Gammelmedias annalkande död

Svaret hur man kan rädda GP och sydsvenskan är relativt simpel. Gå ihop med DN, Avskeda samtlig personal på GP och Sydsvenskan förutom en liten lokal redaktion.

GP lever kvar men är i praktiken DN samt några sidor lokaljournalistik.

Sydsvenskan lever kvar men är i praktiken DN samt några sidor loksljornalistik.

Det säger sig självt att det är extremt slöseri att ha olika journalister för att skriva flera artiklar av samma typ i dessa tidningar.

Har de inga ekonomiska kunskaper över huvud taget i ledningen på GP och Sydsvenskan? För de fortsätter att köra ner huvudet i sanden när denna lösning är så självklar.

Fyfan vad underhållande, finns inte en chans i helvete att Schibstedt kommer att använda blocket för att finansiera saker som inte tjänar några pengar. Det var ju som Metros VD sa för ett tag sedan att de bara kommer fortsätta med nyheter så länge de tjänar pengar på det, fast sedan så är ju de journalister som inte har lämnat Titanic än helt jävla dumma i huvudet. Måste kännas underbart för dem att stå där när båten har kört in i isberget och märka att alla intelligenta har tagit livbåtarna till reklam och kommunikationsjobben.

Då kan de sjunga "Närmare Gud till Dig" och med stadig blick se ut över det kalla havet som kommer att sluka deras inbillade förträfflighet och uppblåsta idealism.

Ja, det börjar nog bli fullsatt på de platser där man eventuellt kunde få jobb som före detta "journalist". Sen kommer det nog att bli vedertaget att journalister är en riskanställning. Eftersom de alltid tror att de är lite förmer än andra så kommer de ha mycket svårt att smälta in på en vanlig arbetsplats där de plötsligt ska vara en i mängden.

Utdrag från en artikel du länkade till tidigare i tråden:


Talande och säkert mycket representativt exempel på en svensk "journalist" som kastats ut från elfenbenstornet och nu ska försöka umgås med vanliga människor. Det går naturligtvis inte utan att "ifrågasätta" eller "snoka och vara pushig" och göra sig omöjlig med chefen och alla sina arbetskamrater.

Nej, intressanta tider väntar de "journalister" som nu sparkas ut från de rasrena elfenbenstornen i en rasande fart och i ett allt högre tempo. Nu ska de ut i den verklighet de propagerat för att andra än de själva ska leva i. Intressanta tider

Det är lustigt hur alla krisande branscher alltid faller in i exakt samma argumentation.

1: Just min bransch är speciell

Även om alla i grunden accepterar den enkla regeln om tillgång och efterfrågan, så när det krisar, är det alltid något särskilt med just deras bransch som gör att den regeln inte ska tillåtas styra. Till exempel tyckte USA:s bilindustri att det inte skulle påverka dem att amerikanarna inte köpte bilar längre. De var ju "ryggraden i ekonomin"... Det fanns ett "nationellt intresse" att hålla dem vid liv.

Inte heller svenska journalister kan acceptera att efterfrågan inte längre finns för deras tjänster. För det finns ju ett "större samhällsintresse" att bevara just deras bransch. Just vad de gör är så speciellt att en minskad efterfrågan inte ska få påverka.

Det typiska för en krisande bransch är den logiska kollapsen när de skriker om subventioner... Så här låter det:

"Eftersom vi inte längre behövs tjänar vi inte längre några pengar. Därför måste staten ge oss bidrag eftersom vi behövs"

2: "Det där nya kan inte mäta sig med vårt gamla"

Ett annat slagord från alla krisande branscher. Det bygger på att jämföra sina produkter som förfinats under decennier med den nya teknologins beta-prototyper.

Till exempel rynka på näsan åt digitalkamerornas dåliga upplösning och färger som inte alls kunde mäta sig i kvalité med de dyrt framkallade bilderna.

Implicit ligger i detta en dumförklaring av konsument. Återigen det skeptiska mot att låta efterfrågan styra. När man håller på att förlora spelet så ifrågasätter man spelreglerna istället för att ändra taktik.

För även om nu digitalkameror inte hade utvecklats och kommit upp i samma kvalité, var det ju ganska talande vad kunderna önskade. De ville kunna ta hur många bilder som helst. Se de direkt och inte behöva framkalla dyrt. De var beredda att offra kvalitén för att få detta.

Svensk media dumförklarar också de som väljer alternativ före deras "kvalité". Utan tanke på att alternativen faktiskt kommer utvecklas. Och utan att vilja acceptera det faktum att många nöjer sig med sämre "kvalité" för att få ocensurerat, möjlighet att kommentera osv.

