Latrin från bostadshus till åkrar?

Hej, har funderat lite över ett framtida hållbarare samhälle ur miljösynpunkt och har kommit fram till att något måste göras åt slöseriet på fosfor och andra gödningsämnen som försvinner från åkrarna genom urlakning. Detta kanske skulle kunna åtgärdas genom att man förlitar sig mindre på konstgödsel och mer på ett mer utpräglat kretsloppstänkande där man försöker att så mycket som möjligt återföra latrin till åkrarna för att ersätta förlorade näringsämnen.

Men hur ska man göra för att åstadkomma detta? Vattentoaletter har ju fördelen att avföring och urin enkelt tas om hand om och transporteras till reningsverken, medans avföring från torrtoaletter inte alls lika enkelt låter sig transporteras till t ex åkrar. Speciellt svårt blir det om man bor i flerbostadshus, har inte sett någon lyckad lösning med torrtoaletter i flerbostadshus (eller höghus). Trots det är jag övertygad om att vi nån gång måste lösa problemen med svinnet på gödningsämnen, hur ska man alltså göra för att få avföring och urin från flerbostadshus till åkrar?

Nu är ju torrdassen på tillbakagång i landet, särskilt de med en latrintunna som var vanligt i sommarstugor för 10-20 år sedan. Norrtälje har ju gott om sommarstugor och är en av de kommuner som fortfarande har insamling av latrintunnor (finns säkert många till men det är på avveckling i många kommuner också, främst pga arbetsmiljön). I Norrtälje förs det till en s.k. våtkomposteringsanläggning, se http://www.jti.se/index.php?page=for...vatkompost--de där latrintunnorna töms i en tank och blandas med hästgödsel har jag för mig. Syftet är att avdöda patogener genom uppvärmning som fås på biologisk väg när gegget luftas. 60 ºC i några timmar så dödar man det mesta som är farligt. Latrinet innehåller inte tillräckligt med kol för att ge så hög temperatur, därför behöver man komplettera med torrare hästgödsel.

I flerbostadshus blir det för äckligt med torrdass men däremot finns det de med separat tank för toaavloppet som hämtas med tankbil. Jag tror Kalmar kommun skulle bygga en särskild mottagningsanläggning på ett lantbruk för detta men jag vet inte om det har blivit något av. Där skulle man tillsätta urea vilket faller sönder till ammoniak som ger kemisk avdödning av patogenerna. Urean kan man se som gratis då det ersätter annan kvävegödning som ändå skulle använts. Det är bara en fråga om när och hur man doserar det. Ganska oprövat men förefaller vettigt och enkelt.

Bara sprida skiten direkt är ingen bra idé och ej heller tillåtet, då har vi epidemier som ett brev på posten. Man ska inte kacka i eget bo som det heter

Separat hantering erbjuder egentligen bättre möjligheter till slutet kretslopp än konventionella avloppslösningar där "godsakerna" blandas med allt möjligt guck såsom dagvatten och industriavlopp. Helt super-duper är det dock inte då även det vi utsöndrar innehåller en del tungmetaller och läkemedelsrester men vad tusan ska man göra...

Vi pumpar ut vår skit på grannens åker, skit och piss och mösvatten bara forsar ut genom det lilla plaströret som är maskerat av all intilliggande växtlighet. Bonden som äger åkern vet ingenting.

Ät bara sådant som vuxit på den åkerplätten så är ju kretsloppet slutet Det där kan vara antingen bra eller anus, beror på vad det är för växt. Växter tar inte upp bakterier via rötterna utan det är bara farligt om skitvattnet kommer i kontakt med den del av växten som man äter. Folk har dött av sådant men då har det spridits ovanifrån och kommit på själva godsakerna och så krävs det förstås att det är något läbbigt i skiten men det är inte ovanligt.

Nu har man ju spridit folkskit i många herrans år men kutym har varit att det ska hanteras säkert. T ex ska en viss tid gå från senaste gödsling till skörd och nu är regeln att det ska hygieniseras före spridning.

