigt liv?

Det är din kompis som är konstig.
Att leva för alltid är det värsta som kan hända för en människa,kan vara skoj i några tusen år men tänk när solen ätit upp jorden och du svävar runt i rymden helt ensam dömd till att för evigt vara medveten!

Min huvudsakliga idé är att livet är en rörelse över och mot döden (ifall vi fortfarande är inne på korrelationer mellan liv/död och mening). Det finns en signifikant författare som har skrivit om ämnet faktiskt, Simone de Beauvoir - i ''All men are mortal'. Regina, som är en skådespelerska blir besatt av en odödlig man, Fosca, eftersom hon tror att hon kan uppnå odödlig status om hon får Fosca att komma ihåg alla hennes framträdanden för all tid, framöver. Foscas förtvivlan förstärks i de historiska händelser som inte verkar vara något annat än en meningslös upprepning av samma händelser. Boken är en undersökning av existentiella frågor. Den största spänningen i boken existerar mellan meningslösheten i det dagliga livet, ritualer ,etc, ur en odödlig mans perspektiv, från hans perspektiv är allt i stort sett samma. Ur hennes perspektiv är även den mest triviala händelsen unik och bär betydelse. Väldigt fängslande bok må jag säga, den är baserad på rationella slutsatser, därav kan den vara av värde för din fråga. Jag sammanfattade kort bara.

Det där får du allt ta och utveckla.