3: Jämföra sig med samhällsinstitutioner

Typiskt för krisande branscher är att plötsligt börja ifrågasätta fri marknad. Nära till hands ligger då att peka på dagis, sjukhus och skolor och säga "titta, vi subventionerar ju redan viktiga tjänster. Min tjänst är viktig, så då borde ju också den subventioneras".

Tusentals postkassörskan blev plötsligt väldigt oroliga för landets pensionärer när man kom på att det faktiskt inte behövdes ett postkontor i varje stad för att folk skulle kunna skicka brev. "Att skicka brev är viktigt för demokratin, att köpa frimärken på ICA blir inte samma sak, vi är en viktig samhällsinstitution, vår effektivitet kan inte mätas i pengar".

Journalister har också börjat tala om sig som en institution. I Helsingborgs dagblad förde man resonemanget att det endast var en slump att media förblev i privat ägo när välfärdsstaten växte fram och samhället förstatligade de viktiga institutionerna såsom sjukhus och skolor. Underförstått att egentligen borde journalisterna omfamnas av samma trygga skatteförsörjning. För inte heller deras arbete kan värderas i pengar.

Egentligen beter sig journalister precis som alla andra i krisande branscher. De ser just sin egen bransch som lite speciell. Samhällsnyttig på ett sätt som gör att i just deras fall kan efterfrågan inte styra. De erbjuder en kvalité som "det där nya" inte kan matcha, men kunderna är för dumma för att värdesätta detta. Marknadskrafter är visserligen bra, men i just deras fall kan man inte spela efter de reglerna. Just deras kvalité kan inte mätas, inte avgöras av kunderna. Behovet för just deras tjänst kan man inte lita på att kunderna själva värdesätter.

Från bilindustrin kom oron över amerikansk ekonomi, från postkassörskorna kom oron över pensionärer som inte skulle få hjälp att skicka paket, från Kodak kom oro över att folks bilder skulle självraderas efter några år, från journalister kommer oron över bristande granskning.

För alla har det egentligen alltid varit samma oro, bara förklädd i olika ord. Nämligen oron över sina egna jobb.

Det enda som gör journalisterna lite speciella är att de själva och även vi andra, trodde att de skulle hantera en sådan här sak annorlunda. Att de skulle besitta lite större perspektiv, vara lite mer välkomnande för det nya. Men de förvånade genom att i skarpt läge förvandlas till precis samma bakåtsträvande, gnälliga bidragskrävare som alla andra före dem.

I vanliga fall brukar samhället lyssna artigt på den krisande branschens argument. Man har medlidande och förstår varför de säger som de gör. Men samtidigt förstår man att branschen är död. Man låter de komma med sina krav på bidrag och artigt förklara att det inte går men att man har förståelse för deras tuffa situation. Politiker brukar få säga något i stil med att man ska "se över" situationen. Sedan hoppas man att personerna med tiden ska komma till insikt själva, avveckla fotoframkallningsstudion och satsa på något annat.

Journalisterna skiljer sig även lite här genom att de har makt att få deras gnäll att framstå som en verklig samhällsangelägenhet, inte bara desperata rop från en krisande bransch som det alltid framställs som när andra grupper talar om subventionering.

De skiljer sig också åt på så sätt att de är mer insyltade i sitt sjunkande skepp. Den som arbetat med att framkalla bilder kunde "bara" ta ett nytt jobb när digitalkameran tog över. Men journalister representerar inte bara ett jobb, utan en hel samhällsordning.

När mediehusen kraschar försvinner inte bara deras arbeten, utan även den åsiktskorridor som de verkat för.

De kommer i framtiden alltså inte bara vara arbetslösa, utan också representanter för en avskydd episod i svensk historia. De där som ljög om hur bra invandringen var, skrev krönikor om hur dumma svenskarna är.

De är lite som soldaterna kring en diktator på väg att störtas. De är på väg mot en morgondag inte bara utan försörjning, utan också som militärer som stridit på den förlorande sidan. Och de kan inte ens leva med rak rygg att de visserligen förlorade, men i vart fall stod upp för något gott de trodde på. De får leva som fegisarna som svek sina egna men nu står med både förlorad heder och försörjning.

Så Sveriges journalister har ur dessa aspekter större orsak att gnälla, och även större megafon att göra det med.

Men själva gnället låter exakt som alla andras i krisande branscher.

