Evolutionistisk förklaring till olika arters samlevnad?

Såg precis detta korta reportage:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/da...mm_7419512.svd
(Kortfattat en dalmatinertik som tar hand om ett lamm vars mamma dött)

Vad finns det för evolutionistiska förklaringar till detta fenomen?
Dvs. vad tjänar den egna arten på att ta hand om en annan art?

Empatisk förmåga bland flockdjur är väldigt värdefullt, se bara på människan (inte alla, läs rasister ). Den kan sedan "smitta av sig" att innefatta omsorg även om andra arter, vilket ju måste ses som en god bieffekt även om det inte medför att den egna avkomman rent egoistiskt förs vidare.

Bra svar. Tack, även om jag tycker att den förklaringen inte håller.
Jag tror inte djuren är särskilt medvetna om känslor eller handlar utefter känslor. Det måste vara något som är instinktivt, som de redan har förprogrammerat att de ska göra. Vad för instinkt är väl det jag är efter, antar jag.

Skickar in den här i Genetik, molekylärbiologi och evolutionsbiologi.

END&V ---> GM&E

/mod

Tror ordet du letar efter är altruism, vad fördelarna ,ur en evolutionär synvinkel , är har jag ingen aning om. Men det behöver inte finnas en fördel med det, kan vara en bieffekt av något annat.

Oavsett om man nu benämner det empati eller altruism så krävs det väl ändå ett beslut, typ "nu ska jag gå med i läkare utan gränser för jag vill hjälpa andra"? Djur tänker knappast så. Inte tror jag heller att de vet vad "social prestige" är.


Att det är en bieffekt låter dock som en trolig hypotes. Frågan är av vad.

Nej rätt säker på att det inte krävs något beslut för altruism, inte så som du menar , endast att det är en handling du inte drar någon nytta av.Men kanske finns någon annan syn på vad altruism är för något.
På engelska wikipedia står det.

Angående social prestige tror jag att i alla fall vissa djur har det, eller någon form utav det. Lyssnade på en föreläsning för ett tag sedan(kan inte komma ihåg vad det var men ska se om jag kan hitta det igen.) där föreläsaren tog upp någon fågelart. Om en fågel i flocken inte varnade de andra fåglarna vid fara så slutade flocken att hjälpa fegisfågeln.

Det har du nog rätt i. Dock kvarstår ju frågan vad orsaken är, oavsett vad man nu väljer att namnge handligen.

Tyvärr ett exempel inom den egna arten, men tack för synpunkten.

Tror miljön spelar större roll än gener. Ta kattdjur t.ex. Dom lever ensamma bortsett under parningen. Med undantag för lejonen på savannen. Dom måste helt enkelt samarbeta för att få nån mat därute i det öppna landskapet. Hade antagligen hellre bett varandra dra åt helvete om dom kunde.

Jag tror inte att det finns någon art som alltid ställer upp på att hjälpa. Men ibland kan ju solidariteten även omfatta andra djurarter. Ett hund-djur kan adoptera alla möjliga djur om dom lever med människor...men i sin egen flock är dom otroligt råa egoister.

Den finns en otrolig naivitet när människan tittar på andra djurs beteende...

Jag vet inte vad du menar med "naivitet när människan tittar på andra djurs beteende".

I tråden har sådant som tex "känslor" och "empati" kommit upp, så jag misstänker att det är det du (och andra i tråden) vänder dig mot?

Du/ni missar då en ganska viktig sak, nämligen att den biologiska kroppen till stor del har samma organ. Det finns på det sättet inte så stor skillnad mellan tex en katt och en människa, för vi har samma organ.
Bland organen hittar vi tex körtlar. Körtlar som producerar hormoner osv. Hormoner som ger upplevelsen av Känslor i hjärnan.

Det betyder at det vi människor kan uppleva (som är producerat av våra organ), det kommer också de djur som har samma sorts organ att uppleva.

och just angående det TS tar upp, att skilda arter kan ta hand om andra arters ungar, det är inte särskilt ovanligt.
Det har inte ens varit uteslutande tal om ungar, utan vi har tex sett exempel på hur vuxna Människor har blivit omhändertagna av stora djur.
Tex elefanter har observerats skydda skadade människor, och även ömmat för medvetslösa människor.

Vi kanske inte heller ska glömma bort de fall av "vilda barn" som har vuxit upp bland djur.
Tex apor har väl varit vanligast som surrogatföräldrar till dessa "vilda barnen".

Även vargar har visat sig kunna adoptera människor.
Både som försvarslösa små barn - men också vuxna.
Vuxna som frivilligt sökt sig till vilda vargar och försökt bli upptagna i flocken.
Det finns en känd amerikan som lvde tillsammans med en flock vilda vargar ute i storskogen under en hel sommar.
Vargflocken adopterade honom fullt ut, och tillät honom ta del av flockens byten.



Det du menar är att man inte ska "förmänskliga djuren".
Men till det vill jag svara att vi inte bör glömma att vi människor är djur vi med.
och på samma sätt som tex hundar lär sig att förhålla sig till dess ägares beteende, så gör vi detsamma med våra hundar.
Dvs vi känner igen sådant som vi själva gör - och det gör vi eftersom det är Samma biologiska orsaker som ligger till grund för det.

Frågan har sannolikt en evolutionistisk lösning.
Människobarn - och kanske även andra djurs ungar - som förlorar sina föräldrar och nära släktingar - kan genom sitt barnutseende (människan), med stort runt huvud och stora runda ögon, skapa en attraktion hos dels vuxna av samma art, dels vuxna av andra arter, så att ungen tas omhand och att dess liv därmed räddas. Hos människan finns detta medfött definitivt.

I något ämne har jag mött denna fråga, minns inte om det var bet/vet-socialpsykologi eller ngt annat. Men jag tror det kan finnas en sådan funktion som rätt många arter av djur är berörda av. Kanske inte att en ormvråk tar hand om en borttappad ormunge. Men en hund kan nog mycket väl ta hand om en kattunge eller unge av annat mindre däggdjur. Jag tror det kan bero på att den försvarslösa djurungen med sitt utseende kommunicerar sin utsatta situation och sin hjälplöshet och att detta kan uppfattas av ett vuxet djur av annan art - och att detta är en medfödd - evolutionistisk - egenskap.

-

Så mycket spekulationer. Kanske är det rentav så att (macro)evolutionen aldrig har inträffat och att människans altruism helt enkelt är en egenskap från Gud.

Oops.