Vill ni vara hyfsat säkra på att inte ställa till något så provsmaka er egen avföring då och då. Blir ni dåliga själva så fixa en annan avloppslösning.

Mycket intressant! Våtkompostering, som jag läste om på sidan du länkade till, verkar ju vara en bra sätt att ta hand om toalettavfallet, det krävs bara snålspolande toaletter och separata avloppssystem, bra mycket lättare att ha i höghus än torrtoaletter. Dessutom skulle det våta avfallet blandas med torrlatrin, som ju kan fås från villor.

Betr sjukdomar, spelar det någon roll hur länge avfallet lagras? Eller överlever bakterierna obegränsad tid?

Så lösningarna finns alltså. Det gäller bara att övertyga politikerna, t ex om att separata avloppssystem ska vara byggnorm och att skilja på industriavlopp och hushållsdito. Är det någon som vet hur långt man kommit där?

Lång tids lagring, ett halvår eller så tar död på det mesta. De som har urinseparerande torrdas där skiten är tämligen torr rekommenderas att lagra detta ungefär den tiden innan det sprids. Långtidslagring är även en metod som praktiseras storskaligt för slammet från en del kommunala reningsverk. Annars så hygieniseras det på vissa verk tidigare i processen när det är uppblandat med mer vatten så det är i slurryform, t ex genom uppvärmning till 70 ºC i en timma. Då värms det bara i värmeväxlare som i sin tur värms med varmvatten.

Ett gammalt alternativ som inte praktiseras så mycket är att blanda kalk i det torra slammet. Det höga pH:t dödar bakterier rätt bra.

Några storskalig planer på utökad separering av avloppen, t ex från Naturvårdsverket finns inte. De få projekt som finns är på kommunal nivå eller privata initiativ. Rörnät är så förbannat dyra så det kommer nog inte på tal att lägga ett till enbart för toalettavlopp.

Här var ett intressant inlägg om växtnäringsåterförsel från avlopp skrivet av några på SLU: http://www.dn.se/debatt/atervinn-fle...avloppsvattnet

Problemet där är att det mesta av kvävet och kaliumet i avloppsvatten är i vattenlöslig form. Det låter sig inte avskiljas lika lätt som fosforn som är rätt lätt att fälla genom tillsats av t ex järnklorid. Kvävet lägger vi istället stora energimängder på att "förstöra" då vi luftar vattnet med elektriska blåsmaskiner för att på biologisk väg omvandla kvävenärsalter till vanlig kvävgas som avgår till atmosfären.

Ett föregångsland på det här området är faktiskt Kina där man är väldigt bra på att ta vara på mänskligt avträde. Där tror jag det är lag på att det ska vara septitank till allt toaavlopp som sedan töms med tankbil. Om de fixar transporter i sina megastäder vet jag inte. Jag hörde däremot av en kollega som jobbat med avlopp där att dessa septitankar står och pyser metan i mängder. Inte så bra. Mer om Kinas bajsåtervinning finns här: http://books.google.se/books?id=INEq...0urban&f=false

Raka motsatsen kan finnas i Sydkorea. I större delen av världen tas åtminstone gödsel från djur omhand mer eller mindre bra, jag skulle nog sticka ut hakan och säga att vi är världsledande på kunskap om det i Sverige, se t ex http://www.greppa.nu/ Men vet ni vad de gjorde i Sydkorea då? Där gick tills nyligen tankbåtar med gödsel (hörde siffran 12 000 ton per dygn) ut till havs och dumpade det Jag tror de skulle sluta med det i år har jag för mig. Jag var där och jobbade med sådant för några år sedan men har inte hängt med i vad de gjort senaste åren.

Sammanfattningsvis: Eget rörnät för toaavlopp är för dyrt. Ska vi återvinna mer näringsämnen så får det nog samlas i tank eller så kör vi som nu och återvinner mer rötslam men där är det ju en del folk som menar att det är för mycket föroreningar. Knepigt!

