2012-08-15, 12:22
#1
(Lång läsning)
Igår drog jag hem till två kompisar för att roa oss lite med film och hasch. Vi slog på filmen The dictator och förväntade oss att inte minnas så mycket av filmen efteråt, men jag trodde aldrig att jag skulle bli så jäkla borta!
Men iaf, vi började röka på och den ena kompisen var redan såpass hög att han inte ville ha mer. Han fnissade å såg ut att ha det trevligt, då började vi alla skratta och stämningen var på topp. Dom båda sjönk in i sig själva och glodde på filmen och det var då allt började.
Jag låg i soffan och skrattade, skrattade, skrattade och det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Sen fick jag en liten verklighetsuppfattning och insåg att mitt skratt inte medförde en sån glädjekänsla. Den kändes mer som om hjärnan hade låst sig så jag fastnade i garvet. Så med det så började jag gråta samtidigt som jag skrattade frenetiskt. Kompisarna satte sig bredvid mig och försökte lugna ner mig och frågade mig varför jag var ledsen.
Jag blev helt ursinnig och sa att jag inte ville skratta mer, att det kändes för mycket. Sen försvann jag bort i mitt rus samtidigt som dom försökte få kontakt med mig. Jag såg att dom pratade med mig, men efter ett tag insåg jag att jag hade två tidsuppfattningar. I den ena världen var jag helt lost, allt kändes fejkat, som att hela världen var en TV och jag kunde pausa världen och bara vara för mig själv. Den andra så var allt som vanligt där kompisarna kunde få kontakt med mig.
Ju längre tiden gick så insåg jag att ju längre jag sitter kvar i soffan, desto mer kommer jag och hela min värld "frysas" in i bilden. Jag skulle dö. Mina två världar glappade emot varandra och för en stund reste jag mig upp och tänkte att jag ska klara mig genom det här. I det verkliga livet kanske jag låg i sjukhussängen, för det här kändes verkligen inte som på riktigt.
Jag sprang till toaletten, drack vatten och försökte spy. Sen gick jag ut och tog några cigg med den ena kompisen. Det var då jag kom på hur jag skulle fly från den här världen, jag måste springa! För springer jag så kommer jag hinna ikapp verkligheten och förstå att jag lever på riktigt, tänkte jag då. Så jag slängde av mig skorna och sprang allt vad jag kunde ut till en gräsplätt. Slängde mig ner på gräsmattan och spydde tills det blev tomt i magen. Efter att mina kompisar hade sagt åt mig att tänka positivt för att bli mer uppåt så tyckte jag att det var en positiv grej att jag spydde efter springturen, för det jag spydde upp var den världen jag inte ville leva i.
Jag kämpade med mina tankar, att gå från det negativa till det positiva. Det kändes som en kamp mellan liv och död. Jag drack vatten, tänkte på min familj, tänkte på dejten jag ska ha, ja allt! Bara jag kunde ta mig upp till ytan. Dessa tankar fick mig att må betydligt bättre. Fyllde upp badkaret och tog ett varmt och skönt bad. Jag var fortfarande inte klar i huvudet men det kändes som att jag hade lyckats. Dödsångesten var utom räckhåll och jag kunde få sova gott.
Det hela avslutades med att jag la mig på soffan. Kände hur jag blev tyngre och tyngre. Trodde nästan att jag höll på att bli förlamad, men mina positiva tankar överröstade dom negativa och till slut somnade jag.
Vad fan hände egentligen?! Kan tillägga att mitt hjärta slog SJUKT snabbt också.
Igår drog jag hem till två kompisar för att roa oss lite med film och hasch. Vi slog på filmen The dictator och förväntade oss att inte minnas så mycket av filmen efteråt, men jag trodde aldrig att jag skulle bli så jäkla borta!
Men iaf, vi började röka på och den ena kompisen var redan såpass hög att han inte ville ha mer. Han fnissade å såg ut att ha det trevligt, då började vi alla skratta och stämningen var på topp. Dom båda sjönk in i sig själva och glodde på filmen och det var då allt började.
Jag låg i soffan och skrattade, skrattade, skrattade och det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Sen fick jag en liten verklighetsuppfattning och insåg att mitt skratt inte medförde en sån glädjekänsla. Den kändes mer som om hjärnan hade låst sig så jag fastnade i garvet. Så med det så började jag gråta samtidigt som jag skrattade frenetiskt. Kompisarna satte sig bredvid mig och försökte lugna ner mig och frågade mig varför jag var ledsen.
Jag blev helt ursinnig och sa att jag inte ville skratta mer, att det kändes för mycket. Sen försvann jag bort i mitt rus samtidigt som dom försökte få kontakt med mig. Jag såg att dom pratade med mig, men efter ett tag insåg jag att jag hade två tidsuppfattningar. I den ena världen var jag helt lost, allt kändes fejkat, som att hela världen var en TV och jag kunde pausa världen och bara vara för mig själv. Den andra så var allt som vanligt där kompisarna kunde få kontakt med mig.
Ju längre tiden gick så insåg jag att ju längre jag sitter kvar i soffan, desto mer kommer jag och hela min värld "frysas" in i bilden. Jag skulle dö. Mina två världar glappade emot varandra och för en stund reste jag mig upp och tänkte att jag ska klara mig genom det här. I det verkliga livet kanske jag låg i sjukhussängen, för det här kändes verkligen inte som på riktigt.
Jag sprang till toaletten, drack vatten och försökte spy. Sen gick jag ut och tog några cigg med den ena kompisen. Det var då jag kom på hur jag skulle fly från den här världen, jag måste springa! För springer jag så kommer jag hinna ikapp verkligheten och förstå att jag lever på riktigt, tänkte jag då. Så jag slängde av mig skorna och sprang allt vad jag kunde ut till en gräsplätt. Slängde mig ner på gräsmattan och spydde tills det blev tomt i magen. Efter att mina kompisar hade sagt åt mig att tänka positivt för att bli mer uppåt så tyckte jag att det var en positiv grej att jag spydde efter springturen, för det jag spydde upp var den världen jag inte ville leva i.
Jag kämpade med mina tankar, att gå från det negativa till det positiva. Det kändes som en kamp mellan liv och död. Jag drack vatten, tänkte på min familj, tänkte på dejten jag ska ha, ja allt! Bara jag kunde ta mig upp till ytan. Dessa tankar fick mig att må betydligt bättre. Fyllde upp badkaret och tog ett varmt och skönt bad. Jag var fortfarande inte klar i huvudet men det kändes som att jag hade lyckats. Dödsångesten var utom räckhåll och jag kunde få sova gott.
Det hela avslutades med att jag la mig på soffan. Kände hur jag blev tyngre och tyngre. Trodde nästan att jag höll på att bli förlamad, men mina positiva tankar överröstade dom negativa och till slut somnade jag.
Vad fan hände egentligen?! Kan tillägga att mitt hjärta slog SJUKT snabbt också.