Oj, jävlar det där var anmärkningsvärt ändå. Schibsted försöker alltså göra sig av med SvD och Bonnierkoncernen vill inte ens ha tidningen gratis! Man inser då hur död tidningen är.


Nej, alltså sannolikheten att Schibsted skulle finansiera en förlustverksamhet med pengar från helt andra - obesläktade - verksamheter är exakt noll. Det handlar mest om att journalister inte klarar av att förstå vad en koncern är för någonting, och verkar tro att bara för att Schibsted råkar äga Blocket så skulle det plötsligt vara någon källa till pengar för dem. Schibsted äger i själva verket allt möjligt vid sidan av sina tidningar, men det sköts ju helt separat. Därtill är Schibsted ett aktiebolag som måste leverera avkastning till sina ägare, och man kan ju försöka förklara för marknaden varför deras vinster plötsligt ska stoppas in i en massa förlusttyngda svenska tidningar.

Men det här fattar som bekant inte en journalist. De verkar mest se Schibsted som någon slags diffus ägarfigur med hög hatt, cigarr, och hela makten själv som "lätt" skulle kunna ta fram några sedelbuntar i fickan och stödja deras fina journalistik om man bara kan få dem att "förstå" värdet av den.


Ja, fast det är som sagt i praktiken en nedläggning. Det enda som finns kvar är namnet, och folk är inte dummare än att man anpassar sig till den rådande situationen. Jag menar tänk om Coca cola skulle lansera en massa nya drycker som alla är precis samma Coca cola - det är ungefär vad tidningarna försöker göra nu. När t.ex. Sydsvenskan i praktiken upphör att vara Sydsvenskan och blir ett skal för DN så kommer de också i det allmänna medvetandet ganska snart bli samma tidning och förlora väldigt många läsare.

Det man vill ta över med tidningen är ju basen av prenumeranter och konsumenter, men dessa är inte efterblivna som tidningsmakarna kanske tror. Jag menar om man hela livet prenumererat på Sydsvenskan och plötsligt sedan i praktiken får hem DN istället så kommer väldigt många att sluta.

@El Capitano
GP och Sydsvenskan blir inte sämre av att ta in DNs material. Tvärtom. Det handlar om en romantisk syn från ledningen där man håller sig fast vid en gammal affärside som inte längre håller måttet.

- "Hej, jag har en tidning till salu"

-"Tack, jag tar den gärna. För över 250 miljoner så är den min"

Självklart blir de "sämre" utifrån prenumeranternas synvinkel, det fattar vem som helst. Om det endast är ett skal för DN så är de helt överflödiga och saknar existensberättigande. Det enda som kommer hända är att marknaden anpassar sig - GP och Sydsvenskan blir synonymt med DN och folk kommer sluta köpa dem, eftersom anledningen till att man köpte dem och inte DN från början inte finns kvar. Men du menar alltså helt genuint att folk kommer fortsätta köpa så länge namnet finns kvar på tidningen, alldeles oavsett vad man gör för någonting med den?

Det du beskriver sker redan när det gäller utrikesjournalistiken samt några andra områden. Det finns också gränser för hur mycket man kan samgå utan att man förlorar det folk är ute efter.
DN tex är knappast en rikstidning längre, utan bedriver lokaljournalistik för Stockholm. Tittar man tex på vilka reportage som DN har dragit ner på är det främst reportage utanför Stockholm, vilket är uppenbart när man läser den.
Ditt förslag innebär att Sydsvenskan lägger ner ännu tidigare än i nuvarande takt eftersom Sydsvenskans existensberättigande är knutet till skånska nyheter. Sportredaktionen är ett bra exempel, skriver den inte om MFF kan den lägga ner och jag gissar på att HD har behållt sin sportredaktion?
Ledarsidan har de tex redan slagit samman.

Jag tycker att Ehsan Fadakar ska ta och trycka ut sin artikel/krönika ur skrivaren och skriva Affärsplan högst upp. Sedan ska han gå till någon riskkapitalist eller affärsängel med örat mot marken och presentera sin briljanta lösning samt äska en lämplig summa. Därefter kanske han vaknar.

En liten detalj jag hörde på dansk frukost-TV var att folk tydligen blir allt mindre roade av att få papper i brevlådan. På 2 år har andelen med skylten "Ingen reklam tack." ökat från 30% till 40%, vilket fått flera analytiker att förutspå ett slut för reklamutskick inom några år.

Risken finns ju att man förpackar skiten i olika gratistidningar för att komma runt det hela. Så det får väl bli skylt med "Ingen reklam eller gratistidningar tack." istället.