Skvallertråden om Mikael Persbrandt

Tack för veckans skratt!!

Peter Jackson och hans filmteam får väl besöka Vångdalen. Rigga upp en Greenscreen och låta alfahanen på jakan vifta med plastsvärd en stund.

Han VAR enligt min mening en bra och intressant skådis i slutet på 90-talet, nu går allt på rutin och hans agerande i diverse filmer de senaste åren känns tröttsamt minst sagt.

Karln har spelat Gunvald i hela 17 år bara för att ta ett exempel, i början var det kul men de senaste rullarna har rullat på i samma gamla utnötta hjulspår och nu ska det bli 8 filmer till, nja....vi får se hur det egentligen blir med den biten.
En stilla undran, hur många produktionsbolag och finansiärer vill egentligen och är så där vidare värst jättesugna på att anlita en huvudrollsinnehavare och dragplåster som är lite oberäknelig och trasslar in sig i diverse besvärligheter ?
Det är ju trots allt stora pengar det är fråga om när man ska spela in 8 nya Beck-filmer plus andra eventuella framtida filmprojekt och teaterroller

Att han är en "Dålig" skådespelare i Beck filmerna beror nog helt enkelt på att han gör endast dessa av 101% profithunger.I andra filmer och på scen är han,trots allt en av dom stora i Sverige idag..

Och inte är han någon Gunvald,inte..!!!...

Jag var där den kvällen och stod ca tre meter ifrån och bevittnade händelsen. Just den händelsen var inte så farlig. MP hade retat sig på Wahlbeck då de hade munhuggits under kvällen och wahlbeck också var litet fysisk på olika sätt. Det var inte på ett fientligt sätt utan som människor kan göra när de retas litet med varandra. Wahlbeck var dock litet på offensiven i situationen och på humör att driva litet med Persbrandt. Persbrandt svarade inte med samma mynt dvs verbalt utan var vid tillfället mer verbalt återhållsam. Vid något tillfälle kom Wahlbeck och Persbrandt i någon slags brottningsgemäng med varandra fortfarande utan att de slogs eller gav uttryck för att de ville slå varandra (möjligen var en tredje person inblandad men jag minns ej vem). Det blev mer en pubertal kraftmätning där den ene skulle vinna över den andre. Persbrandt passade då på när Wahlbeck var trängd mot väggen. Intill hängde en tavla eller någon form av upphängning med ett vasst hörn och när Persbrandt hade Wahlbeck i det läget ( trängd alltså) passade Persbrandt på att ge igen genom att fösa Wahlbecks huvud mot den skarpa kanten på konstverket tre-fyra gånger. Smällarna hördes så det måste ha gjort ont på Wahlbeck och det började blöda. Några ögonblick senare skildes de åt men det blev inte något slagsmål. Jag vill minnas att det blev irriterat sedan men det höll inte på att bli ett slagsmål. Persbrandt passade helt enkelt på att ge ett tjuvnyp. Flinck som stod ett stycke ifrån upptagen i samtal med någon annan försökte lägga sordin på det hela men det var inte så framgångsrikt. han gick mest av och an mellan Persbrandt och Wahlbeck men försöket var inte framgångsrikt hos någon av dem som valde att inte lyssna. Sedan kom vakterna och skiljde de åt och sedan kom också polisen. Wahlbeck blödde då litet grand i huvudet. De två skildes åt och Persbrandt leddes in i köket.

Det där blev det stora skriverier om nästa dag i tidningarna och t o m Flinck hade kommenterat till en journalist med "man slår inte en komiker" vilket jag tyckte var litet överdrivet språkbruk över det som hänt. Ingen av dem var nykter utom möjligen Wahlbeck om det är så att han inte dricker men det känner jag inte till. Jag fick i varje fall inget nyktert intryck av någon av dem. Visst passade Persbrandt på att ge Wahlbeck ett tjuvnyp och visst blev Wahlbeck irriterad men också litet förvånad över att Persbrandt faktiskt passade på att ge ett sådant tjuvnyp men något slagsmål var det inte även om Wahlbeck alltså fick ett öppet sår.

Persbrandt var inte högljudd eller aggressiv den kvällen men som vanligt kändes han däremot labil men det gör han i nykter tillstånd också. Han hade säkert fått i sig några glas med djävligt full var han inte så att det skulle ha synts med åthävor, högljuddhet, könsord och tillmälen som han omvittnats om senare. Nej.

Wahlbeck kom väl åt att bita Persbrandt, eller är det en tidningsanka? Kanske har jag blandat ihop det med ett annat bråk som Wahlbeck varit inblandad i.