För att vara lite realistisk i det här med att återanvända kiss och bajs på åkrar skall man veta att den näring och energi man kan återföra är ungefär en tredjedel av det man stoppar i sig. Dvs äter du 1000 kcal kan du gödsla på 333 kcal, resterande 677 kcal måste komma från maken eller en annan källa. Även om det är sunt att återföra till åkrarna är det inte möjligt att endast använda sig av latriner för odling. Den enda lösningen som finns är att man inför skiftesjordbruk men det har inte lika stor produktion som den industriella vi har idag. Man måste m a o minska antalet munnar att mätta och det är ingen politik man bedriver idag där man anser att alla har rätt att skaffa en familj av godtycklig storlek och sedan har rätt att bli omhändertagna av någon annan.

Sverige har länge kunnat föda sin egen befolkning men jag tror att vi börjar närma oss en befolkningsnivå där det inte längre kommer vara möjligt. När vi blir beroende av utländsk mat kommer vi se kraftigt höjda matpriser som knappast kommer kunna lösas med diverse bidrag eller subventioner då man kommer försöka hitta lösningar på ett materiellt problem med immateriella åtgärder. Redan nu rusar matpriserna uppåt och det finns inget som talar för att mat kommer bli billigare i framtiden. Jag har fört lite egna anteckningar på matpriser (som inte är vetenskapliga på något sätt) och de visar på en genomsnittlig prisökning på runt 10% sedan årsskiftet.

Fast man kan inte räkna på energi i mat respektive "utsöndringsprodukter" i form av kcal. när man snackar gödningsvärde. Det mesta av en växts massa och nästan hela dess energiinnehåll kommer från luft, vatten och solljus. Man behöver alltså inte tillföra gödsel med något särskilt energiinnehåll till åkern (förutom kväve som i mineralisk form kan sägas ha en energi i form av sina kemiska bindningar), det sköter växten själv via fotosyntesen.

Däremot gäller det att alla näringsämnen som växten behöver finns i lagom mängd i jorden. Dessa försvinner inte (förutom just kvävet som omvandlas till mindre användbar form) vid passage genom kroppen utan vi "utsöndrar" (pissar/skiter) i det långa loppet ut ganska exakt lika mycket fosfor, kalium, svavel etc. som vi stoppar i oss.

Med återföring av dessa till produktiv åkermark skulle vi alltså kunna upprätthålla näringsballans i princip i evighet. Kväve i lämplig form å andra sidan är inte en ändlig resurs utan kan återbildas genom naturliga processer (bakteriell kvävefixering) om än kanske inte i den takt vi använder det idag. Teoretiskt finns det väl goda möjligheter att göra kvävekonstgödning även med alternativ energi och de naturgasdrivna processer som används idag har effektiviserats ordentligt på senare år så de drar inte så gigantiskt med gas som de gjorde förr.

Jag tror dina observationer av stigande matpriser är korrekta. Det har ju varit kass skörd i flera stora jordbruksnationer och spannmålslagren är visst de lägsta på flera år. Hade vi inte ätit så förbannat mycket kött så hade det nog inte varit några problem att föda befolkningen så det är väl en tänkbar lösning om bara folk (inkl. mig själv) ville ändra sina matvanor.

Mycket läsvärt! Tack! Hakade bara upp mig på en sak:

Som gammal saltvattenakvarist måste jag dock invända mot detta. Om man snabbt vill nedbryta kvävehaltig ammoniak till nitrit och nitrat så skall man genomlufta mycket, då syreälskande (aeroba) bakterier befodrar denna reaktion. Vill man däremot omvandla bundet kväve till atmosfäriskt kväve så ska man istället ha en så syrefattig miljö som möjligt, då trivs anaeroba bakterier, dessa omvandlar nitrater till atmosfäriskt kväve. I ett saltvattenakvarium, där vattenbyten är dyra, kan man låta vattnet gå mycket långsamt genom ett grusfilter vilket gör att anaeroba bakterier trivs, och man blir av med nitraterna.