Mikael Persbrandt spelade en väldigt lugn karaktär under de första säsongerna av Rederiet, nämligen fotografen Ola Simonsson.
Jag tror inte att han skriker en enda gång när han spelar den karaktären, han talar till och med oftast ganska tyst och försiktigt, men låter ändå självsäker.

Pöbelmentaliteten i denna tråd saknar verkligen motstycke. Man tappar ju nästan tron på mänskligheten när man läser hur glada folk är över att en tvåbarnsfar ska placeras i en bur i fem månader för en offerlös handling. Uppenbarligen är människan i behov av vård, har svårt att se hur samhället och de drabbade individerna tjänar på att låsa in människan ifråga. Givetvis handlar det om ett större syfte; att skicka signaler till resten av befolkningen.

Jag erinrar mig ett citat av den federala domaren Jim P. Gray från några år tillbaka:

"[i]t makes as much sense to me to put the gifted actor Robert Downey Jr. in jail for his cocaine addiction, and he certainly seems to have one, as it would to have put Betty Ford in jail for her addiction to alcohol.
Drug addictions are medical problems, and they are better addressed by health-care professionals than by policemen."

Som jurist slås jag främst av de låga beviskraven som uppenbarligen råder i detta (och de flesta) narkotikamål. HD har ju som de insatta vet angett att huvudregeln i alla brottmål är att samma beviskrav ska gälla, men vid första anblick verkar underrätterna helt bortse från detta när det gäller narkotikamål.

Fundera lite på hur svårt det är att få någon fälld i ett sexualbrottmål; brott som för övrigt har ett tydligt lidande offer. Jämför de höga beviskraven som gäller i sexualbrottmål med denna dom. Krävs ju inget geni att dra slutsatsen att något känns väldigt fel här. Men det är klart, en våldtäkt har ju bara ett offer till skillnad från narkotikabrott (för att följa "narkotikaexperten" Jonas Hartelius logik):

"Smugglingen av de sju hektona bedömdes också som ett mer än dubbelt så svårt brott som att sparka ihjäl en treåring.
- Man kan inte jämföra så. Det värsta som kan hända barnen är att de dör av misshandeln, vilket förstås är en oerhörd tragedi, men 700 gram heroin skördar många fler offer, säger Jonas Hartelius som forskat i narkotikafrågor sedan 1970-talet."

Offerlös handling? Titta gärna in i denna tråd i MGB. För att kokainet ens ska komma hit så att Micke P. kan få sig ett par näsor skjuts, knivskärs, hackas, lemlästas och styckas ett otal människor ihjäl, såväl utanför som inom kartellerna. Visst, man kan inte peka på ett specifikt offer och säga: Den personens död kan kopplas till exakt de(t) gram som någon i Europa sedan drog i sig, men som kolatorsk ska du vara medveten om att du har andras blod på händerna (eller i näsan).

Du saknar uppenbarligen en helhetssyn på handel med droger och dess konsekvenser vad gäller t.ex. organiserad brottslighet. Fan ta mig otroligt hur man som jurist kan vara så okunnig. Jag antar att du sitter som handläggare på någon kommun ute i obygden.

Resonemanget du för är i princip identiskt med det som kriminaljournalisten Lasse Wierup förde i den bitvis pinsamma boken "Kokain", vars budskap sammanfattas bra i denna formell: ”pulver i näsan, blod på händerna, svårare än så är det inte” (för att citera kulturjournalisten Per Svensson). Världen är mer komplex än så, och jag skulle nog vilja påstå att de stater som kriminaliserar kokain bär ett större ansvar för blodet som spillts i Sydamerika än de problematiska eller rekreationella konsumenterna.

Problemet med denna moraliska huvudräkning som du sysselsätter dig med är att den faktiskt inte håller så bra relativt sett; ett bilburet liv eller en längre flygresa är moraliskt mer klandervärt och skapar mycket mer globalt elände än några gram kola.

Jag är tillräckligt bra jurist för att ha kunskap om att vår narkotikalagstiftnings straffbedömning inte utgår från att man bidrar till global organiserad brottslighet vid konsumtion; detta perspektiv saknas helt och hållet i förarbeten o.dyl. Läs på lite ska du se.

Syftet med vår restriktiva narkotikalagstiftning och de hårda straff som följer av narkotikabrott har föga att göra med att den typen av handel bidrar till organiserad brottslighet. Skulle det vara syftet är lösningen väldigt enkel och är identisk med hur man fick slut på våldet som följde av 1920-talets amerikanska förbudstid: legalisering. Vill man verkligen bli av med de ekonomiska stöd till den organiserade brottsligheten som den illegala narkotikahandeln ger upphov till så vore legalisering den logiska lösningen. Att ekonomiskt underminera den organiserade brottsligheten är dock inte syftet med vår narkotikapolitik.