Jag har funderat över om man kunde använda denna process på avloppsvatten för att bli av med kväve som övergöder sjöar, tänkte att man skulle anlägga konstgjorda träskmarker efter reningsverken, men det bästa är naturligtvis att istället ta hand om kvävet för att lägga på åkern.

Jag uttryckte mig nog lite klumpigt i förra inlägget, menade att man skulle använda snålspolande toaletter i flerbostadshus där man inte blandar toalettvattnet med övrigt avloppsvatten, toavattnet tas sen omhand av slamsugarbilar och blandas sen med torrlatrin från villor och körs ut på åkrarna. Man måste då ha separata avlopp i bostadshusen, men inte i det kommunala rörnätet, vilket kanske är lika bra, då tvättmedel, maskindiskmedel, schampoo mm hamnar i samma rör som industriavfallet.

Kvävereduktionen i ett reningsverk sker i flera steg med olika bakteriestammar som vill ha respektive inte vill ha syrgas i vattnet. Nitrifikation och denitrifikation sker antingen i olika bassänger eller sekventiellt (SBR-reaktor) där de olika stegen sker separerat i tid istället för i rum. Utan luftning blir det inte mycket gjort. Se http://www.scanvironment.se/files/pd...bilisering.pdf för hur det görs i den vanligaste processen. Det finns andra processer, t ex DeAmmon för riktigt kväverikt vatten som inte kräver lika mycket luft per kg reducerat kväve men det funkar bara i speciella fall.

Våtmark som efterbehandling av avloppsvatten finns i Trosa: http://www.hallbarstad.se/projects/3...-avloppsvatten

Fick precis ett nyhetsbrev med artikel om en förestående invigning av en ny anläggning i Södertälje för både våtkompostering och ureatillsats i avlopp från slutna tankar: http://www.recyclingnet.se/artiklar/...-vaxtnaring-2/ Mer om den här: http://www.telge.se/Vatten--avlopp/P...p-i-kretslopp/

Jag vet inte riktigt varför man ska kombinera båda teknikerna, kanske de var och en inte har funnits avdöda tillräckligt bra.

Ändring: Aha, enligt förhandsstudien http://www.telge.se/ImageVault/Image...ltHandler.aspx så är det två parallella linjer, en med våtkompostering och en med ureatillsats, så man har väl tänkt jämföra vad som funkar bäst. Anläggningen är nog inte i drift så resultat får vi nog vänta på lite. (Fast teknikerna har praktiserats tidigare på olika håll. Fördelen här är väl att båda får samma ingångsgegga så jämförelsen kanske blir tydligare.)

Det här är vad man kunnat mäta upp i studier, tar du och ser på t ex grisfarmer i USA som kör 'slutna kretslopp' har de ungefär denna energiåteranvändning (?) i form av mat de sedan kan mata grisarna med. Åkrarna de odlar på måste även fortfarande få ett extra tillskott av näring för att ha maximal avkastning.
Det stämmer om du ser till kretsloppet av en jordglob, skall du ha åkerjordbruk blir det väldigt annorlunda. Problemet med industrijordbruket är att avkastningen kräver ett enormt tillskott av näringsämnen för att hålla uppe produktionen. Skulle vi i Sverige återgå till ett hållbart jordbruk med växeljordbruk skulle skördarna bli betydligt mindre per hektar. Växeljordbruk har även problem och man har inte hittills lyckats lösa problematiken med desertification som följer i jordbrukets spår. Man utarmar helt enkelt åkrarna på viktiga näringsämnen och med tiden kollapsar kretsloppet och kvar blir en öken likt Sahara. Det är ett mönster som följer allt jordbruk och tar olik alång tid, resultatet är dock alltid det samma givet tid.
Anledningen till att jordbruksprodukionen fallit i tex Saudiarabien beror till stor del på att de tömt sin vattenreserv och nu står de inför stora problem med att få fram vatten till sin befolkning. De har vissa projket med avsaltning men de är för dyra och kräver för stora insatser i form av kemikalier för att vara hållbart. Kina har problem med desertification där de lyckats förstöra åkermarker i en takt som få kan tänka sig.